30s once again?

Historien upprepar sig aldrig, men det finns ändå mönster som går igen. Som historieintresserad kan man svårligen låta bli att förbluffas av detta faktum.

Igår kväll satt jag framför TV:n och letade bland kanalerna om jag skulle lyckas få fram någon kanal som sänder Bisslett Games. Det hittade jag inte, men däremot råkade jag halka in på ett program som chockerade mig. Mitt i rutan stod två fullständigt nakna män! På bästa sändningstid, dessutom, när vem som helst kan se programmet. Det här programmet heter uppenbarligen "Naked attraction Finland" och går ut på, just det, att visa upp nakna människor inför någon som sedan tydligen ska välja ut en av dessa. Till vad vet jag inte, men jag misstänker starkt att programmet fungerar som hallick. 

Ja, jag vet. Man borde inte bli chockad av någonting i dessa normupplösningens tider. Men det är svårt att inte göra det. Nåväl. Historien upprepar sig alltså inte, men det finns mönster som går igen. Ett av dessa mönster är dekadensen. Mellankrigstiden utmärktes av flera saker, inte minst den galopperande inflationen, men även av just dekadensen. Nakenhet (speciellt kvinnlig sådan) visades ogenerat upp på nöjesscenerna. Inte lika flagrant som i gårdagens TV-program, men dock. 

Efter dekadansen kom kriget. Och detta är ett annat mönster som går igen. När mänskligheten blivit tillräckligt orenad av sin egen synd och sin böjelse för det onda kommer en katastrof som renar.

Som sagt: Historien upprepar sig inte. Men det finns mönster som går igen. Vi vet inte vad framtiden för med sig, men oberoende av vad som kommer finns det all orsak att vara beredd. Vi vet att vi alla står inför döden, förr eller senare och på ett eller annat sätt. Det finns ett, och endast ett, sätt att vara beredd inför evigheten. En och endast en väg ut ur denna världen och in i evigheten som inte innebär ett ännu värre helvete (i ordets rätta bemärkelse) än det värsta vi kan uppleva här på jorden. 

Som en bildekal over there deklarerade: "Jesus, don´t leave earth without him!"

Allvarsamma tider

Det är mycket städande när man ställer till studentfest (ja, den som känner sig manad är givetvis välkommen på fest på lördag!), och när jag betade av en diverse-hög som samlats över tid i arbetsrummet föll mina ögon på ett gammalt nummer av KrP (2/2021). Nere på framsidan fanns det hänvisningar till en del innehåll, och en rubrik fängslade mig så till den grad att jag bara måste läsa artikeln. (I tidningen fanns också min, och många andras, vän Stig-Olof Fernströms minnesartikel.) Rubriken som fängslade mig löd "Det okända brevet" och i artikeln skriver Christian Braw om ett gammalt brev han hittade på golvet (!) i sitt arbetsrum. 

Brevet, ett rundbrev skrivet av kung Karl XI i januari 1697, innehöll en uppmaning till hela riket att i varje församling hålla fyra särskilda böndagar under året. Under dessa dagar skulle undersåtarna "gemensamt träda upp till Guds hus för att med bön, ånger och bättring ropa till Gud om förskoning." Bakgrunden var de nödår som riket hade drabbats av, bl.a. dog en tredjedel av den östra rikshalvans befolkning i hunger och farsoter under dessa år. 

Braw skriver att kungen, när han funderade över varför riket drabbats så svårt, kom fram till att orsaken var de hade "retat Gud till vrede". Övermod, överdåd och överdrift i allt var tidens melodi. Allt skulle vara större och grandiosare än det var. Det var Barock-epokens kulmen. Så långt kungens brev och artikeln i KrP.

---

Människan har alltid haft en tendens att tro sig mera än hon är. Att helt enkelt sätta sig själv i Guds ställe. Det är ju faktiskt själva syndafallets essens. Att vara sig själv nog. Att mena sig veta bättre än Gud själv. Idag visar sig detta också i storhetsvansinne på många olika områden (vilket vi har all orsak att bekänna som synd och omvända oss ifrån), men månne inte detta ändå syns allra mest och bäst i vårt förkastande av Guds goda ordningar. Vi tror oss veta bättre än Gud. Finns det större högmod än det? Knappast. 

Vi har garanterat också, i mins lika stort mått som människorna i slutet på 1600-talet, "retat Gud till vrede". Guds vrede är verkligen inget att ta lätt på, även om vi för det mesta får leva i uppskovets tid. Gud är ju barmhärtig och vill ingen syndares död, men hans vrede över synden kommer en dag att bryta fram. Kanske var hungersnöden och farsoterna i slutet av 1600-talet och kriget och dess enorma lidande i början av 1700-talet just detta att Guds vredes fördämningar brast. Kanske var det bara ett resultat av dålig politik och vädrets nycker. Det vet vi inte eftersom det är något som hör till den fördolde Gudens område. Men det vet vi att Gud är vred över synden och över vårt uppror. Över att vi inte visar barmhärtighet och nåd trots att vi själva får barmhärtighet och nåd i stort mått av honom. 

Det mullrar just nu hotfullt på många håll i världen, och oberoende av vad som väntar och vad det beror på har vi all orsak att, precis som den fromme kungen uppmanade sitt folk för drygt 300 år sedan, "med bön, ånger och bättring ropa till Gud om förskoning". Domen kommer nämligen, och den kommer att falla hårt över all obotfärdighet, all egenkärlek, allt uppror och över alla hårda nackar som vägrar att omvända sig och böja sig inför Guds nåd. Om domen inte faller i år så vet vi att vi ändå har den framför oss. 

--- 

Med dessa ord får jag också inbjuda till "Samtal och bön" i Ytteresse bönehus i morgon (torsdag) kl 19.  

Fruktansvärt

Svenska Yle rapporterar att EU kräver att Israel slutar bomba Rafah efter söndagens flygattack som har krävt många civila offer. 

Detta krig är på alla sätt fruktansvärt. De många (om än siffrorna som de palestinska hälsovårdsmyndigheterna, läs: Hamas, ger inte är att lita på) civila dödsoffren i Gaza, de många civila offren Hamas attack 7/10 och de därtill hörande oerhört bestialiska våldsdåden och gisslans okända öde är bara början. Det som ofta glöms bort är Hamas oerhörda hänsynslöshet mot den palestinska civilbefolkningen och orsaken till detta: Medias blindhet för denna hänsynslöshet.

Som sagt: Det är ett på alla sätt fruktansvärt krig som borde fås till ett snabbt slut så att både den palestinska civilbefolkningen och Israel skulle få fred och terroristorganisationen Hamas, allt från dess ledare till dess fotsoldater, skulle fås inför rätta för sina illgärningar. 

Det som däremot knappast kommer att ändra, oberoende av om det blir en snabb fred eller inte, är det Israelhat som genomsyrar media och stora delar av det politiska etablissemanget. Ett bra exempel på detta är den nyhet jag länkade till ovan. Joseph Borell, EU:s "utrikeschef" fördömer kraftigt Israels attack. Men han säger inte ens ett litet pip om att fördöma Hamas raketattack mot civila israeliska mål som var orsaken till flygbombningarna och inte heller framför han något krav på att Hamas raketbeskjutningar ska sluta. Inte heller säger han ett enda ord om det faktum att raketerna avfyrades bakom mänskliga sköldar. Detta är förstås Hamas välkända modus operandi, men som sagt erhåller inte detta något fördömande. 

Som sagt, detta krig är på alla sätt fruktansvärt. Det finns dock ett hopp om att kriget med dess oerhörda lidande kommer att ta slut en dag. Däremot finns det inte något slut på politikernas och medias Israelhat i sikte. Särskilt inte som uttalanden som det i artikeln får stå oemotsagda och outmanade.

