Finlands problem

Idag är det alltså den stor protestdagen. Bil- och transportfacket skulle se till att Finland stannar, och så tycks också långt ha skett. Nå, jag kan meddela att jag har varit på jobb idag, och jag ska snart fara på jobb igen. Tacksam för att få ha ett jobb, och likaså tacksam för hälsa och ork som gör att jag kan utföra detta jobb. Men jag har (givetvis) inte kunnat låta bli att tänka. Jag gillar inte strejker, och som "lösning" på Finlands problem är en strejk - liten eller stor - som att försöka släcka en husbrand med bensin. Problemet är bara det att regeringens lösningsförslag (som  alltså alltid har gått ut på att åstadkomma ett "produktivitetshopp") inte heller kommer att fungera.

Varför inte, kanske du vill fråga? Helt enkelt för att det inte går att lösa ett problem innan man har insett vilket detta problem är. För vårt problem är inte (åtminstone inte vårt grundproblem) att vi inte är tillräckligt produktiva. Visst skulle statsfinanserna fås i en bättre riktning ifall exporten skulle börja dra bra igen och vi skulle få en större andel av befolkningen i arbete. Men vårt grundproblem är att vi har skapat ett monster som äter mera än vi hinner ge det mat. Och ja, jag pratar om välfärdssystemet. Det s.k. "nordiska". Vi har skapat ett system där människorna förväntar sig, nej snarare kräver, att de ska bli omhändertagna oberoende av vad som än sker. Att samhället ska sköta det. Och med "det" menar jag i princip allt.

I maj var jag inne på detta och skrev att " När man diskuterar ekonomiska frågor ställs med jämna mellanrum frågan hur det kommer sig att vi idag inte har råd att upprätthålla det välfärdssamhälle som man byggde upp efter kriget när det fanns betydligt sämre förutsättningar än vad det finns idag. Svaret är egentligen väldigt enkelt. Då, åren efter kriget, tog människorna ansvar för de gemensamma angelägenheterna. Man satt inte i stugorna och väntade på att "kommunen" eller "staten" skulle fixa saker och ting, utan när något behövde göras så gjorde man det. Man satte den egna axeln under i ena änden, och grannen i den andra. Idag fungerar det inte på detta sätt. Idag sitter vi som små fågelungar och piper och gapar och väntar att någon ska sätta maten i munnen på oss. Och när någon försöker så sätter statliga myndigheter käppar i hjulen."

Vidare: "Så här går det när vi skapar en förmyndarpolitik och låter denna regera. Visst är det bekvämt! Det är därför vi har ställt det så här för oss. Men det kostar, och det passiverar. Och det kringskär våra friheter och i förlängningen också våra rättigheter. Men framför allt så kostar det. 70% av alla våra inkomster. Pengar som det allmänna tar av oss för att ha råd att upprätthålla detta förmyndarsamhälle och därigenom också denna passivitet - som i sin tur förorsakar merkostnader och ett ytterligare ökat skattetryck. Eller, som idag, en ökad upplåning. Och i värsta fall bådadera. Frågan är hur länge vi kan hålla på så här. Och hur fågelungarna reagerar den dag ingen längre har råd att mata dem utan de själva blir tvungna att söka sin egen mat. Som det ser ut idag kommer den dagen nog att komma, kanske fortare än vi anar."

Idag ser vi att vi har kommit bra mycket närmare denna dag. Likväl är Finlands problem - trots att de är stora och behöver skötas - inte det mest alarmerande. Jag bedömer att hela det internationella ekonomiska systemet står inför en möjlig kollaps. I en sådan kontext är våra problem inte så allvarliga. Likväl skulle det inte skada att ta tag i dem NU, innan det är för sent. Mitt förslag står som sagt kvar: Sänk skatterna (inkomst- och konsumtionsskatterna) med 50% och rätta sedan munnen efter matsäcken.