Om det blir en fällande dom ...

Jag är inte så bekant med vad Richard Dawkins och Sam Harris har skrivit – varför skulle jag läsa sådant skräp? – men Thomas Illman gjorde oss som läser Vbl/ÖT uppmärksamma på att Päivi Räsänen (och Lutherstiftelsen) ingalunda är de enda som berörs av en eventuell fällande dom gällande en av åtalspunkterna åklagaren snickrat ihop. Räsänen kallar homosexualitet en "psykosexuell utvecklingsstörning" i det lilla häftet om manligt och kvinnligt som Lutherstiftelsen gett ut och som nu alltså både hon och Juhana Pohjola står åtalade för.

I sin bok "The Selfish Gene” (1976) skriver Dawkins att “Faith seems to me to qualify as a kind of mental illness." Sam Harris säger sedan ungefär samma sak i sin bok "The End of Faith" (2004): "It is difficult to imagine a set of beliefs more suggestive of mental illness than those that lie at the heart of many of our religious traditions."

Varför skulle Richard Dawkins och Sam Harris (och t.ex. Suomalainen kirjakauppa som saluför böckerna) få påstå detta om oss kristna (som dessutom är bra mycket mer graverande än det Räsänen sade) om Räsänen inte får säga det samma om de homosexuella? Det får de givetvis inte göra eftersom en av grundpelarna vårt samhälle (och rättssystem) bygger på är principen om likabehandling, så om det finländska rättssystemet ställer till med bokbål som ett resultat av denna rättsprocess kommer fler böcker än en att brinna. Och fler aktörer att dömas än Lutherstiftelsen och Juhana Pohjola. Därför kommer domen med stor sannolikhet att bli friande på denna punkt.

För övrigt är som sagt åtalspunkterna tre till antalet. En av dem behandlade jag ovan, och en annan – som gäller frågan huruvida homosexualiteten kan tänkas ha en genetisk orsak – har åklagaren lyckats skapa utan någon teckning i verkligheten genom att gravt misstolka det Räsänen sade. Således kommer också denna åtalspunkt att falla, förutsatt att domstolen klarar av att förstå talad finska. Men det tänker jag mig att vi kan förutsätta.

Återstår då den tredje åtalspunkten, den som alltså går ut på att Räsänen citerade Bibelordet. Jag har svårt att tänka mig att det på denna punkt skulle bli någon fällande dom heller, men sett till det ovan skrivna torde denna punkt vara den enda där det kan gå att få till stånd en fällande dom. Men om så sker blir bokbålet bra mycket större. Nå, mina Biblar kommer inte att hamna på något bokbål, det är då helt säkert. Men det kan nog hända att vi får lov att gömma undan dem.   

Ja, det är att begära alldeles för mycket!

En anonym kommentator gjorde mig uppmärksam på en ledartext i Finlands största dagstidning, Helsingin Sanomat, som är fullständigt horribel. Ledartexten berör givetvis domstolsförhandlingarna jag skrivit om tidigare denna vecka, och den slutar med orden "Är det att kräva för mycket?"

Dessa ord borde, speciellt i den kontext de är skrivna, orsaka rysningar längs ryggraden på alla som ens är lite insatta i historien.

Men låt mig först konstatera att det förtryck som de homosexuella tidvis utsatts för, och som ledaren lyfter fram, inte är något som kan eller ens behöver försvaras. Så är det sagt. Men nu har pendeln alltså svängt, långt som ett resultat av kraftig påverkan på samhällsklimatet, och vi börjar vara i en sådan situation att det är andra, och andras, rättigheter som är i vågskålen. Det är mot bakgrund av denna situation HS:s ledare ska ses.

Det Räsänen gjorde, och som hon nu alltså står åtalad för, är inget annat än att hålla fram vad Bibeln säger. Något som hittills har ansetts vara både rumsrent och inom ramarna för både yttrandefriheten och religionsfriheten. Om någon har lyckats missa det är Bibelns, och därmed den kristna trons, centrum budskapet om synd och nåd. Bibeln går t.o.m. så långt att den säger att vi ALLA är syndare och som syndare har vi gått miste om Guds gemenskap. Bibeln ger oss också många konkreta exempel på hur denna synd kan ta sig uttryck. Ett av dessa är just homosexualiteten. (Räsänen var för övrigt noggrann med att påpeka att det finns också annat än utlevd homosexualitet som klassas som synd!)

När vi läser både Bibeln och kyrkohistoria ser vi att en lagförkunnelse, alltså när kyrkan förkunnar om synden, så gott som alltid har lett till att människor blir stötta. Varför skulle någon GILLA att bli kallad syndare? Men detta är vad lagen syftar till att åstadkomma, och därför något som är helt omistligt för den kristna tron. Utan lagens hammare som träffar det syndiga hjärtat kan knappast insikt om synden nås, och därmed inte heller insikten om behovet av Guds nåd och förlåtelse. Mer centralt är så här kan det faktiskt inte bli.

Sista stycket i HS-ledaren lyder i sin helhet: "Men Räsänen föddes inte som homosexuell utan som heterosexuell [att någon skulle födas som homosexuell finns det inga belägg för] så av henne krävs inget annat än att hon inte kränker minoriteten. Är detta att begära för mycket?"

