Kyrkans kris, ett drama i tre akter

Den lutherska kyrkan är i kris. En allvarlig sådan. Denna kris består inte i sviktande ekonomi, minskande medlemstal, dåliga präster och dito predikningar eller ens i kraftigt sjunkande gudstjänstsiffror. Dessa i och för sig allvarliga saker är endast symptom på det som är kyrkans verkliga kris, nämligen att hon har fjärmat sig från Guds ord och därmed tappat bort sin Herre. Den lutherska kyrkan vågar, vill och kan inte längre säga "Så säger Herren" - detta för att hon inte längre känner Honom och hans ord.

Om vi lite närmare vill syna denna kris och de följder den får kan vi se hur denna kyrkans kris avspeglar sig i dagens heta frågor, t.ex. i frågan om homosexualiteten.

1. Dagens kyrkan väljer bort lydnaden för att slippa lidandet.

En levande kristen kyrka har alltid och kommer alltid att gå mot strömmen. Det finns helt enkelt inget annat alternativ. Levande kristendom kommer alltid att hamna på kollisionskurs med olika strömmar i samhället - eller på bibelspråk: Guds rike och världen kan aldrig förenas. Detta att gå emot strömmen är tungt. Det innebär alltid ett offer. Den egna bekvämligheten, människornas gillande, platsen i denna världens fina rum - allt detta kan vi tvingas ge upp om vi vill gå i vår Herres fotspår och i lydnad för hans ord och vilja. Så fungerar det bara. "I världen får ni lida", säger Jesus, "men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh. 16:33)

Därför måste vi göra ett val. Det går inte att både vara väl ansedd bland denna världens potentater - att ha en aktad ställning och tillträde till denna världens fina rum - och samtidigt gå i Herrens fotspår. Hans fotspår leder nämligen "utanför lägret". (Hebr. 13:11ff) Där led han för världens synder, och dit - utanför lägret - leder också vår väg om vi väljer att lyda Guds ord och Herrens vilja. Utanför lägret finns smälek, där drabbas vi av hat från världens människor, vi blir baktalade och avsiktligt missförstådda. I förlängningen kanske också förföljda på olika sätt. Men där, utanför lägret, är vi i gott sällskap för där finns också den Herre vi tror på och följer.

Kyrkan har gjort sitt val. Hon har valt bort lydnaden för att slippa undan lidandet. Kyrkan har valt att stanna innanför lägrets portar. Hon har valt världens gillande och de fina rummen framom det lidande som följer på lydnaden mot Herren och hans vilja. Kyrkan har valt att lyssna till denna världens röst och följa ormens väg. "Skulle då Gud ha sagt?" (1Mos.3:1) Kyrkan har valt bort lydnaden mot Herren och mot Guds ord för att slippa lidandet, och detta är själva grundorsaken till kyrkans kris idag.

2. Dagens kyrka väljer bort tron och trofastheten för att uppnå trovärdighet

Ett av de viktigaste och främsta honnörsorden i dagens kyrkliga diskussion är ordet "trovärdighet". Som kristna bör vi vara trovärdiga. Med detta menar vi att det vi håller på med ska vara av sådan art att världen kan förstå det och, åtminstone delvis, hålla med om det. Med andra ord: Vi ska inte hålla på med saker och förkunna sådant som världen inte gillar och inte kan acceptera. Därmed ryker det mesta talet om synd. Lagen avskaffas. Guds vilja, sådan vi har den i Guds ord, upphävs till förmån för sådana bud och lagar som världen har stiftat och hyllar.

Om vi ska vara trovärdiga i världens ögon kan vi helt enkelt inte sätta tro till allt Guds ord. Det största problemet här är ändå denne Jesus. Gud går ännu någorlunda bra, men när Jesus kommer in i bilden blir det problem. För att kunna räddas kvar i kyrkans liv och förkunnelse - ens på något plan - måste han därför genomgå en grundlig "makeover". Jesus går därför från att vara syndares frälsare till att vara en vis lärare. Han blir enbart en förebild, den som har visat vägen till ett gott liv, inte den som ger oss evigt liv - och som också säger vad som är förenligt med detta nya, eviga liv och vad som inte är det. De bibelord som inte passar in i detta, som inte stämmer överens med vår bild av "Lärarjesus", de hamnar i onåd. Denne Jesus, som enbart är en förebild, han kan givetvis inte heller göra några under. Åtminstone inte idag. Helande från homosexualitet finns helt enkelt inte alls på kartan. Om kyrkan börjar förkunna en tro på en sådan Jesus som kan gripa in och förvandla människor, ja då tappar hon trovärdigheten i världens ögon. Då blir vi kristna, och kyrkan, sedda som virrpannor och mindrevetande. Och det får verkligen inte ske, för då försvinner vår trovärdighet. Så därför offras tron på den Gud som finns och den Herre vi lär känna genom hela Guds ord. De passar helt enkelt inte in i den nya, trovärdiga bild kyrkan vill ge av sig själv.

