Gisslan hos världen

Varför låter vi som kristna världen diktera för oss vad som är rätt och sant? Detta sker i fråga efter fråga, och detta är i grunden orsaken till all kristen splittring. Som kristna, och som kristen kyrka, borde det vara en självklarhet att det är Gud och hans ord vi lyssnar till. Detta är något som till och med finns inskrivet i vår kyrkas kyrkoordning. Den första paragrafen i nämnda kyrkoordning avslutas med orden: "Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord."

Tyvärr har praktiken blivit en annan. I stället för att lyssna till och rätta oss efter Guds ord har vi i stället börjat lyssna till och låta världen berätta för oss vad som är sanning och vad som gäller. Orsaken till varför vi gör på detta sätt är självklar, men den kan beskrivas på olika sätt. Vill man vara positiv kan man säga att vi inte vill alienera dagens människa från kyrkan. Vill vi vara elaka (eller realistiska) så handlar det om att vi inte vill eller vågar vara det jordens salt vi är kallade att vara. Dels kan det handla om feghet, dels om att vi kyrkans präster och arbetare inte längre tror på det budskap de är satta att sprida och det Guds ord som ligger till grund för detta budskap.

Men hur som helst blir resultatet gräl, söndring och direkt splittring. Oberoende av om det är en minoritet eller en majoritet som låter världen diktera kyrkans budskap och förhållningssätt gäller detta. Dessutom har det visat sig att alltid när en kyrka börjar tolererar falsk lära och obiblisk praxis så kommer denna falska lära att så småningom ta över och i förlängningen utmanövrera den rätta läran och den bibliska praxisen. Heresin blir norm och ortodoxin blir olaglig, om vi talar kyrkiska.

Detta syns allt för tydligt i synen på kvinnan och prästämbetet. Först öppnades prästämbetet för kvinnan – med försäkringen om att båda synerna skulle kunna samsas i vår kyrka. Det skrevs och fogades till och med en kläm till beslutet som skulle säkerställa detta. Denna kläm har sedermera fallit bort. Var och när detta beslut att klämmen inte längre ska gälla togs blir åtminstone inte jag klok på. Mig veterligen har inget sådant beslut tagits, men likväl har klämmen avskaffats. Tågordningen var dessutom den att klämmen först tolkades om så att den i stället för att säkerställa att också sådana som ansåg att den nya ordningen inte var korrekt kunde bli prästvigda kom att innebära ett krav på samarbete trots olika åsikter i ämbetsfrågan. Detta innebar så att ett prästvigningsstopp infördes för alla som meddelade att de inte kunde tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster. Liksom också ett befordringsstopp för redan prästvigda som inte kunde tänka sig att skriva på ett papper som garanterade att de samarbetar med alla prästkollegor oberoende av kön (och lära). Vill man vara elak kunde man säga att den prövning av prästkandidater som tidigare fanns numera har begränsat sig till en och endast en fråga: Är du beredd att samarbeta fullt ut med alla präster oberoende av kön? Läran är således oviktig numera i vår kyrka, det enda som har betydelse än beredskapen att samarbeta. Det är så världen vill ha det, och således är det så det har blivit.

Nu tycks dessutom tiden vara mogen att gå vidare, eller så tycker åtminstone de mest radikala. Ann-Mari Audas-Willman satte denna vecka ner foten riktigt bestämt och krävde att det måste bli ett slut på toleransen gentemot ÅSIKTEN att kvinnan inte kan fungera som präst i vår kyrka. Detta i samband med att den nye Korsnäs-kyrkoherden tillträdde sin tjänst och i en intervju gav uttryck för sin syn på saken som går ut på att han, trots att han är beredd att samarbeta med kvinnliga präster fullt ut, menar att det inte finns något stöd i Bibeln för att kvinnan kan fungera som präst.

När vi låter världen säga vad som är rätt går det så här. Vår kyrka blir gisslan hos världen och världens antikristliga åsikter och strömningar och hos kyrkliga ledare som mer än gärna springer världens ärenden.

Frågan tål att upprepas: Varför låter vi som kristna världen diktera för oss vad som är rätt och sant? Om och när vi gör så leder det bara till splittring, elände och ytterst till att Evangeliet tystnar.