Det kan låta ödmjukt och försynt att ställa frågan på detta sätt. Vissa kan t.o.m. låta sig luras av detta. Men med bakgrund i det jag skrivit ovan: Vad är det alltså som, enligt HS, krävs av Räsänen, och av oss alla? Inte bara att vi inte "kränker minoriteten", nej, det som krävs är att vi förändrar det kristna budskapet om synd och nåd. Detta kom för övrigt också fram i hur åklagaren behandlade ämnet i rättegångsförhandlingarna. Så, "är detta att begära för mycket?"

Svaret är mycket enkelt: Ja, det är att begära alldeles för mycket. En fällande dom i detta fall skulle inte bara betyda slutet för yttrandefriheten, det skulle också innebära slutet för religionsfriheten i Finland. Det skulle innebära att en världslig rättsinstans skulle gå in och börja ställa krav på att den kristna trosläran, t.o.m. i dess centrum, förändras. Så ja, det är att begära alldeles för mycket.

Orden "är detta att begära för mycket?" ger dessutom den historiekunnige mycket dåliga "vibbar". Förföljelser och förtryck har så gott som alltid börjat med ett litet steg. Ackompanjerat av den mer eller mindre retoriska frågan: "Är detta att begära för mycket?"

Av omsorg och kärlek, inget annat

Som väntat kunde inte Sofie Stara hålla sig borta från Räsänen-fallet, utan i dag har ÖT en ledare i ämnet. Givetvis är det fritt fram att kommentera fallet, också för Stara, men man kunde ju ha hoppats på en lite annan vinkling när hon tar upp det. Men icke.

En av huvudpunkterna i Staras ledare är det hon uttrycker med orden: "Tänk att det läggs så mycket energi och tankeverksamhet – och pengar – på att försvara folks rätt att göra livet svårt för andra."

Jag undrar varför man måste, som Stara gör här och som många andra också gör, välja att misstolka vad det hela handlar om? Räsänens engagemang, liksom så många andras, handlar faktiskt INTE om att göra livet "svårt för andra". Tvärtom är det fråga om omsorg och, ja faktiskt, kärlek som driver oss till engagemang. 

Vi lever i en värld där lögnen regerar. Lögnens fader har inte som mål att göra livet svårt för andra - det skulle vara att sätta ribban alltför lågt. Hans mål är att förvirra, förföra och fördärva och i slutändan att förgöra. Ett led i detta är att krångla till samlivet mellan människor och omkullkasta de fundamentala gränser vi människor fått att hålla oss till när det gäller sex och samlevnad - och även i allt som kommer till kön. Om du inte tror mig kan du ställa dig denna enkla fråga: När förvirringen på detta område tilltar, far vi människor mer eller mindre illa? 

Vi lever som sagt i en värld där lögnen regerar, och i en sådan värld far människor illa. Speciellt när lögnen får fritt spelrum i frågor som har med kön, sexualitet och samlevnad att göra. Detta är precis vad vi ser hända idag. I en sådan värld, där alltså lögnen regerar, kommer också sanningen att bli föremål för ogillande, ja t.o.m. hat. Detta är precis också vad vi ser hända idag. 

När någon står upp för sanningen i en sådan värld  - uttryckligen av kärlek till människorna och med mål att bespara många mycket lidande - kommer det alltid att finnas sådana som hävdar att detta görs för att "göra livet svårt för andra". Varför ids jag inte ens spekulera i. Stara tror säkert på det hon skriver, men det att någon tror på något gör inte fel till rätt och svart till vitt.

1700-talet i repris

När jag studerade (mitt huvudämne är kyrkohistoria och som biämne studerade jag historia) intresserade jag mig speciellt för 1700-talet och de separatistiska rörelser som drabbade vårt land och speciellt (svenska) Österbotten. De båda bröderna Eriksson från Kelviå (med starka släktband i Esse) stod ganska långt i händelsernas centrum, och deras rörelse kom att orsaka ett flertal rättsprocesser, både i domkapitlet och i de världsliga domstolarna. Vid denna tid, alltså tiden efter 1727, levde de i Konventikelplakatets tid och alla privata andliga sammankomster var förbjudna, varför allt sådant - och alla avvikelser från kyrkans lära - kunde leda till rättsprocesser. Och inte så sällan också gjorde det.

När man läser om dessa rättegångar är det intressant att se hur domstolarna mycket noggrant tvingades gå in på teologiska frågor och sätta mycket tid på att gå igenom de bibliska grunderna för olika teologiska synsätt. På denna tid var dock domstolarnas medlemmar, även och faktiskt i vissa fall i synnerhet de världsliga domstolarna, mycket väl rustade för en sådan genomgång och rättslig prövning. Rättegångarna blev, med några undantag, goda genomgångar av vad den kristna tron är och står för och det vi idag kan läsa om dessa rättegångar ger oss en bra bild av den kristna trosläran. Framför allt fanns det, i de allra flesta fall, en tydlig vilja hos alla inblandade att verkligen se och förstå vad det hela handlar om och få en korrekt bild av de åtalades syn på de aktuella frågorna.

Intressant nog ser vi i gårdagens rättsliga prövning något av en upprepning av det som hände på 1700-talet. Åklagaren tvingades gå in på bibelteologiska frågor för att utröna vad Räsänen och Pohjola hade sagt och står för. Skillnaden är dock avgrundsdjup när man jämför med det som utspelade sig i rättssalarna på 1700-talet. Då, på 1700-talet, fanns det som sagt teologisk bildning och kunskap i domstolarna. Idag är denna, åtminstone vad gäller åklagaren och hennes frågor, helt obefintlig. Och därmed blev det hela inget annat än en synnerligen obehaglig uppvisning av inkompetens. Som Pohjola konstaterade: "Åklagaren gick in i en teologisk diskussion och gjorde amatörmässiga misstag". (Iltalehtis rapportering 17:52.)