Problematiskt svar

Det bränner till i dagens ÖT när Pedersöres relativt nye kyrkoherde Daniel Björk får en relationsfråga gällande bl.a. homosexualitet. Frågan lyder i sin helhet: "Varför ska Österbotten vara ett bibelbälte med rasism, homofobi och gammalmodigt tänkande? Att man inte ska ha rätten att vara sig själv eller leva som man vill? Jag är inte förvånad över att många till sist flyttar från Finland. 2024 känns inte alls som en bättre tid, snarare tvärtom" och är undertecknat av signaturen "Den som inte vill vara som alla andra".

Svaret som ges är överlag bra, och speciellt gäller det förstås orden om att "ingen får behandlas illa p.g.a. ... ras, kön, ålder eller sexuell läggning." (Även om ordet "ras", när det gäller människor, är en aning kontroversiellt.) Ett problem med svaret är dock att det framställs som en positiv sak att värderingar ändras. När det gäller frågor som har att göra med familj, sexualitet och samlevnad är de förändringar som har svept över världen särskilt det senaste decenniet verkligen inte positiva. Tvärtom. De är potentiellt samhällsomstörtande eftersom det som de hävdvunna samhällsbyggande värderingarna och normerna ersätts med ökar rotlösheten och osäkerheten speciellt bland barn och ungdomar. 

Ett annat, och kanske ännu större, problem med det svaret på frågan är den synnerligen otydliga signal som ges. Kyrkans och prästernas uppgift är att förkunna lag och evangelium och därmed göra klart vad Guds vilja är också gällande det mänskliga livet. Här blir svaret därför allt annat än bra. 

Guds ord är klart och tydligt här: Utlevd homosexualitet är en synd och något som en människa måste omvända sig från. Om en präst inte säger detta klart ut är det närmast fråga om ett tjänstefel. Med detta sagt vill jag tillägga att jag förstår att trycket från media, i detta fall ÖT, är hårt. Om svaret skulle ha innehållit detta synnerligen väsentliga element är risken stor att detta skulle ha blivit sista gången nämnde kyrkoherde skulle ha fått besvara en relationsfråga i tidningen. Men detta är givetvis ingen orsak att inte säga sanningen. 

---

Jag har funderat en hel del, också här på bloggen, om hur det rätta sättet att närma sig denna svåra fråga kunde tänkas vara. När jag skriver att det är en svår fråga menar jag givetvis inte fråga i sig. Där är Guds ord klart och tydligt och svävar inte på målet. Men frågan blir svår eftersom det handlar om människor som med stor sannolikhet kämpar, eller åtminstone i något skede har kämpat, hårt med detta och eftersom frågeställningen är allt annat än akademisk för den som har drabbats. Jag har kommit fram till att lösningen på problemet är det gamla och välbeprövade att hålla fram att det är skillnad på synden och syndaren. Detta är förvisso något som idag oftast bemöts med stor ilska och t.o.m. hat när det sägs, men det är ändå den enda lösning som fungerar.     

Vi kan nämligen aldrig kompromissa med Guds ord. Ordet står fast och gäller. Också när det talar om syndares Frälsare Jesus och om förlåtelsen. Gud älskar oss alla syndare så högt att han gick i döden för att rädda oss från helvetet och våra synders straff. Men helige, rättfärdige Gud kan inte acceptera synden. Ja, vi kan gå så långt att vi kan säga att han hatar synden. 

I detta finns det enda budskap som kan upprätta också en homosexuell människa, oberoende av vilka livsval denna människa har gjort. Detta är därför något som kyrkan aldrig får sluta förkunna.

"Varför ska Österbotten vara ett bibelbälte med rasism, homofobi och gammalmodigt tänkande?", lydde frågan. Svaret är att det är en stor välsignelse att Österbotten är ett bibelbälte (i den mån det ännu är det) och verkligen inget som någon ska eller behöver skämmas för. Rasism, i den mån sådan förekommer (jag är övertygad om att det är ganska sällsynt), är givetvis inte bra. Homofobi, i ordets rätta bemärkelse, finns knappast. Men det "gammalmodiga tänkandet" finns, och tack och lov för det! 

"Att man inte ska ha rätten att vara sig själv eller leva som man vill?", fortsatte frågan (även om meningen rent tekniskt inte är någon fråga utan ett påstående...) Detta måste nog ändå frågeställaren ha fått om bakfoten. Knappast finns det någon, ens i Österbotten, som inte skulle tillerkänna människor rätten att leva som de vill. Men vi behöver observera att det är skillnad på rätten att göra A och att människor anser att A är någonting bra och något som man bör känna stolthet (pride) över. Men tyvärr sker det ofta en synnerligen olycklig sammanblandning här, något som frågeställaren också torde göra sig skyldig till. Jag tror knappast att det finns någon "gammalmodigt tänkande", konservativ österbottning som skulle vägra betjäna en homosexuell människa t.ex. i en butikskassa. Men det innebär inte att samma "gammalmodigt tänkande", konservativa österbottning anser att utlevd homosexualitet är ok. Problemet idag är att just denna fråga ska lyftas fram i tid och otid och att alla förväntas anse att det är ok. Det är då blir det problem.

Is i hatten!

Dagens huvudnyhet (hittills) är att Ryssland har deklarerat att man kommer att flytta havsgränsen i Finska viken genom ett ensidigt beslut och att därmed ett par på de flesta sätt obetydliga öar som nu finns på internationellt vatten skulle komma att finnas på ryskt område. 

Detta är mot internationell praxis och något som givetvis inte kan accepteras. Dock finns det, precis som generalmajoren och riksdagsmannen Pekka Toveri konstaterar, orsak att ha is i hatten i det här läget. Även om detta är oroande och något som, i teorin, kan starta ett krig, är detta, konstaterar han, än så länge bara en deklaration och inget officiellt beslut. Om saken går vidare finns det, säger Toveri, spelregler som säger hur man bör handla. Dylika saker bör avhandlas genom diplomatiska åtgärder och ska föras till FN:s havsdomstol. 

Mer krigshetsande kommentarer har också redan hörts. Svenska Yle släpper, sin vana trogen, fram dessa röster. Försvarsexperten Charly Salonius-Pasternak säger att Finland bör "reagera mycket snabbt och hårt" på detta utspel från Rysslands sida. "Ett svar kunde – förutom att använda diplomatiska medel – vara att utföra en navigationsfrihetsoperation (FONOP) genom området som Ryssland gör anspråk på ... Det vill säga att man seglar genom de områden som är internationellt vatten men som ett annat land nu ensidigt säger att statusen har ändrats för. Det handlar alltså om en markering, och en sådan skulle Salonius-Pasternak gärna se att inte bara Finland utan också andra Nato- och EU-länder kunde utföra."

Det som Salonius-Pasernak föreslår kan givetvis visa sig vara nödvändigt. Men inte något som vi bör göra "snabbt och hårt". Ett sådant handlande torde tyvärr vara recept på katastrof och exakt det Ryssland hoppas på. Jag hoppas att beslutsfattarna hellre lyssnar på Toveri och hans uppmaning att ta det lugnt i detta fall. Notera att han verkligen inte heller är någon som förespråkar att vi ska krypa för Ryssland, men i dylika fall kan överdriven krigshets leda till resultat som ingen vill ha. 

Ren och skär idioti

Jag läste för en tid sedan en intressant ledare i Iltalehti. Under rubriken "Suomen pitää varautua jäätyvään helvettiin" skriver Kreetta Karvala om det hybridhot som Ryssland utgör mot Västeuropa. Ledaren understryker vikten av att vara förberedd på tillslag mot energidistributionen och informationsförmedlingen. Som bakgrund använder Karvala Ilkka Remes bok "Jäätyvä helvetti" från 2015. (Som ett resultat av att jag läste Karvalas text började jag läsa Remes böcker, och det är lätt att förstå varför han är en av landets mest läsa författare.) 

Remes målar i sin bok upp en situation där Finland är alltför beroende av el och en fungerande eldistribution samt av informationsförmedling över internet. När Ryssland slår till mot elnätet och dataöverföringen mitt i smällkalla vintern blir resultatet ett totalt kaos som förvärras av att myndigheterna inte kan få ut krisinformation p.g.a. att det analoga radionätet har monterats ned och människorna inte kan ta emot de radiosändningar som man lyckas få ut.  

