Reflektioner efter ett sommarprat

Jag lyssnade på dagens sommarprat i Radio Vega med före detta frikyrkoledaren Patrick Tiainen. Det är svårt att inte bli berörd av hans berättelse. Han pratade om svåra hemförhållanden och mobbning som sedan uppenbarligen ledde fram till ett stort behov av uppmärksamhet och behov av bekräftelse. Sedan fastnade han i en farlig framgångsteologi och vad som närmast påminner om arbetsnarkomani. Det är som sagt svårt att inte bli berörd när man lyssnar till en sådan berättelse.

Emellertid kan jag inte låta bli att påpeka att igen en gång syns det allt för bekanta mönstret: Svåra hemförhållanden (som Tiainen inte desto mera berör i sitt sommarprat) med en påföljande störning i den sexuella läggningen. Detta är mera regel än undantag, liksom även att det är så förtvivlat svårt för de drabbade, liksom för media när de återger dessa livsberättelser, att se sambandet. Förklaringen är givetvis den att man inte vill se något samband. Att det helt enkelt inte FÅR finnas något samband. Homosexualiteten bara måste vara medfödd!

När jag lyssnade till Tiainens berättelse slogs jag också av hur oerhört stor skada det som han kallade för "bögdemonutdrivning" kan orsaka. Jag vet faktiskt inte om det finns några sådana "demoner", men att skylla på demoner när orsaken är en helt annan, och fullt naturlig sådan, skapar mycket mera problem än det löser. Vilket den som lyssnar på Tiainens berättelse med öppna öron självklart inser.

Vidare kan jag inte låta bli att konstatera att framgångsteologin är så oerhört farlig. Om och när allt lidande och alla svårigheter är något vi som kristna ska vara befriade från blir det lidande vi råkar ut för ett bevis för att allt inte står rätt till med oss och vår tro. I stället för att, som både Bibeln och den lutherska bekännelsen konstaterar, lidandet är något som hör till det att vara människa i tiden efter syndafallet. Oberoende av om vi lever våra liv i tro på Herren Jesus eller inte. Livet är ingen dans på rosor. Det är många gånger svårt, och vi är alla trasiga på sätt eller annat. Detta innebär att vi FÅR lida. Vi har tillåtelse att lida. Det är verkligen inget fel på oss om och när vi tvingas utstå lidande. Det är heller inget fel på vår tro eller på vår relation med Herren när så sker. Det är helt enkelt något som hör till det mänskliga livet. Vi har nämligen alla våra kors som vi har fått att bära.

Med detta sagt kan jag inte hävda att jag förstår varför en människa som till exempel Patrick Tiainen har fått ett sådant kors som han har fått att bära. För mig ter det sig som allt för tungt för en människa att utstå. Men ändå gäller det samma för oss alla: Det är inte korset som är problemet, utan vad vi gör med det. Hur vi bär det. Eller för att tala med de ord Tiainen använde mot slutet av sitt sommarprat: Det går att vara kristen och homosexuell. MEN, och där for det fel för honom: Det går inte att vara kristen och leva ut sin homosexualitet.

Nu kan jag redan höra protesterna, och de går förstås på linjen: Men det var ju det som skapade alla hans problem! Att han inte bejakade vem han var och vad han var! Men nej. Det var det inte, och det är det aldrig när det gäller detta kors. Orsaken till att detta är så oerhört svårt för dagens människa att förstå är att vi sätter likhetstecken mellan att vara och att göra. Och att vi gärna sätter till något om rättigheter. Att vi har rätt att leva ut det vi är. Det måste vi ju ha! För Gud har ju skapat mig just så här! Och det var där det for käpprätt åt skogen. Med lidanden här i tiden som följd, och med ännu större och allvarligare följder i evigheten.

Det är den största orsaken till att jag blir både berörd och beklämd när jag lyssnar till en berättelse som Patrick Tiainens – speciellt när jag vet vilka strömningar som råder i dagens samhälle. När vi inte får tala om vad homosexualiteten är, vad den (ofta, men knappast alltid) beror på och att det finns möjlighet till både helande och upprättelse så låser vi dörren till både helande här i tiden och till Guds himmel för de som tvingas bära detta kors. Vi låser dörren och kastar bort nyckeln. Och detta gör mig så oerhört sorgsen.