Det värsta var emellertid ändå kvar. Likt så många gånger här på bloggen när teologiskt illitterata kommentatorer beskyller mig för både det ena och det andra (som alltså går tillbaka på deras egen okunskap och ovilja att ens försöka förstå vad det hela handlar om) gick åklagaren efteråt ut till pressen och beskyllde Räsänen och Pohjola för "intellektuell oärlighet". Detta eftersom "den pamflett Räsänen skrivit inte kan anses stå för både de homosexuellas rättigheter och deras människovärde". Detta går givetvis tillbaka på detta med att göra och att vara, något som åklagaren helt tydligt inte begriper eller ens vill begripa. 

Kan det faktiskt få vara så här, år 2022, att en åklagare kan anklaga människor på basen av egen okunskap och ovilja att försöka förstå? Och dessutom gå ut med detta i pressen och därmed ytterligare försöka förklena de åtalade? Ja, och så själva saken. Ska åklagaren och en domstol, som uppenbarligen totalt saknar teologisk kunskap, bedöma teologiska utsagor och kyrkans lära (om synden)? 

Det vi ser nu är 1700-talet i repris. Det är bara det att på 1700-talet klarade man av att göra detta. Nu blir reprisen inget annat än en sjuk parodi. 

 

Tillägg 08:43: Jag ser nu också att juridikprofessorn Matti Tolvanen också förundrat sig över de teologiska inslagen i förhandlingarna och frågar sig vad denna rättegång egentligen handlar om. Min bild är att, trots att det uttryckligen sades att det INTE skulle vara fråga om någon inkvisition, det ändå är just det som åklagaren vill få detta till. Här tar hon hjälp av media och folkets okunskap i teologi för att ytterligare stämpla Räsänen och Pohjola. Och då hittar vi inte längre paralleller i 1700-talets rättegångar utan i just inkvisitionen och i 1600-talets häxprocesser.   

 

Obegripligt

Jag har följt dagens rättegångsförhandlingar i Helsingfors tingsrätt lite med ena ögat eftersom arbetet kräver sitt. Men jag kunde konstatera att det sätt åklagaren beter sig är fullständigt obegripligt - och synnerligen skrämmande. Det är främst tre saker jag reagerar på. 

Först tvingas jag konstatera att åklagaren lider av samma snedvridna syn på människan och det människan gör som diverse förvirrade kommentatorer här på bloggen gör. Åklagaren klarar inte av att förstå, eller vill kanske inte göra det, att människan inte är vad hon gör. (Se Iltalehtis rapportering kl 11:06) Någon sådan "helhet" finns inte som skulle innebära att vi människor inte kan skiljas från det vi gör. Fråga t.ex. AA! En människa kan vara en alkoholist, men det betyder inte att hon dricker för det - och i synnerhet betyder det inte att drickandet är acceptabelt. Det finns nyktra alkoholister. På samma sätt med synden och syndaren. Alla människor är syndare, men det betyder inte att vi behöver acceptera synden för det. Att göra är inte det samma som att vara. Men, som sagt, detta är något som åklagaren vägrar att inse. I själva verket är det, när man följer med vad åklagaren sade, som att höra en representant för hbt-rörelsen tala. Det är synnerligen beklämmande. 

Åklagaren försökte också inledningsvis hävda att det inte är Bibeln och den kristna tron som står åtalade och att det som sker i Helsingfors just nu inte är fråga om någon inkvisition. Detta visade sig snart vara ren lögn, för vid samma tidpunkt som det ovannämnda ondgjorde sig åklagaren över det kristna syndabegreppet och det blev här fullständigt klart vad åtalet egentligen handlar om. 

När försvaret sedan fick komma till tals påtalades tydligt det fullständigt horribla i att åklagaren i åtalspunkterna förvanskat det Räsänen sagt och tillvitit henne sådant hon inte har sagt eller avsett. Frågan är om detta handlar om att åklagaren är andligt illitterat eller om det är fråga om ett avsiktligt handlande. Jag hoppas och tror att det är fråga om det första i kombination med den blindhet för dessa frågor som flera kommentatorer ständigt ger exempel på här på bloggen också. Jag vågar nämligen inte ens tänka mig att det skulle vara fråga om det andra.

Hur som helst är det, som jag skrev i den föregående texten, en enorm skamfläck att detta mål överhuvudtaget prövas i rätten. 

Enorm skamfläck!

Idag börjar så alltså rättegången mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola i Helsingfors tingsrätt. Eller rättare sagt: Idag börjar rättegången mot Bibeln. Räsänen har nämligen inte sagt något annat än det Bibeln säger i frågan om Pride och homosexualitet. 

Detta är en enorm skamfläck för Finland och något som det har reagerats starkt på ute i världen. Vår omhuldade bild av Finland som ett modernt och fritt land får i.o.m. denna rättegång sig törnar som det kan ta länge att reparera, om den överhuvudtaget alls går att reparera. Speciellt i USA har denna rättegång orsakat närmast ett ramaskri, och där har det också bl.a. rests krav på att riksåklagare Raija Toiviainen ska ges inreseförbud till USA och sättas i samma kategori som diverse diktatorer. 