Tyvärr är det skräckscenario Remes målar upp ingen utopi. Dels kan vi inte lita på Ryssland. Sedan Finland blev Nato-medlem tillhör vi Rysslands fiender, och i.o.m. vår drygt 1300 km långa gräns mot Ryssland står vi i första ledet om och när Ryssland kommer att försöka destabilisera sina fiender. Dels har vi redan gjort oss alldeles för beroende av en fungerande eldistribution. Och värre blir det. I klimathysterins namn ger EU/Finland idag stöd åt husägare som kastar ut olje/vedpannan och ersätter den med värmesystem som i allt högre grad bygger på elanvändning, som t.ex. luftvärmepumpar och bergsvärme. (Veduppvärmning, liksom i ännu högre grad oljeuppvärming, kräver också till viss del el till åtminstone en cirkulationspump, men ved brinner utan tillförd el.)

Detta utfasande av olje- och veduppvärmning har gett resultat formen av minskade CO2-utsläpp, men det har också gjort oss oerhört mycket mer sårbara för ryska hybridattacker. Remes konstaterar att detta är ren och skär idioti, och det är svårt att inte hålla med honom. 

 

"Vad kan det här betyda?"

Orden i rubriken är ett citat från Apg. 2:12 som beskriver reaktionerna hos de människor som bevittnade den första kristna pingstens omtumlande händelser med dånet, stormvinden, eldslågorna och tungotalet. Det är, tycker jag, intressant att det häpnadsväckande och extraordinära gav upphov till en fråga. Allt det märkliga ledde, i sig, inte till någon väckelse, utan det var Petrus predikan efter det märkliga som gjorde det. 

Tre tusen omvändelser och dop var resultatet av den första kristna pingstdagens händelser. Detta måste ha varit en sak som sände oerhörda svallvågor genom Jerusalem. Översteprästerna trodde sig ha kuvat Jesus-rörelsen i.o.m. hans död på korset i romarnas händer, men icke! Här står nu dessa låga fiskare och annat löst folk och förkunnar att Jesus har uppstått! Endast femtio dagar efter att de hade sluppit det obehag som Jesus innebar för dem. Och flera tusen människor överger templet och översteprästerna och ansluter sig till dem! 

Hur skulle folkets ledare reagera på detta? Ja, vi kan faktiskt läsa hur de reagerade. I Apg. 4 berättas om hur apostlarna greps, fick tillbringa en natt i fängelse och sedan fördes fram inför Stora rådet och där varnades för att använda Jesu namn. Tilläggas kan att de troendes skara vid det laget hade ökat till 5000 män, förutom kvinnor och barn. 

Det här är egentligen en aning märkligt. Centrum för apostlarnas undervisning var Jesu seger över döden. Uppståndelsen. Notera nu mycket noggrant att den första pingstens händelser skedde i samma stad där Jesus bara femtio dagar tidigare hade avrättats och begravts. Många av de som nu kämpade mot apostlarnas förkunnelse hade själva sett Jesus dö för romarnas hand på korset. Säkerligen gällde det samma också för många av de 5000 som nu anslutit sig till apostlarna. Nu ska vi komma ihåg att dåtidens människor inte alls var mindre skeptiska än vad dagens människor är. I själva verket hade dåtidens människor ännu större orsak att vara skeptiska än vår tids människor har. I dag har få människor sett någon dö. Då var detta något alla hade varit med om. Dessa människor visste hur döden fungerade, hur en död människa såg ut och framför allt visste de att den som var död inte började leva igen. 

Men likväl svarade de på Petrus och de andra apostlarnas förkunnelse på detta sätt. Det kanske mest häpnadsväckande är som sagt det faktum att detta alltså skedde i samma stad, på samma gator, där Jesus hade gått och där han burit sitt kors ut till avrättningsplatsen. Att på denna plats förkunna Jesu uppståndelse med sådant resultat kan bara förklaras på ett sätt: Det som förkunnades var sant. Om inte skulle vem som helst ha kunnat bemöta det som förkunnades genom att helt enkelt visa på platsen där Jesus var begravd. Eller kanske t.o.m. visa upp hans döda kropp, även om detta var något en rättrogen jude i det längsta skulle ha dragit sig för att göra. Men eftersom Stora rådet var så hårt trängt här skulle kanske inte ens det ha varit uteslutet. Men säkerligen skulle det ha räckt med att visa på hans grav. Om det alltså skulle ha varit möjligt. 

Det var det inte, och orsaken kan bara vara en: dDn grav där Jesus hade blivit begraven var tom. 

---

Den gren av teologin som handlar om att försvara den kristna tron kallas apologetik. Som historiker har jag alltid varit fascinerad av apologetiken, och framför allt av dess historiska gren. (De olika gudsbevisen är däremot inget jag har fastnat för.) Jag menar att det som hände den första kristna pingsten, på den kristna kyrkans födelsedag, är det kanske mest övertygande apologetiska argumentet.Vi kommer helt enkelt inte runt detta med mindre än att vi förkastar alla de historiska källor vi har att tillgå, och om vi gör det måste vi samtidigt förkasta i princip allt vi menar oss veta om antiken eftersom så gott som allt annat vi menar oss veta om antiken stöds av så mycket svagare källor. 

---

Som sagt. Idag firar vi pingst, och pingsten är historiskt sett en av den kristna kalenderns största fester. Tyvärr har den under de senaste åren långt hamnat i skymundan och i skuggan av påsken och julen, men Kyrkans födelsedag är utan vidare värd att fira!

Reaktioner på vad som hände i Kyrkomötet 2

Det har länge stått klart att trycket på de kyrkomötesmedlemmar som inte vill låta sig luras av biskoparnas "kompromissförslag" kommer att vara oerhört hårt. Yle har haft ett par artiklar, bl.a. en som innehåller en intervju med Göran Stenlund (på finska), där trycket skruvas upp och den bibliska hållningen mer eller mindre förlöjligas och stämplas som hopplöst föråldrad. Nu sällade sig också Kenneth Myntti på ÖT till deras skara som går all in för att pressa fram ett beslut som "en konservativ klick" försöker förhindra och därmed "håller 3,6 miljoner som gisslan". Enligt Myntti, alltså.

För det första handlar det givetvis inte om någon "konservativ klick". Det är fråga om nästan 10% av kyrkans medlemmar, vilket knappast kan beskrivas som en "klick" - och dessutom är det fråga om den 10% som hör till de mest aktiva kyrkomedlemmarna. Inte bara i fråga om röstningsaktivitet i kyrkliga val utan också när det gäller insikten om att de behöver en församling, Guds ords förkunnelse och sakramenten. 

För det andra, och det är här Mynttis resonemang blir så galet, finns kravet på trefjärdelesmajoritet i KM av en orsak. Något Myntti, fullt förståeligt, totalt nonchalerar. Orsaken till att de som ligger bakom KM:s stadgor införde detta krav när tunga beslut ska tas är att de inte ville att kyrkan ska fara vilse. När ett stort beslut ska tas behöver detta beslut vara korrekt. Framför allt då i förhållande till Guds ord. Stadgemakarna visste att människan är lättlurad och att det, i stora frågor, alltid finns sådana som flyter med tidsandan. Också bland de som är valda till kyrkans högsta beslutande organ. Det kan t.o.m. gå så illa att en majoritet låter sig luras. Men det ska mycket till, även om inte ens det är någon omöjlighet (vilket visade sig 1986) att över 75% av kyrkomötesmedlemmarna far vilse. Så detta är helt enkelt fråga om en säkerhetsfunktion. 

Detta nonchalerar som sagt Myntti i sin kommentar. Något som, som sagt, inte är förvånande. 