3. Dagens kyrka väljer bort tjänandet i utgivande kärlek och ersätter detta med acceptans av synden

Jag har sagt detta tidigare, men det tål att upprepas: En kyrka som fungerar som en kyrka ska fungera är en plats dit alla kan komma som kämpar med frestelser, synder och sitt eget kors. I en fungerande kyrka/församling ryms alla med som vet med sig att han/hon är en syndare och som vill få förlåtelse för och kraft och hjälp att kämpa mot synden i sitt liv. I en församling som är en församling värd namnet kan alla samlas och läsa, tro, lyda och leva ut Guds ord. En församling ska inte vara en manege där de perfekta visar upp sin bländande fasad, utan mera av en reparationsverkstad dit de får komma som har fått törnar i sitt liv och som tvingas kämpa med sin egen ofullkomlighet.

Så här är det tänkt, och så här borde det fungera. Problemet är bara det att det här är så oerhört jobbigt. Det är jobbigt att öppna sig på detta sätt inför andra människor, och det är jobbigt - framför allt för de anställda som ska ta emot all denna trasighet och gå mitt bland människor som farit illa och som mår dåligt av hur livet har behandlat dem - att ta itu med allt detta. Detta kräver överlåtenhet av alla inblandade. Till Herren och till varandra. Det kräver enormt med kärlek och kanske framför allt enormt mycket tid. Så i stället har vi valt att låta församlingen vara den manege dit vi kommer och visar upp vårt perfekta yttre. "Hur har du det nu då?" "Tack, bara bra!"

Och så har vi blivit bekväma. Både prästerna och vi vanliga församlingsbor. Det är lättast så här - att låtsas som att allt är bra. Att inte dra fram de obekväma sakerna. Att låtsas som att det kors vi har fått att bära inte är så tungt och svårt att vi inte riktigt vill klara av det själva. Att vår kamp mot synden är under kontroll. Så blir det, i förlängningen, också till att vi börjar skriva ner vår skuld. I stället för att kämpa - och få hjälp i vår kamp - börjar vi anse att det kanske inte är så farligt. Varför dra upp det mörka och svåra? Det går ju ändå någorlunda. Och så skriver vi alltså ner vår skuld. Vi börjar acceptera att vi inte klarar av att göra rätt och leva rätt. Helt enkelt för att det skulle bli för obekvämt och jobbigt att dra fram allt vårt elände i ljuset och begära hjälp. Den som har insett vad församlingen är till för och, mot förmodan, vågar berätta om sina problem och be om hjälp och stöd blir sedd på med oblida ögon. "Vem tror han att han är - kommer hit och förstör vår perfekta glansbild", och "O, så jobbigt!"

Kyrkan vill helt enkelt idag inte gå in i sin kallelse att vara stöd och hjälp för människor som kämpar. Det är för jobbigt, och det tar för mycket tid. I stället ser vi till att begrava de anställda i olika former av pappersexcersis - för något ska de ju göra!

Den grupp av människor som idag skulle vara mest i behov av hjälp och stöd av och i församlingen är de som kämpar med sin sexualitet. Speciellt då de homosexuella som erkänner Guds ord och vilja och som vill leva i renhet. Men i stället för att vara en tjänande kyrka där vi i kärlek tar oss an och själavårdar varandra har vi gjort kyrkan till en plats dit ingen kan komma med sina problem och svårigheter. Det blir helt enkelt för jobbigt. Så i stället väljer vi den lätta vägen och går in för att välsigna synden i stället för att uppmana människorna att kämpa mot den samma - och stöda dem i denna kamp. Detta ser människovänligt ut, alltså det att vi med ett sort leende på läpparna godkänner och välsignar det som Guds ord kallar för synd, men i själva verket är detta att svika människorna å det grövsta. Helt enkelt att lura dem. Men vi kommer lättast undan så. På alla sätt. Så menar vi åtminstone. Men för den som har läst upplösningen av Boken vet vi att vi i detta lurar också oss själva.