Detta alltså redan för att denna sak överhuvudtaget tas upp till prövning i rätten. Om det sedan, vilket inte alls är någon omöjlighet, det blir en fällande dom kommer dammluckorna för utländska fördömanden garanterat att öppnas på vid gavel. Liksom den omtalade "Pandoras ask" här i vårt land - och även i en vidare kontext. För, precis som The Federalist konstaterar, är detta en fråga med globala implikationer. Det var förstås bara en tidsfråga innan något dylikt skulle hända i.o.m. att regnbågsfascismen kräver allt striktare lydnad mot deras nya dogmer, men att detta verkligen skulle hända i Finland är något alldeles oerhört. Det är inget mindre än en enorm skamfläck. 

Going Down to the River

Jag läser/lyssnar mycket på böcker. I snitt blir det två eller tre böcker i veckan, förstås beroende på hur tjocka de är. Igår kom jag (igen en gång) igenom "A Pilgrims Progress", och jag menar att den boken borde alla till Kristus döpta människor läsa åtminstone en gång per år. Jag fick boken om Doug Seegers ("Going Down to the River") i julklapp, och den fick jag också utläst för några dagar sedan. Jag var faktiskt inte desto mer bekant med denne Seegers innan, och för en vän av gammelcountry var det en mycket trevlig ny bekantskap! 

För den som inte känner till hans historia kan jag berätta att han levde på gatan i ett par årtionden och var beroende av knark och alkohol tills Gud väckte honom och han fick lämna sitt beroende, och en tid efter detta "upptäcktes" han av den svenska Countryartisten Jill Johnsson där han satt på gatan, och resten är, som man brukar säga, historia. 

Boken är tyvärr behäftad med en lång rad översättningsfel och kommateringen är fullständigt bedrövlig, men annars kan jag varmt rekommendera boken. Jag fastnade speciellt för något Seegers sade om Guds tidtabell och om bönen (s. 187-188). Förutom att detta är ett bra exempel på korsets teologi när den kanske är som mest tydlig - när en man som levt på gatan och överlevt årtionden av missbruk talar om Guds ledning kan man knappast förvänta sig någon ärans teologi! - är detta svar på tal till alla som hånar oss kristna och hävdar att vi ju aldrig får några bönesvar. Seegers skriver: "Folk utgår från sina egna planer och inte från Guds. De säger: "Gud, varför tog du ifrån mig jobbet? Varför blev jag av med ..." Och så blir de frustrerade om de inte får något svar. Då dyker Djävulen upp och säger: Det funkar inte för dig, det märker du ju, så Gud finns inte. Ge upp! ... Men Gud jobbar inte som vi. Han jobbar över miljoner och miljarder år. Det är omöjligt för oss att förstå hans tidsperspektiv. Om du retar dig på att han inte svarat på bönen du bad i torsdags, så fundera på hur DU är, inte på hur Gud är ..." 

Det här är mycket tänkvärda ord från en som ville slå igenom som artist som ung men som fick svar på sina böner direkt när han var 63 år gammal och som nu insett att han först behövde få det rätt ställt med Gud innan han var beredd på framgången. 

Jag rekommenderar som sagt boken, och kolla gärna också upp Seegers musik. Du kan t.ex. börja med en duett han sjunger tillsammans med Emmylou Harris. Deras röster fungerar perfekt tillsammans! Och ja, om du tänker det samma som jag när jag hör Seegers sjunga: Hans röst låter ganska likt Hank Williams röst. Och jag tror inte att det bara handlar om att de båda är/var tenorer med ljus röst. Men jag lyckas inte sätta fingret på exakt vad det är ...

Striden om vallagarna i USA och det vi inte får veta om denna strid

Jag har tidigare hävdat att vår (vänster)media okritiskt och så gott som slaviskt återger det som USA:s vänstermedia skriver om vad som händer i landet. Den pågående tvisten (i de lagstiftande organen i USA) gällande vallagarna visar med all önskvärd tydlighet att det är precis så här det fungerar. Den här tvisten har två sidor, och narrativet är helt olika beroende på på vilken sida av skiljelinjen man står. Enligt president Biden och vänstermedia handlar det om rasistiskt motiverade försök att förvägra människor (i distrikt som röstar på demokraterna) att rösta – och således är det denna version vi som tar del av vår medias rapportering får oss till livs.

Intressant nog har Biden svårt att få ens alla demokrater (i kongressens två kamrar) med på sina lagförslag gällande rösträttsreformen. Om, och här har vi ett stort OM, det skulle vara så som vänstermedia i USA (och vår media i slavisk efterföljd) skriver och Biden och hans trupper slåss för det goda mot det onda skulle givetvis alla demokrater ställa sig bakom lagförslagen. Och säkert en hel del republikaner också. Men så är det alltså inte.

Varför, kan man kanske fråga sig. Svaret är givetvis att det narrativ Biden och vänstermedia bjuder oss på inte är korrekt. Till en del, kanske, men bara till en del. Det andra narrativet – det vi INTE får höra om vi läser vår egen vänstermedia – är helt annorlunda. Det går ut på att den pågående striden handlar om att demokraterna och Biden vill försämra röstsäkerheten och göra de undantagslagar som trumfats igenom inför presidentvalet 2020 allmängiltiga. Dessa går framför allt ut på att en väljare kan undvika att identifiera sig när han/hon röstar, något som givetvis öppnar upp för möjligheter för t.o.m. omfattande valfusk.

Så, vad är sanning? Som vanligt torde sanningen ligga någonstans mitt emellan de båda narrativen. Men detta är alltså något vår vänstermedia inte låter oss få veta, ja vi får inte ens veta att det finns två olika narrativ. Det vi däremot får veta när vi läser om detta ämne är att demokraterna, och Biden, kämpar för allas rätt att rösta och rasisterna, alltså republikanerna, kämpar för att de färgade inte ska få rösta. Men så är det alltså inte.