"Alltså är den evangelisk-lutherska folkkyrkan och dess 3,6 miljoner medlemmar i praktiken gisslan hos en liten minoritet som helst inte vill se någon kyrklig modernisering över huvud taget", skriver Myntti dramatiskt. Så här kan man förstås se saken, om man vill. Men hellre skulle jag skriva att den konservativa delen av Kyrkomötet räddar vår kyrka från att fatta ett ödesdigert beslut - ett beslut som trampar Guds ord och hans klart uttryckta vilja under fötterna. Och framför allt: Att detta är precis så som det var tänkt när kravet på trefjärdedelsmajoritet togs med i Kyrkomötets stadgar. 

För övrigt vet Myntti inte alls vad han skriver när han påstår att "den lilla minoriteten" inte vill ha någon kyrklig förnyelse över huvud taget. Innan man påstår något sådant på ledarplats borde man kanske ta reda på hur det förhåller sig. Kanske Myntti kunde reda ut hur kyrkomötesmedlemmarna ser på parokialprincipen? Eller på möjligheten att öppna prästämbetet för gammaltroende prästkandidater? Jag tror att han kunde tänkas bli aningen överraskad.

Reaktioner på vad som hände i Kyrkomötet 1

Bo-Göran Åstrand säger sig vara nöjd. Biskoparnas "kompromissförslag" om att kyrkan ska säga både ja och nej till samkönade vigslar blev inte direkt utkastat ur Kyrkomötet utan sändes på remissrunda till utskotten. Nåväl, detta är bara ett spel för galleriet. Åstrand vet, liksom alla andra som tagit del av diskussionen i KM, att förslaget inte har det stöd som krävs för att gå igenom. Förslaget måste nämligen ha en trefjärdelesmajoritet för att bli antaget, och det kommer det inte att kunna få. Långt ifrån, faktiskt. Så Åstrands glädje är som sagt bara ett spel inför media.

I uttalandet han gör far han dessutom fram med ytterligare osanning. Förutom att förslaget alltså skulle innebära en kompromiss, vilket det absolut inte gör. Antingen har kyrkan nämligen samkönade vigslar eller så har den det inte. Att inför denna nyordning är inte att inte ha det. Således är det inte fråga om en kompromiss, utan den rätta benämningen på detta är ett lurendrejeri. Ett bedrägeri, om vi vill använda ett ännu starkare ord. Men eftersom Åstrand och hans biskopskollegor är så desperata drar Åstrand ännu en lögn ur rockärmen. "Om vi inte gör något åt situationen som den är nu finns det en risk att kyrkan splittras", säger han.

Detta stämmer verkligen inte. Om de kyrkomedlemmar som vill ha samkönade vigslar protesterar mot att biskoparnas förslag förkastas genom att gå ut ur kyrkan kommer de inte att bilda någon ny kyrka. De går bara ur. En förkrossande majoritet av dessa förstår nämligen inte att de behöver en församling, ordets predikan och sakramenten. Sanningen är däremot den rakt motsatta. Om detta förslag skulle antas finns det en reell risk för kyrkosplittring. Detta helt enkelt för att de (vi) som inte kan omfatta detta förslag vet att vi behöver en församling.

Men jag hoppas att Åstrand skulle ha rätt. Vilket han som sagt tyvärr inte har. Det bästa som kunde hända vår kyrka just nu är faktiskt en kyrkosplittring i vilken de som, likt Åstrand, trampar Guds ord under sina fötter skulle ta sitt pick och pack och gå ur kyrkan och bilda ett eget samfund med de grunddokument de vill ha. I stället för att, som nu, fortsätta att ockupera vår kyrka. Detta skulle vara det mest ärliga sättet att agera på. Men som sagt, detta kommer inte att hända. Det är så mycket lättare att agera parasit i stället för att starta upp något nytt och eget.

Blir det ännu värre?

"När skjuts nästa premiärminister", frågar sig Anna Sourander på ledarplats i ÖT efter det fruktansvärda attentatet i Slovakien där premiärminister Robert Fico fick livshotande skador. Frågan är ytterst relevant och förtjänar att ställas. Men Sourander gör ett allvarligt missgrepp i sin text. Hon skyller på "hatretorik", "allt starkare polarisering i politiken och samhället överlag" och att "ständigt nya gränser för hur politiska åsikter uttrycks" passeras. 

Detta är visserligen sant, men det stora problemet är inte polariseringen och den allt råare tonen i det offentliga samtalet utan orsaken är politiken i sig. Problemet är, kort sagt, inte uttryckssätt utan sak. Det finns nämligen en orsak till att högern (och också vänstern) tar till allt hårdare ord i samhällsdebatten. Denna orsak är den allt mer hänsynslösa politik som vänsteretablissemanget bedriver som strävar efter att rasera allt fler goda, samhällsbärande normer. Med detta verkligen inte sagt att det är rätt att uttrycka sig så som Fico eller Trump har gjort, men vi behöver förstå vad som är orsak och vad som är följder.

"När skjuts nästa premiärminister"? Vi kunde tillägga: Eller president. Jag är oerhört orolig över utvecklingen i USA idag. Media piskar upp stämningen mot Trump, med benäget understöd av dess politiska allierade det demokratiska partiet och utmålar Trump och republikanerna som en fiende till demokratin. Detta samtidigt som demokraterna använder rättsväsendet för att försöka påverka eller t.o.m. avgöra höstens presidentval - något som är allt annat än i linje med vad som kan anses höra till en fungerande demokrati. Oberoende av vem som vinner valet finns det en allvarlig risk för stora oroligheter i USA efter valet. Speciellt, vågar jag påstå, om Trump skulle avgå med segern. Så som media har betett sig finns det nämligen en reell risk att vänstern/demokraterna kan se sig tvungna att agera på ett ännu mer odemokratiskt sätt för att "rädda demokratin". För att inte tala om risken för att någon vänstervriden galenpanna anser sig utkorad att rädda demokratin genom att ta modell av vad som hände i Slovakien. 

Nå, hur som helst: Kontentan av detta är att vi behöver se och förstå vad som djupast sett är orsak till dagens situation. Det är inte retoriken. Det är den förda politiken som i, samklang med medias maktutövning, i vissa frågor närmast börjar påminna om totalitarism. 

Den väg vi är på i väst just nu är en mycket farlig väg.

Samtal och bön i Ytteresse

 Jag skrev för en tid sedan en text om bönen. Som ett resultat av de tankar jag då satte på pränt föreslog jag att vi i bönehuset i Ytteresse skulle försöka, åtminstone under några torsdagskvällar nu i maj, samlas till "Samtal och bön" och be för vårt land, vårt folk och om att Herren skulle förbarma sig över oss ännu i denna sena tid och sända en väckelse över vår nejd och vårt land. 

Således får jag också här på denna plats bjuda in till den första träffen i morgon kväll (torsdag) kl 19 i Ytteresse bönehus. Välkommen med!

Som de flesta säkert vet samlas just nu vår kyrkas kyrkomöte till sin vårsession, och där ska, enligt planerna, biskopsmötets förslag till ny äktenskapssyn tas till behandling och eventuellt också till (en första) omröstning. Vi har all orsak att be för kyrkomötesdelegaterna att de skulle våga lita på Guds ord och inte fria till världen på det sätt som biskoparna föreslår. Du som inte kan delta i morgon får gärna, där du finns, förena dig med oss i bön för dem och för vår stackars vilsegångna kyrka. 

 

AI

 Jag har ännu inte skrivit så mycket om problemet med AI, "artificiell intelligens", eftersom hela detta fenomen ännu är mer eller mindre i sin linda. I media har rapporterats om problem som uppkommit i anslutning till t.ex. ChatGPT och med falska bilder där man kan få fram en bild av vem som helst som gör vad som helst. För oss som växte upp med Terminator-filmerna och dess "Skynet" är tanken på datorer/datanätverk/AI som "vaknar" och tar över världen inte heller någon omöjlig tanke. 

Allt detta är förstås skrämmande, speciellt om man som jag har en livlig fantasi. Men det stora problem som, vad jag vet, ännu inte har lyfts fram ordentligt är hela AI-industrins påverkan på elanvändningen. Vi vet att elektrifieringen av allt fler funktioner i samhället kommer att kräva en enorm ökning i elproduktionen, och här finns redan väldokumenterade problem som redan nu har påverkat det mänskliga livet negativt i form av framför allt höjda livsmedelspriser. Men detta är bara början, om man får tro en artikel som publicerades i Kauppalehti för några veckor sedan. 

