Torsdagsdepressionen på en lördag

Den här texten är inte tänkt som en recension, även om den säkert kommer att påminna starkt om det. Den här texten är en avreagering som, förhoppningsvis, förhindrar att jag skriver en arg insändare. Jag läste nämligen denna veckas nummer av Kyrkpressen...

Tidningen innehåller två mycket bra artiklar, båda skrivna av Johan Sandberg, och en fenomenal ledare skriven av Rolf af Hällström. Och så en massa skräp. Bland annat en artikel om skriftskolan och sexuella minoriteter samt en hel sida om kvinnliga präster och kyrkoledningens tafatta försök att motivera varför det är så fel att anse att det är fel med kvinnliga präster och även låta detta synas i ens praktiska handlande.

Jag blir så fullständigt frustrerad. Har ingen av dessa som uttalar sig läst vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf? Maria Björkgren-Vikström svarar på frågan om det finns församlingar där de unga på skriftskollägret kan få höra att homosexualitet är synd att "det är inte omöjligt...I skriftskolan jobbar 3000 personer, där kan finnas människor som tänker att homosexualitet är synd och sedan säger det högt. Samtidigt är det viktigt att se den stora bilden och majoritetsåsikten."

Som sagt så blir jag så oerhört frustrerad. Björkgren-Vikström får in så väldigt många fel i bara denna enda mening. Och så glömmer hon alltså bort vår kyrkoordnings första paragraf. Hur var det nu igen den löd? "Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter (icke) uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt vad som är majoritetens åsikt. Eller åtminstone vad Maria Björkgren-Vikström hoppas är majoritetens åsikt." Eller hur det nu var.

Kari Mäkinen får också uttala sig om ämbetsfrågans nuläge i vår kyrka. Intressant nog uttrycker han sig på följande sätt: "Vår kyrka har bara en syn på ämbetet." Intressant var alltså ordet. Jag hade bestämt den uppfattningen att den gamla ämbetssynen fortfarande inte ansågs vara någon villolära. Åtminstone finns det ett klart uttalande (från biskopsmötet?) som säger detta. Men nu har alltså detta ändrats? Jag skulle gärna veta var, när och av vem. Sedan får vi också veta att kyrkans enhet handlar om att alla omfattar den nya synen på ämbetet där alltså könet inte längre är någon faktor. Inget om tro på Kristus, inget om bekännelsen. Men nog om en gemensam syn på ämbetet som inte "diskriminerar" någon. Det är alltså numera grunden för vår kyrkas enhet. Och denna enhet är det viktigt att varje medlem i kyrkan är med och bygger, alltså enligt Kari Mäkinen.

Är någon överraskad om jag säger att jag INTE delar denna enhet och inte vill vara del av en sådan enhet? Däremot vill jag vara med och bygga en ÄKTA enhet som bygger på Guds ord och på vår kyrkas bekännelse. Det är på grund av förhoppningen att en sådan enhet ännu är möjlig i vår kyrka som jag ännu står kvar som medlem. Men någon sådan grund ska alltså tydligen inte enheten längre ha. Åtminstone inte i Kari Mäkinens tappning.

Jag blir som sagt så oerhört frustrerad. Det börjar, vågar jag hävda, vara dags att sluta leka kyrka och gå in för att igen vara kyrka. Eller så kan vi lika gärna lägga ner hela eländet.

Men det fanns som sagt bra saker i veckans nummer också. Eller inte bra saker. Verkligen inte bra saker, men viktiga och allvarliga saker som vi absolut behöver få läsa om. Läs gärna Rolf af Hällströms ledare om eutanasi. Eller egentligen om palliativ vård. Den är mycket läsvärd. Jag noterar också att det INTE är KP:s chefredaktör som har skrivit den. Jag vet inte riktigt varför det är viktigt att notera, men jag antar att det har en viss betydelse. Johan Sandberg skriver om Patros Gill och hans familj och om den förföljelse som Migri och de finländska myndigheterna bedriver mot dem. Min reaktion på det jag läser är att hur oerhört svårt kan det vara för dessa människor (i Migri) att förstå att det här är blodigt allvar? I Pakistan innebär en dödsdom verkligen en dödsdom. Och till det är vi alltså beredda att sända tillbaka denne modige man och hans familj.

När jag läste denna veckas KP måste jag säga att jag skäms. Ja, det är faktiskt det som ligger överst. Inte frustrationen, trots allt. Utan skammen. Jag skäms över att vara medlem i en kyrka som bugar för världen och trampar Guds ord och hans heliga vilja under fötterna. Och jag skäms över att vara finländare när vi behandlar människor på det sätt som Patros Gill och hans familj blir behandlade.