Ett stort problem som döljer sig i denna fråga, och som vi som läser vänstermedia inte heller får annat än möjligen en glimt eller två av, är frågan om hur amerikanerna efter detta alls ska kunna lita på några valresultat. Trump och republikanerna har som bekant hävdat att presidentvalet 2020 var stulet genom omfattande valfusk. Nu låter Biden sina trupper veta att de lagar många delstater infört efter valet 2020 förvägrar vissa befolkningsgrupper rätten att rösta och i allmänhet försämrar möjligheterna att rösta (när det, enligt det andra narrativet, i själva verket handlar om en vilja att stärka valsäkerheten). När Bidens federala vallagar nu röstas ner i kongressen kommer således en stor del av amerikanerna (de som läser vänstermedia, och därmed också vi som tvingas stå ut med ekot från denna vänstermedia) att tro att republikanerna – om och när de vinner kongressvalet – har stulit det genom de vallagar som har införts på delstatlig nivå. Så oberoende av hur det går i valet i höst kommer den förlorande sidan med största sannolikhet att misstro valresultatet. Detta är INTE något bra recept för att bygga en demokrati.

Den som tar del av det andra narrativet kan också få höra att Biden, i denna strid om vallagarna, har gjort mycket mer för att skada förtroendet för amerikanska val än vad Trump gjorde under hela sin presidenttid. Detta är givetvis något som kan diskuteras, men det är emellertid ett beklagligt faktum att Biden nu, genom att kalla alla som inte ställer upp bakom hans vallagar rasister, definitivt tagit ett stort steg bort från målsättningen att vara hela folkets president. I själva verket har denna process ytterligare fördjupat klyftan och misstron mellan de två politiska lägren. Det är inte heller positivt för det amerikanska demokratibygget.

Proportionerna?

Jag följer noggrant med vad som sker i ishockeyn på andra sidan Atlanten. Jag skriver vanligtvis inte om sport här på bloggen, men ibland kan det - som nu - hända att jag tangerar sportvärlden och det som sker i den. 

AHL (American Hockey League, en av NHL:s s.k. "farmserier") kungjorde idag att en spelare, Krystof Hrabik, fått en rekordlång, 30 matchers, avstängning. Orsak: Han hade gjort sig skyldig till att visa en annan ,mörkhyad, spelare en "rasistisk gest". 

Det är fullständigt självklart att en sådan gest bör ge ett straff. Rasism är av ondo och bör inte tolereras. MEN. Var är proportionerna? En spelare kan knätackla en annan spelare och i värsta fall orsaka att dennes karriär tar slut. Eller sargtackla en annan spelare, med samma resultat och dessutom orsaka att denne får sitta i rullstol resten av sitt liv. Eller nästan slå ihjäl en motståndare i ett slagsmål. Ibland utan att få något mer än ett matchstraff (alltså avstängning för resten av den pågående matchen) eller kanske ett tilläggsstraff på två eller fyra matchers avstängning.

Men för en rasistisk gest avstängs nu denne Hrabik i nästan halva säsongen. Som sagt, var är proportionerna? Men så här går det när den politiska korrektheten regerar. Också i sportvärlden. Då finns det vissa saker som är värre än i princip allt annat. 

Det är en sjuk värld vi lever i.

 

Ja, på tal om ishockey "over there". Jag följer NHL genom sidan dtmts.com. För den som inte orkar sitta uppe halva nätterna men ändå vill ha koll är denna sida alldeles ypperlig! Och dessutom är den gratis.     

Dumheten och dess följder

ÖT berättar idag, på ett mycket sansat och objektivt sätt, om äldrevårdaren Sofia Hägglund från Karleby som p.g.a. lagen som kräver att vårdare är covid-vaccinerade inte längre kan gå till jobbet fr.o.m. 1/2. Hon är inte den enda, och detta leder till problem för t.ex. Kårkulla. 

Den här lagen är, i dagens situation, inte alls genomtänkt. Om vaccinet skulle hindra smittspridning kunde det gå att motivera den på något sätt, men i dagens situation där Omikron-varianten smittar vaccinerade och ovaccinerade i samma utsträckning och båda grupperna sprider smittan vidare finns det ingen logik i detta. Snarare tvärtom! Om jag låg inne för vård skulle jag snarare föredra att ha en icke-vaccinerad vårdare än en vaccinerad. Varför? Svaret är väl närmast självklart. En icke-vaccinerad vårdare har mycket mindre chans att klara sig utan asymptomatisk Corona än en vaccinerad dito, varför det är mycket större risk att en vaccinerad symptomfri vårdare bär på, och smittar vidare, sjukdomen än den vårdare som är ovaccinerad. Helt enkelt för att den senare i samma situation är hemma med symptom i stället för att vara på jobb. 

När situationen nu är sådan den är är denna lag således inte alls ägnad att stoppa smittspridningen (utan snarare det motsatta!) utan lagen fungerar enbart som förtrycksmedel mot de vårdare som valt att inte ta vaccinet. Att det sedan även skapar (ytterligare) personalbrist inom vården är också en följd av denna dumhet som lagstiftarna hängett sig åt.

Regnbågsfascismen tar ännu ett steg framåt

För en tid sedan gick SVT Nyheter i Sverige ut med nyheten att socialdemokraterna skrivit en motion om att förbjuda så kallad omvändelseterapi i Sverige. Förbud mot terapi avsedd att få homosexuella personer att bli heterosexuella finns redan i en rad länder.