Enligt artikeln kommer den kraftigt ökade energimängd som AI-utvecklingen kräver redan inom några år att orsaka ökade CO2-utsläpp med nästan en miljard ton per år. Detta eftersom den energi som AI-industrin kommer att kräva inte kan produceras med fossilfria metoder utan kommer att tvingas tas fram med hjälp av konventionella bränslen. Nästan en miljard ton per år, smaka på det du! 

Detta samtidigt som vi ska tvingas till dyra och synnerligen smärtsamma åtgärder för att spara på energi. Är det någon annan än jag som inte ser hur detta går ihop? 

Det är förknippat med stora problem att dra ner på sådant vi människor anser oss behöva och som vi har vant oss med, men det är vad som kommer att krävas av oss om vi ska ha någon som helst chans att ens komma nära de fantasifulla klimatmål som klimatalarmisterna har ställt upp. Det skulle däremot vara mycket lättare att låta bli att vänja oss vi något nytt och som vi - märk väl! - har klarat oss utan hittills. Alltså AI. 

Nu vill jag hävda att det är upp till bevis för alla som ropar om klimatet och om hur viktigt det är att nå klimatmålen. Se till att hela AI-projektet kvävs i sin linda! Som mänsklighet behöver vi inte det här eländet, ja, saken är den att vi har det så oerhört mycket bättre utan detta. Helt oberoende av om vi tror på klimatpropagandan eller inte. Men en miljard ton koldioxid för något vi inte behöver låter som fullständigt idiotiskt. T.o.m. för mig.

Om kyrkan och kyrkans uppgift i världen

Vi lutheraner betraktar kyrkan som tvådelad. Dels har vi den del av kyrkan som lever kvar här i världen ("Den kämpande kyrkan"), dels har vid en del av kyrkan som redan har fått flytta hem till Herren ("Den triumferande kyrkan").

När det gäller kyrkan i världen är kampen således dess naturliga tillstånd. Denna kamp är mångfacetterad; det handlar om kampen för det goda, mot synden i det egna livet och framför allt om kampen för evangeliet. Men det är viktigt att komma ihåg att det aldrig handlar om att kämpa mot människorna. Kampen kan vara mot idéer, tankeströmmar och företeelser och framför allt mot själafienden och hans ränker, men aldrig mot människorna som drabbats av dessa. Kampen står, tvärt om, OM människorna. Guds rike går inte framåt när människor som står emot kyrkan och evangeliet blir nedgjorda besegrade utan Guds rikes gränser utvidgas när människorna som står emot evangeliet blir besegrade av just evangeliet och går över från syndens mörker och förnekelse till tro på Kristus.

I dag har tyvärr många delar av kyrkan – detta gäller i högsta grad för vår kyrka – långt tappat bort denna sin viktigaste uppgift och slutat kämpa om människorna och för deras eviga frälsning. Uppdraget som Jesus gav sin kyrka före sin himmelsfärd har ersatts av allt möjligt annat. Och så har kyrkan gått från att vara en kämpande kyrka i denna bemärkelse till att vara något helt annat.

Nu ska ingen missförstå detta. Kyrkan som organisation har förstås också en hel mängd andra uppgifter som behöver skötas, men fokus – i allt kyrkan gör – måste ligga på att uppfylla missionsbefallningen. Om så inte är fallet missköter kyrkan sin uppgift. För att säga det mycket snällt.

Denna förskjutning i kyrkans fokus har givetvis inte skett över en natt, men en mycket avgörande händelse, vad gäller vår kyrka, var när prästämbetet öppnades för kvinnor. Detta medvetna avsteg från Guds vilja (den "första formaliseringen" av upproret mot Gud, hans ord och hans vilja) har varit avgörande för prästämbetets utveckling från ett herdeuppdrag till det "vårdaruppdrag" som det idag långt har blivit. Och när så har skett har fokus flyttats från kampen för människornas eviga själar till frågor av mer social karaktär.

Detta är ett mycket allvarligt missgrepp och något som bara måste korrigeras om vår kyrka vill vara trogen sitt uppdrag och sin uppgift i världen. Tyvärr finns det idag väldigt få som ens har förstått att detta är ett problem, varför hoppet om en återgång till det som kyrkan var tänkt att vara syns närmast omöjlig. Tvärtom kan vi ana ytterligare avsteg och ytterligare förändring i kyrkans självuppfattning och i vad den gör. I stället för att kämpa mot synden och för människornas frälsning är den kamp starka krafter i kyrkan vill kämpa idag något helt annat. I stället för att brinna med en helig eld för att föra ut evangeliet har en främmande eld tagit den heliga eldens plats. För att tala det nya Kanaans tungomål.

---

Vad ska då vi göra som ser problemet och som vill ha en återgång till det bibliskt motiverade uppdrag kyrkan är satt att utföra i värden? Visst kan vi gå ut ur kyrkoorganisationen och smälla igen dörren bakom oss. Det är ett beaktansvärt alternativ och kanske något vi alla förr eller senare kommer att tvingas till. Men det avgörande här är kanske ändå inte om vi hör till kyrkan eller inte. Det avgörande är vår inställning. Kampen fortsätter, och Gud har sänt sin Helige Ande i världen för att föra denna kamp för människornas frälsning. Så länge Anden verkar kan också vi göra det, oberoende av om vi rent organisatoriskt hör till kyrkan eller inte. Så som läget är idag kommer denna kamp dock mer eller mindre att tvingas ut i marginalen, närmast ut i det fördolda. Det blir lite av en "gerillaverksamhet". Och framför allt behöver vi komma ihåg att denna kamp förs, och framför allt börjar, med de knäppta händerna.     

Sorgligt!

Dagens närmast outsinliga nyhetsflöde från Malmö och ESC-eländet (som man knappast kunnat undvika ens om man försökt) är - så här långt när ingen har skadats - närmast komiskt. Problem i Pride-tåget, kunde man säga, och det är det förstås svårt att inte le lite i mjugg åt. 

Men det finns förstås sådant bakom som det inte finns någon som helst orsak att le åt. Som jag tidigare har konstaterat här på bloggen och även annorstädes, så lever vi i en värld där lögnen regerar, och knappast någonstans blir detta så tydligt som när det kommer till Israel och det judiska folket. Judarna är Guds egendomsfolk, och därför hatar Djävulen detta lilla folk. Därför är det förstås inte konstigt att världen, som är i Djävulens våld, också hatar Israel och det judiska folket. Och eftersom Djävulen, med rätta, kallas "Lögnens fader" är det inte heller konstigt att det är mycket lögner i omlopp när det gäller det judiska folket. 

Den så kallade "tvåstatslösningen" som de flesta av världens ledare och fredsmäklare talar om som ett mål är redan ett faktum. Visste du det? År 1922 delades det brittiska Palestinamandatet i två delar - en judisk och en arabisk. Där har vi tvåstatslösningen! Men eftersom muslimerna runt det lilla landet Israel har som uttalat, och i vissa fall också outtalat, mål att driva ut judarna i havet kunde denna tvåstatslösning inte accepteras. Därför kräver man nu en ny tvåstatslösning på det sättet att den ena av de två (blivande) staterna från 1922 ska delas upp i en judisk och en arabisk del. Om detta sker kommer givetvis inte heller det att räcka, utan då kommer krav förstås att resas på att den judiska delen igen ska delas igen. Men det är förstås en senare fråga. 

Det har idag ropats en hel del i olika demonstrationer, och i media genom intervjuer och opinionstexter, om att Israel "ockuperar" palestinskt område. Detta givetvis helt utan att försöka komma ihåg vad som hände 1922. Det ropas också om folkfördrivningar och massmord, detta helt utan att komma ihåg vad det judiska folket - också i Mellanöstern och i dagens Israel - har utsatts för. Det ropas om de människor som har dödats i Israels offensiv mot Gaza - utan att sägas något om att det långt (men förstås inte i alla fall) är något som har skett genom och p.g.a. Hamas modus operandi som går ut på att använda det egna folket som sköldar och offra det egna folket för att skapa opinion mot Israel och det judiska folket. 