Behöver jag säga att detta är ytterligare ett steg, ett självklart sådant, i kampen mot de homosexuella och deras rättigheter och framför allt i kampen för att tysta alla som fortfarande vågar säga det självklara att utlevd homosexualitet är både onaturlig och något som bryter mot Guds heliga lag och vilja? Nej, det behöver jag förstås inte.

Nu ska det förstås sägas att det finns sådan "terapi" som är direkt skadlig. Framför allt sådan som lovar snabba förändringar utan egentlig terapi. Men det finns också seriösa aktörer som svarar på ett behov som de facto finns men som de människofientliga krafter som verkar på så många håll idag vill förneka och utplåna.

Alla former av tvång är givetvis förkastligt på detta område, men där det finns en vilja till helande – vem är vi som samhälle att förneka denna vilja och försöka förvägra de som vill ha hjälp denna hjälp? För det är precis det som detta lagförslag syftar till. Målet är att stänga dörren till helande för sådana som vill bli fria från sin homosexualitet och sedan slänga bort nyckeln.

Artikeln jag länkade till är givetvis bedrövlig. Det kanske värsta är ändå det som sägs i det sista stycket där det görs gällande att kyrkornas lagförkunnelse i denna fråga handlar om förtryck. Uppenbarligen är nästa steg, som nu alltså redan förbereds, att förbjuda kyrkorna att förkunna vad Gud säger om utlevd homosexualitet och evighetsfrågan.

Så går det när vi lever under en regnbågsfascistisk regim.  

Läsvärd ledare

Kenneth Myntti skriver igen en mycket läsvärd ledare i lördagens ÖT i vilken han lyfter fram problemen med den s.k. "Woke-fenomenet". Jag håller kanske inte med honom i riktigt allt han skriver, men det är mycket tacksamt att någon vågar lyfta den här katten på bordet och på detta sätt ställa sig upp för yttrandefriheten och åsiktsfriheten i en tid när beklagligt många inte gör det.

Myntti avslutar dock sin ledare med något som tyvärr i dagens läge inte är annat än en from förhoppning. Han skriver, angående rätten att skriva insändare i hbt-frågor, att "Förutsatt att insändaren inte kränker sexuella minoriteter ska det vara tillåtet för en värdekonservativ att förklara hur hon ser på frågan om det samkönade äktenskapet."

Problemet med detta resonemang är det han fäster uppmärksamheten på i ett tidigare stycke, nämligen den allt smalare åsiktskorridoren och den kränkthetskultur som åstadkommit denna smalnande åsiktskorridor. I dagens läge är det tyvärr redan så långt gånget att redan det att någon lyfter frågan om samkönade äktenskap (eller hbt-frågor överlag) uppfattas som kränkande. Och då har åsiktskorridoren helt enkelt stängts. Diskussionen på denna blogg är ett bra exempel på detta. Trots att jag försöker hålla diskussionen på en principiell nivå väljer dessa element att uppfatta detta som kränkande. Hittills har det gått an att lyfta dessa frågor på detta sätt, men frågan är hur länge ens det är möjligt. Rättegången mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola kommer eventuellt att bli en vattendelare. Om woke-folket får det slutresultat de önskar, vill säga. Annars skjuts vattendelaren fram en tid. Men historien har visat att dylika frågor inte är avgjorda innan "rätt" beslut har åstadkommits.  

Fruktansvärt!

Iltalehti publicerade i morse en artikel som beskriver hur de ovaccinerade "faller igenom i Europa". Det är en belysande artikel som samtidigt visar på den fruktansvärda utveckling som just nu drabbar Europa. De ovaccinerade blir andra klassens medborgare och får utstå vad som knappast kan beskrivas som annat än förföljelse på många håll. Läs gärna artikeln! 

Man får fråga sig om vi faktiskt inte har lärt oss något alls av historien. Vad kommer härnäst? Ska de ovaccinerade beordras att bära något tecken som talar om för oss andra, vi som tillhör den trippelvaccinerade herreklassen, att vi har att göra med en av dessa oönskade? Kanske en gul stjärna? Det har ju fungerat förr. Och ska dessa sedan samlas ihop i ghetton och olika läger så att vi inte längre belastas av deras närvaro i samhället? Jag menar, om det inte längre räcker med att kräva olika dokument som, om de saknas, förvägrar dessa oönskade tillträde till samhället? Detta med dokumenten är också något som har använts förr. Liksom ghettomodellen, om det kommer till det. 

Och ja, jag förstår att det är viktigt att få upp vaccinationstäckningen så högt som möjligt för att inte sjukvården ska belastas över sin förmåga. Men vilka kostnader är vi beredda att betala för att åstadkomma detta? Ett fritt och demokratiskt samhälle bygger på en del oantastliga grundprinciper, och om vi är beredda att betala genom att frångå dessa kan det i slutändan visa sig att priset blev alltför högt. 

Mer om hotet mot friheten och demokratin

Det är mycket som är skrämmande med Corona-pandemin. Dels är det skrämmande hur ett virus kan lamslå en hel värld och sätta i princip allt på undantag. Dels är det givetvis skrämmande att människor dör av viruset. Men det kanske mest skrämmande är hur medborgerliga rättigheter trampas under fötterna och hur vi tycks godkänna detta utan större protester. Och ja, hur de som protesterar stämplas och närmast förföljs. 

Kunde någon tro för bara drygt två år sedan att vi skulle hamna i en sådan situation? Att det skulle gå så här oerhört snabbt att montera ner våra mänskliga rättigheter och grunden för det demokratiska systemet? Inte jag, åtminstone. Men tydligen är både de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer trots allt av liten vikt när makten bestämmer sig för att köra över dessa "för det allmännas bästa". Den stora frågan är nu när, hur, varför och framför allt vilka rättigheter som tas ifrån oss nästa gång. Det vi kan vara säkra på är att det kommer att gå ännu lättare då när vi en gång har öppnat Pandoras ask.

Idag nåddes vi av nyheten att det Österrikiska lagförslaget om vaccinationstvång är klart och torde kunna godkännas. Det innebär att alla österrikare över 18 år ska tvångsvaccineras, och att de som ändå vägrar kommer att dömas till dryga böter. Igår spreds nyheten att vaccinkritiker i Tyskland (enligt uppgifter som ännu inte är bekräftade) kommer att betraktas som "statens fiender" och behandlas därefter. Orsaken är att dessa vaccinkritiker kritiserar myndigheterna och beslutsfattarna - och att denna kritik innebär "ett hot mot demokratin". Om detta verkligen visar sig stämma - och det handlar om att stämpla kritiker som statens fiender - är det synnerligen allvarligt. (Om det däremot visar sig handla om människor som föranstaltat våldsamt upplopp är det givetvis en helt annan sak.)

Detta är något alldeles oerhört och det för osökt tankarna till diverse totalitära stater och deras modus operandi genom historien. Det tyska exemplet för dessutom tankarna till George Orwells bok "1984" och det sätt som språket behandlades i det fiktiva landet "Oceanien" där vitt blev svart och svart blev vitt just med språkets hjälp. Det samma görs uppenbarligen nu i Tyskland när det påstås att kritik av makthavarna hotar demokratin. Men i själva verket är det precis tvärtom. Det är inte kritiken mot makthavarna som hotar demokratin, utan det verkliga hotet mot demokratin består i det föreslagna förbudet mot att kritisera makthavarna. 

Det är skrämmande att se vad som pågår och framför allt hur lätt vi ger upp våra mänskliga rättigheter och hur lätt vi överger demokratins grundprinciper. 

Om den geopolitiska krisen och hatet mot konservativa värderingar

Det är mycket lite i den här världen som är svartvitt och okomplicerat. Ett av problemen med att leva i ett informationssamhälle där nyheter sköljer över oss hela tiden är att vi har svårt att få med alla nyanser av olika frågor. Detta främst p.g.a. att allt måste "snuttifieras" eftersom det är så svårt att fånga någons uppmärksamhet för en längre tid än några sekunder.

Dylika "snuttifierade" nyheter tenderar tyvärr att vara väldigt svartvita och "färdigtuggade" – och ju mer färdigtuggat något är desto mer försvinner den verkliga världens komplexitet och desto mer tenderar nyhetsproducentens värderingar att skina igenom. I västvärlden idag betyder detta alltför ofta att nyheterna blir fientliga till traditionella konservativa värderingar.

Detta med snuttifieringen är en sida av det stora problem som vidlåder informationssamhället sådant det är idag. Den andra sidan är just detta med nyhetsproducenternas värderingar. I vår situation har ett uttalat vänsterliberalt värderingskluster närmast monopol på nyhetsförmedlingen, och det gör att jag inte har skyggat för att tala om att vi idag utsätts för propaganda och en form av hjärntvätt när vi tar del av mainstreammedias produkter.

Detta problemkomplex kommer tydligt till uttryck i det som just nu håller på att hända visavi det geopolitiska läget. Vi som tar del av nyhetsflödet i väst VET att det är Ryssland och Rysslands vilja att expandera sitt inflytande/sin maktsfär till hela det område som var det forna Sovjetunionen som är roten till det onda. Visst? Detta är förvisso sant. Men det är ändå bara en del av sanningen, och en beskärd sanning är ofta knappt bättre än en lögn. Men som sagt, i en tid när allt ska förenklas nästan in absurdum, är detta vad vi blir serverade – och vad vi därför tar in och tror.

Sanningen är givetvis mycket mer komplicerad än så. Har du t.ex. funderat på varför detta händer just nu när Biden tagit över som president i USA? Varför var relationerna mellan USA och Ryssland så mycket bättre medan Trump satt i Vita huset? Även här är svaret givetvis mångfacetterat, men den kanske största orsaken finns att hitta just i detta med värderingarna.

Klyftan mellan det vänsterledda, värdeliberala USA  och det värdekonservativa Ryssland är oerhört djup. Värdeliberalism är dessutom tyvärr allt annat än liberal i det att den inte tolererar värdekonservatism. Se där en av de allra största orsakerna till det närmast oresonliga hat framför allt media, men även politiker, i väst hyser mot Ungern, Polen och framför allt Ryssland idag. Visst. Där finns också andra saker med, det finns det alltid, men den stora frågan är hur stor betydelse denna klyfta mellan de dominerande värderingarna i väst respektive öst har för det skeende vi bevittnar just nu. För att svara på den frågan kan du som sagt se på hur relationerna är nu och hurudana de var under Trumps tid som president i USA.