Något av det värsta jag har läst när jag har försökt följa med nyhetsrapporteringen från Malmö är det som den tilltänkta norska poängpresentatösen Alessandra Mele angav som orsak till sin desertering från sin post: "Eurovisionens motto, ´United by Music´ är anledningen till att jag gör musik. Men just nu är de bara tomma ord. Ett folkmord äger rum. Jag ber er vänligt att öppna era ögon och era hjärtan och kärleken visa er vägen till sanningen. Befria Palestina!"

Så talar en människa som fullständigt har låtit sig bedras av lögnen. Det är sorgligt, så sorgligt. Och det värsta är att förstås att hon är långt ifrån ensam som tänker på detta sätt, och när hon får sprida lögnen på detta sätt kommer allt fler att drabbas. Som sagt: Det är sorgligt, så sorgligt. 

Ännu om ESC

Ikväll smäller det. Förhoppningsvis inte bokstavligt, men eftersom Malmö är vad Malmö är och Islam är vad Islam är kan inget förstås uteslutas.

Fokus har varit på Israel och Israels bidrag och protesterna mot att landet får delta i "sångtävlingen". Som jag ser det finns det emellertid mycket större problem med kvällens "tävling" och TV-sändningen från Malmö. Här har vi givetvis hela Hbtqip-propagandaproblemet och det faktum att hela evenemanget idag är en gigantisk pride-parad. Men framför allt ser jag Irlands bidrag och det faktum att en självutnämnd häxa får tre minuter på sig att leka med det ockulta inför en mångmiljonpublik - av vilka många inte har något skydd mot dylik påverkan - som det verkligt stora problemet. 

Som kristna får vi tro att vi har beskydd mot skadlig påverkan och därför kan se på eländet utan större risk (annat då än det obehag det för med sig att se på dylikt skräp), men den som tittar på detta evenemang ska veta att det ändå kan löna sig att stänga av TV:n medan EBU ger den irländska häxan sina tre minuter i rampljuset. Men om du som läser detta inte är kristen och saknar beskydd mot det ockulta vill jag rekommendera dig å det bestämdaste att INTE utsätta dig för den påverkan som häxan i fråga (och hennes herre) vill utsätta dig för.

---

Ja, och så vill jag bara säga att jag absolut kommer att rösta på Israels bidrag. Om jag orkar se på hela eländet, vill säga.   

Falska nyheter

 För tre år sedan skakades västvärlden, och Kanada i synnerhet, av den makabra nyheten att omärkta massgravar hittats i anslutning till en katolsk internatskola i Kamloops. Svenska Yle rapporterade att kvarlevor av nästan 1000 barn hade hittats med hjälp av "speciella maskiner som undersökte terrängen". Detta makabra fynd ledde till ett ramaskri och krav på att påven skulle be om ursäkt - vilket han också gjorde. Fyndet ledde också till att uppskattningsvis 85 mestadels katolska kyrkor utsatts för mordbrand och vandalism, ibland t.o.m. påhejat av media och av en del politiker. 

De "speciella maskinerna" visade sig senare vara markradar, och när de påstådda gravarna har undersökts (för en kostnad av hittills 8 miljoner kanadensiska dollar) har inga (!) mänskliga kvarlevor hittats. 

Det hela har alltså visat sig vara ett enormt bedrägeri, men ett bedrägeri som passar som hand i handske i medias och woke-vänsterns narrativ att vita kristna har förföljt och dödat medlemmar av ursprungsbefolkningen. Som sagt har uppemot 100 kyrkor sedan bränts och vandaliserats som ett resultat av detta bedrägeri. 

När kommer ursäkterna för det? När kommer Svenska Yle att dementera de braskande och nersvärtande uppgifterna (fakenews) de så beredvilligt spred?

Jag misstänker att det inte lönar sig att hålla andan i väntan på det.  

Där himmel och jord möts

Igår firade vi Kristi himmelsfärdsdag. De av vår familj som är i landet gjorde det genom att delta i en Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad tillsammans med drygt hundra andra mässbesökare. (Och ja, det är den korrekta användningen av ordet om man väljer att använda detta ord.)

Texterna på Kristi himmelsfärdsdag handlar givetvis om hur Jesus efter att ha fullgjort sitt verk på jorden återvände till himlens härlighet. I motsats till när det gäller Jesu död och uppståndelse, som kan dateras med ganska stor säkerhet, är det svårare att datera himmelsfärden. Detta eftersom Lukas, som är den av evangelisterna som är mest noggrann med kronologin, tycks "teologisera" kronologin efter uppståndelsen. Som en exeget beskrev det: För Lukas sker allt efter uppståndelsen på "den åttonde dagen" Uppståndelsedagen skulle normalt ha varit veckans första dag, men för Lukas var det "den åttonde dagen" (även om han inte använder just de orden), och allt som hände därefter (inklusive himmelsfärden) sker på samma eviga dag. Det här är lite småkrångligt, jag vet, men Lukas vill på detta sätt sätta fokus på hur enormt stort det var att Jesus uppstod och att döden var besegrad. T.o.m. tiden förändrades. I en mening inledde uppståndelsedagen evigheten redan här. Så långt gällande kronologin.

Jesu himmelsfärd visar på åtskillnaden mellan jorden och Guds himmel/evigheten. Dessa två verkligheter är åtskilda, och vid himmelsfärden gick Jesus över från den ena till den andra, och han kommer inte att komma tillbaka till denna "dimension" förrän på denna dimensions yttersta dag. Detta, alltså åtskillnaden mellan jorden och himlen, var något som påtalades i gårdagens mässa. När detta sades slogs jag emellertid, där jag satt, av att det ju faktiskt finns ett undantag från denna uppdelning. Ett och endast ett.

Då talar jag givetvis om mässan. Alltså gudstjänsten (med nattvard). Här, och endast här, möts de två. Evigheten stiger ner och möter tiden. Åtskillnaden upphör momentant. Det brutna nattvardsbordet är en mycket bra bild för detta. Har du tänkt på att nattvardsbordet är en halvcirkel? Orsaken till att det är en halvcirkel är att vi tänker oss att när vi firar nattvard kopplas vi samman med evigheten – de som har gått före oss in i evigheten deltar tillsammans med oss i nattvardsfesten på s.a.s. "andra sidan" av halvcirkeln. Dessutom, och framför allt, möter oss den uppståndne och himmelsfarne Herren själv vid nattvardsbordet. I brödet och vinet.

Det här är enormt stort, och vi är kallade att delta. När vi inser detta förstår vi samtidigt hur stort det är att få vara med. Vilken enorm gåva högmässan är till Guds folk här i tiden, till den kämpande kyrkan som det heter. Och hur viktigt det är att delta! Tänk på det här en stund! Du och jag, vi får vara med där himmel och jord möts och där evighetens förhänge (draperi om vi vill använda det ordet) står – inte helt öppet – men ordentligt på glänt. Där den uppståndne och himmelsfarne möter oss och betjänar oss med syndernas förlåtelse i nattvardens bröd och vin. Och inte bara det. Han mäter oss även i predikan, i läsningarna och i liturgin och i sången.

Som sagt: Detta är stort! I en värld där jord och himmel, tiden och evigheten, är skarpt åtskilda finns det ett undantag från denna skarpa uppdelning. Gud har velat ge oss denna försmak av himlen redan här i tiden. Det får vi tänka på varje gång vi deltar i högmässan – och kanske framför allt varje gång vi inte riktigt skulle orka gå...

 

 

Inga sökande

Igår gick ansökningstiden till kyrkoherdetjänsten i Larsmo ut. Precis som i Pedersöre för en tid sedan kom det under den första rundan inga sökande till tjänsten. Nu blir det förstås en ny omgång, och då kanske någon som inte ville vara med i någon trängsel i ansökningsprocessen lämnar in sina papper. Kanske. Situationen har länge varit knepig när det gäller kyrkoherdetjänster i stiftets norra delar, och egentligen är detta inte alls förvånande. 

Som jag skrev i den senaste texten är det väckelserörelserna som under egentligen hela Borgå stifts existens har producerat präster och därmed också kyrkoherdar till stiftets tjänster. När detta ymnighetshorn nu har stängts är det som sagt inte alls förvånande att vi befinner oss i denna situation. T.ex. skulle vi som var de första som inte kunde få prästvigning nu vara i det karriärskedet att vi kunde söka kyrkoherdetjänster. Men eftersom dessa kyrkliga karriärer inte blev av finns det nu ett tomrum här, och det tvingas nu församlingarna lida för. Med biskoparnas och domkapitlets goda minne. 

Som jag skrev i den förra texten innebär prästvigningsstoppet också att väckelserörelsernas folk inte längre kan få präster som de kan ha förtroende för. Denna process, som är kantad av avfall, svek och löftesbrott, började med de första vigningarna av kvinnliga präster 1988 och har sedan utvecklats till den situation där vi befinner oss idag där det är helt omöjligt för en teolog som håller fast vid Bibelns syn på predikoämbetet i både ord och handling att få prästvigning. Bo-Göran Åstrand förklarade orsakerna till prästvigningsstoppet i gårdagens "Slaget efter tolv": "Såväl män som kvinnor i ämbetet ska kunna vara trygga på sin arbetsplats och veta att den kollega man möter är beredd att samarbeta med en fullt ut under alla omständigheter."

Ser du vad som har hänt här? Först gick vår kyrka mot det klara bibelordet och öppnade prästämbetet för kvinnor. Med löftet att också sådana som stod för den gamla ämbetssynen skulle få prästvigning (enligt den kläm som tillfogades beslutet). Sedan har denna kläm på ett oerhört svekfullt sätt helt enkelt bara försvunnit (utan beslut) och idag får inte teologer med den bibliska synen på ämbetet längre prästvigning eftersom de kvinnliga prästerna behöver få uppleva trygghet i sitt arbete. I klartext: De teologer som INTE är kallade till,prästämbetet av Kyrkans Herre ska skyddas och därför kan inte sådana teologer som ÄR kallade av Kyrkans Herre få prästvigning eftersom de väljer att lyda det som Kyrkans Herre har sagt i sitt ord. 

Det här är sannerligen inget lyckat koncept.

Gårdagens Slaget efter tolv

Jag råkade av en händelse lyssna till gårdagens "Slaget efter tolv" och gjorde det med sort intresse. Frågan som diskuterades var huruvida den laestadianska väckelsen ska fortsätta inom kyrkans väggar eller inte. Det som lyfte diskussionen var (framför allt) det faktum att redaktören var sin uppgift mogen, och det är verkligen ingen självklarhet när dylika frågor är på tapeten. 

Bo-Göran Åstrand deltog också i diskussionen, och det blev klart (ännu en gång) att kyrkans ledning inte har något som helst intresse av att ta hand om väckelsens folk och komma väckelserörelserna till mötes. Att på detta sätt förvägra de grupper som under hela Borgå stifts inte så långa historia har burit upp vårt stift rätten att få präster som de kan ha förtroende för är något alldeles oerhört och givetvis det som ligger till grund för hela den nuvarande situationen. 

Åstrand säger att "Skulle det gå så att väckelserörelsen går in för att på sikt lämna den evangelisk lutherska kyrkan, det är ett stort fenomen i sig. Av tradition har de flesta väckelserörelser hört till kyrkan. Tar man det steget så betyder det att man separerat." 

Det är sant att vi i Finland (i motsats till t.ex. situationen i Sverige) har den traditionen att väckelserörelserna har verkat inom kyrkan. Men detta är förstås ingen orubblig naturlag. Orsaken till dagens situation - och det verkligt stora fenomenet - är att kyrkan har gått bort från Guds ord. Det alla behöver förstå är att detta är orsaken till dagen situation och att orsaken till den oro som Åstrand lyfte fram i debatten står att finna hos kyrkans ledning och därför delvis hos Åstrand själv. 

Vår kyrka måste helt enkelt välja hur man vill ha det. Antingen går man i takt och armkrok med världen och Djävulens lögner, eller så följer man Guds ord och hamnar i opposition gentemot världen. Några andra alternativ finns helt enkelt inte. Och om vår kyrka väljer det första alternativet kommer de som ännu vill gå den andra vägen att tvingas ut. Om inte rent organisatoriskt så åtminstone praktiskt. 

Jag har själv tagit det beslutet att jag förblir medlem i kyrkan så länge det går och så länge kyrkan har kvar sin bekännelse - om än inte i praktiken så åtminstone i teorin. Men jag har konstaterat att jag numera är en strikt kongregationalist. Det betyder att jag, i praktiken om än inte i teorin, inte längre är medlem i Finlands Evangelisk-lutherska kyrka utan endast i Pedersöre församling. Detta innebär också att jag inte längre ser biskoparna som några andliga auktoriteter. Auktoriteten sitter nämligen inte i färgen på en persons skjorta utan i hur denne agerar och förkunnar. Och det innebär att jag betraktar t.ex. Bo-Göran Åstrand närmast som en clown i lilafärgad skjorta - helt enkelt för att det är så han beter sig.

"Dörren är öppen och lampan lyser i hemgården", säger Åstrand avslutningsvis. Tyvärr är det på många håll i vår kyrka idag så att det är en främmande eld som brinner i den lampa han talar om. (3Mos. 10:1) Men hoppet är givetvis ändå inte ute. Vi får ta Gerd Snellmans uppmaning till oss och be för vår kyrka och dess framtid. Det går nämligen alltid att vända om och göra rätt det som blivit fel. Gud är nämligen en nådig och tålmodig Gud. 

Krighets och fredsmotstånd

 Igår började alltså årets ESC, och när jag har gått igenom låtlistorna har jag, såtillvida jag har fått en korrekt bild av vad låtarna handlar om, slagits av en sak. Det finns inga sånger i startfältet som handlar om fred! På 80-talet (när jag gillade tävlingen och följde den noggrant) och det kalla kriget rasade fanns det en hel del sånger som handlade om fred och fredssträvan. Som t.ex. en av mina absoluta favoriter genom alla tider. Men idag, när vi har krig i Europa och hela världsfreden är i kanske allvarligare fara än någonsin sedan andra världskrigets slut: Ingenting!

Orsaken stavas givetvis medias makt. Idag ska man vara för krig, och den som talar för fred trycks ner och får utstå spott och spe. Media går i första ledet, tillsammans med alla ledande politiker i västvärlden, i detta krigshetsande och har fått så gott som alla att blunda för de faror som lurar bakom nästa krök och som hotar hela mänsklighetens framtid.

ESC speglar samtiden. Speglar den, och delvis säkert också formar den.

---

En av nyheterna på Aftonbladet igår var att en av vänsterpartiets toppkandidater i EU-valet vid ett valtillfälle hade nämnt behovet av fred i Ukraina och behovet av att förhandla med Putin för att uppnå denna fred. Reaktionerna var fullständigt galna. Allt från vänstern till liberaler och "höger"politiker sade sig vara "mycket kritiska" och "chockade" och alla sköt ner detta uttalande utan förbarmande. Pressen gjorde att vänsterpolitikern sedan gjorde en "halvpudel".

Världen har blivit fullständigt galen i sin krigshets och ingen tycks klara av att se ens lite klart vad som pågår. DET är chockerande. Men samtidigt inte. När vi vet hur oerhört stor makt media har och när inga andra röster än krigshetsarnas hörs inser vi nog varför det blir så här. 

Om ingen avgörande ändring sker här ser jag inte hur detta kan sluta annat än i katastrof.  