Hatet mot konservativa värderingar är oerhört starkt, och det kan inte undervärderas när vi ser på den nuvarande krisen. Detta är givetvis inget som media kommer att tala om, inte i så här oförtäckta ordalag åtminstone, och orsakerna är uppenbara. Dels är detta komplicerat och i tiden av nyhetssnuttifiering passar en så här komplicerad fråga inte in. Dels är det säkrast att hålla sig till sådana förklaringar som är lättare att sälja. Som i detta fall Rysslands aggressivitet när det kommer till bevakandet av den, som man där ser det, egna "intressesfären". Ett ord som för övrigt för alla med någorlunda goda historiska kunskaper ger upphov till rysningar.

För den som vågar se på och lyssna till vad Putin säger kan jag rekommendera dessa två videor där han lägger ut texten, dels om det "brott mot mänskligheten" som pågår i väst just nu, dels om den "karavan" av människofientliga värderingar som dragit över västvärlden.  

 

Farligt - och dumt!

Det har knappast undgått någon att det geopolitiska läget har blivit ordentligt spänt den senaste tiden. Efter att Biden tillträdde som USA:s president har förhållandet mellan USA och Ryssland stadigt försämrats och frågan är hur mycket sämre det ännu kan bli? 

För vår del har konflikten kommit att handla om vår rätt att själva bestämma över vår utrikes- och försvarspolitik. Detta eftersom Ryssland gjort klart att de inte kommer att acceptera att flera av de länder som ligger nära Ryssland går med i NATO och flera ledande finländska politiker uttalat sig om vår rätt att själva bestämma i denna fråga. Så långt inget märkligt. 

Men saken är den att Ryssland är ett land som det aldrig har lönat sig att reta upp i onödan. Inte så länge det hette Ryssland, inte så länge det hette Sovjetunionen och uppenbarligen inte nu när det igen heter Ryssland. Vi har vår fulla rätt att besluta om våra egna angelägenheter, men än så länge är inga beslut tagna när det gäller hur vi ska ha det med NATO i framtiden. Att då, som USA:s utrikesminister Anthony Blinken, gå ut i media och säga att "Finland vill gå med i NATO" är en fullständigt onödig provokation, förutom att det - i detta nu - givetvis är en ren och skär lögn. 

Detta skapar, igen helt i onödan, ytterligare spänningar mellan Ryssland och väst (en spänning där vi hamnar mitt i det värsta spänningsfältet). Det absolut sista vi behöver just nu är ytterligare svårigheter för energiförsörjningen och för den redan hårt ansträngda ekonomin. För att givetvis inte tala om en konflikt som eskalerar till vem vet vad. Det absolut sista! För att klara av att hålla igång ekonomin och samhället i stort behövs det goda relationer med Ryssland. Inte sämre. 

Jag hoppas verkligen att Finlands utrikespolitiska ledning så snart som möjligt offentligt tar denne Blinken i örat och desarmerar den bomb han placerade ut.

Hotet mot friheten (och demokratin)

Det blev, kanske som förväntat, en ganska intensiv och aningen hetsk diskussion i frågan om Kapitolium-händelserna. Nå, det är kanske lite onödigt att gräla desto mer om denna sak eftersom det ännu finns så många frågetecken här. För min del menar jag att de största frågetecknen handlar om möjlig agitation och provocering. Förhoppningsvis rätas också dessa ut så småningom. Men jag tror ju nog, och hoppas, att vi alla är överens om att våld och upplopp ÄR fel. Oberoende av vilka förtecken detta våld har.  

Det som är skrämmande, i mitt tycke, just nu är att det talas om Kapitolium-händelserna som den största attacken på frihet och demokrati som USA har skådat på mycket länge – vissa talar om detta som den STÖRSTA attacken mot dessa värden i USA:s historia. Detta samtidigt som det pågår en mycket mer omfattande attack mot friheten (och demokratin) i USA och hela västvärlden. Då talar jag givetvis om vaccinationstvången och om förföljelsen av ovaccinerade som hela tiden eskalerar, både i Nordamerika och i Europa.

Det som är så oerhört skrämmande med detta fenomen, faktiskt då i motsats till Kapitolium-händelserna, är att de flesta vet att våld och upplopp är fel. (När jag skriver detta inser jag att det finns grupper i USA, både på höger- och vänsterkanten, som uppenbarligen inte anser det.) Men vaccintvång, förföljelse av ovaccinerade och kraftig inskränkning av våra friheter applåderas av vad som tycks vara en klar majoritet. Åtminstone i vissa länder.

Förstår vi inte att det INTE är sådant som alla (eller åtminstone de allra flesta) vet är fel som är det stora hotet mot friheten och demokratin, utan att det stora hotet är sådant som de flesta INTE anser vara fel? Men som likväl innebär kraftiga inskränkningar i vår frihet.

Vaccintvången som flera länder redan har infört framstår i ljuset av de nyheter vi nåddes av idag från WHO och från Pfizer dessutom som allt mer absurda. "Vi kan inte boosterdosa oss ur pandemin" var budskapet från WHO, ackompanjerat av önskan om att läkemedelsföretagen skulle ta fram vacciner som verkligen fungerar när det gäller att stoppa smittspridningen. Samtidigt kan vi också läsa att vaccintillverkarna konstaterar att två doser inte ger något starkt skydd mot smitta och att de inte heller har någon aning om hur länge skyddet från den tredje dosen varar. Men likväl införs vaccintvång i allt fler länder och förföljelserna av sådana som vägrar ta vaccinet blir bara mer omfattande.

Visst var det som skedde i Washington 6/1 2021 hemskt, och jag misstänker att vi inte har sett det värsta gällande detta ännu. Men likväl bleknar detta klart vid sidan av vad som pågår i västvärlden just nu. DET först är verkligt skrämmande.