Inför årets ESC

Ikväll börjar tävlingarna i ESC i Malmö. Det har varit mycket surr på förhand och krav på att Israel skulle uteslutas p.g.a. kriget mot Hamas och när så inte skedde krav på olika former av bojkott.

Jag ska nu genast säga att jag inte alls bryr mig i denna Pride-tillställning, men så som situationen nu är - och när Sverige valde att placera tävlingen i den kanske mesta antisemitiska staden i hela Europa - är det svårt att inte läsa nyheterna om vad som pågår. Vi ska komma ihåg att Säpo uppskattar att det finns ca 2000 våldsbenägna radikaliserade muslimer i Sverige, och en inte föraktfull del av dessa finns just i Malmö.

Det har spekulerats en hel del inför tävlingarna om risken för oroligheter och t.o.m. terrordåd, och även om det kommer att finnas mycket säkerhet på plats får man anta att risken för att något ska ske inte är liten. Ska vi säga som så: Om jag skulle vara en ESC-fantast skulle jag ändå inte på några villkor resa till Malmö för att delta i evenemanget. Nå, nu är jag som sagt inte det så detta var bara ett rent teoretiskt påpekande. Men ändå. Sannolikheten att något ska hända är, bedömer jag, större än att något inte händer. 

---

För övrigt såg jag en nyhet att en vänsterradikal journalist sagt upp sig från Yle för att Finland deltar i årets ESC. Detta då i protest mot att Israel får delta. Nå, det var ju bra att något gott ändå kom ur detta elände. Vi får hoppas att många andra av hans kollegor skulle göra på samma sätt!

 

Precis som vi alltid har sagt!

Jag brukar försöka att inte läsa Kyrkpressen - det brukar visa sig att det som står där för det mesta (men inte alltid) bara höjer pulsen i onödan. Men nu läste jag insändarsidorna i det senaste numret, och Erik Vikströms insändare gav mig en bekräftelse på det vi alltid har sagt: Avfall i ämbetsfrågan är porten till avfall i alla andra frågor. 

Vikström försöker göra det samma som biskopsmötet, nämligen att köra fram två parallella (och oförenliga) syner i äktenskapsfrågan. Dels ger han ett klart och tydligt vittnesbörd att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, dels säger han att "tiden [är] mogen för att öppna också en alternativ kanal för sådana för vilka det nuvarande vigselformuläret inte kan användas". 

Jag kan inte begripa varför normalt sett fullt begåvade personer menar att kyrkan på detta sätt kan, och borde, säga både ja och nej. Tvärt emot sunt förnuft och tvärt emot Jesu klara och tydliga ord.

En ledtråd kan eventuellt hittas i det som Vikström skriver i början av det sista stycket i sin insändare: "Inte bara de kyrkliga väckelserörelserna utan hela vår kyrka står nog nu inför en sådan etisk utmaning som till exempel aposteln Paulus inte fick möta i den form som vi nu har den hos oss."  

Detta är genomfalskt, men det visar eventuellt hur tanken går. Sanningen är den att den värld som de första kristna levde i inte var främmande för någon synd eller något avsteg från Guds bud och ordningar. Där fanns allt som vi upplever idag, och mer därtill. Och i den världen tvingades den unga kyrkan orientera sig. Skillnaden mellan då och nu är att vår kyrka idag har tappat bort sig själv och tycks tro att det går att komma framåt genom att glömma bort eller t.o.m. trampa Guds ord under sina fötter. När man gör så blir det som på Paulus tid var en icke-fråga till "en etisk utmaning". 

Det har alltid funnits homosexuella människor i den kristna församlingen. Detta har aldrig varit någon "etisk utmaning" eller ens något problem. Detta eftersom alla har vetat vad som gäller: Alla är välkomna, men allt är inte välkommet. Men idag gäller inte längre detta, och då blir det förstås svårt. Igen ser vi detta: "Life is simple. It´s nog always easy, but it´s simple. If we don´t complicate it." ("Livet är okomplicerat. Det är inte alltid lätt, men det är okomplicerat. Om vi inte komplicerar det.")

Orsaken till att kyrkan har hamnat i denna situation är att kyrkans ledare och präster har gått bort från det klara bibelordet och struntar i Kyrkoordningens första paragraf. Det började givetvis inte med ämbetsfrågan, men den var den första stora frågan där olydnaden kom in och formaliserades. Det var den port som, när vi gått igenom den, öppnar porten till allt annat avfall. Det här ser vi tydligt i Vikströms insändare och i hans exempel.

Sedan gör sig Vikström skyldig till ännu ett kardinalfel i sin text. Han lyfter fram frågan om "vilken lösning som i det rådande läget befrämjar spridandet av räddningens evangelium". Underförstått: Vi ska gå hand i hand med världen (också) i denna fråga, då får vi ut evangeliet. 

Fel! Evangeliets framgång är beroende av Andens verksamhet. Utan att Anden öppnar människornas hjärtan kan evangeliet inte ha framgång. Om vi på ett så här flagrant sätt trampar Guds ord under våra fötter kan vi inte räkna med att Gud välsignar vårt arbete. Ja, saken är väl närmast den att vi i så fall kan räkna med att han INTE gör det. Anden och ordet är nämligen intimt förenade. Kastar man ut det senare följer den förre med. Nej, om man gått fel är inte lösningen att göra fler fel. Lösningen är att gå tillbaka och korrigera det ursprungliga felet. Gör man inte det kommer man att hamna i situation efter situation där man frestas till och upplever att det skulle vara fördelaktigt att göra ännu ett felval.

Jag kan som sagt inte begripa hur normalt sett begåvade människor kan fara så här vilse. 

Åsiktsregistrering i Sverige anno 2024?

 Jag lade för en tid sedan sista handen vid första versionen av min nya bok (som jag inte vet om eller i så fall när den kommer ut), och således blir det så småningom dags att börja sikta framåt mot nästa. Planen är att den ska bli en dystopi/roman om de yttersta tiderna, men den är som sagt bara i planeringsstadiet ännu. Hur som helst är det inte svårt att hitta spår man kan styra in på när det gäller ett sådant tema. Det är bara att läsa nyheterna.

Det senaste spåret, som verkligen luktar både dystopi och de yttersta tiderna, är den oerhörda överreaktion de svenska politikerna på den i sig fullständigt förkastliga attacken på det vänsterextrema/antifascistiska politiska tillfället i Gubbängen för en dryg vecka sedan. 

Visst. Det låter bra att säga att "elever som riskerar att högerradikaliseras ska fångas upp och få stöd", men när man läser vidare i artikeln måste flera varningsklockor börja ringa. Det är förstås helt rätt att gripa in där det förekommer våld och hot om våld, men här går man mycket, mycket längre än så. Detta initiativ förutsätter nämligen inget mindre än regelrätt åsiktsregistrering. Och något sådant ägnar sig inte en demokrati åt. Eller rättare: Något sådant har inte någon demokrati ägnat sig åt tidigare. 

När man läser vad de ansvariga säger om detta projekt ser man att de talar om värderingar och om "delar av samhället där dessa värderingar inte når fram", och om inte förr så senast då bara måste varningsklockorna börja ringa. 

I en fungerande demokrati är det helt legitimt att människor drivs av och marknadsför olika värderingar. Likriktning på värderingarnas område är inget som kan eller ens får tillämpas i en demokrati. Det är gott och väl när man talar om demokrati som en "värdering" (vilket det i och för sig inte är, demokrati är ett sätt att ordna styrelsen av samhället), men när man bara talar om "värderingar" och, ännu värre, om "västerländska värderingar" är man ute på mycket hal och tunn is. 

Vad är det nämligen som säger att gränsen dras vid demokratin? (Och igen: Demokrati är inte en värdering.) Du som läser detta vet säkert vad som idag räknas in i "västerländska värderingar", och man behöver inte alls ha mycket fantasi för att inse hur galet detta kan bli. 

Som sagt: Om man letar material/spår att styra in på för en dystopisk roman om de yttersta tiderna behöver man bara läsa nyheterna idag. Det är egentligen ganska skrämmande.