Påsklördagsbetraktelse

Påsken är den främsta kristna högtiden, och för mig personligen är den också min favorithögtid. Julen är trevlig med det ljus den ger under årets mörkaste tid, men den har långt förstörts av de bihang som världen har anslutit till den. Kommersialismen, stressen och allt bling som hör till julfirandet idag är inte så där alldeles tilltalande. Även om det förstås är något som vi idag har blivit vana att ska höra till julen. Tyvärr. Men med påsken är det annorlunda. Den har, åtminstone inte ännu, hamnat så fullständigt i händerna på kommersialismen. Försök görs givetvis att exploatera också påsken, men det är tydligen inte riktigt lika enkelt som med julen. När det gäller påsken är ännu det kristna påskfirandet i huvudrollen. Jag beklagar djupt att långfredagens stillhet (med alla butiker stängda och i princip hela samhället på paus) har försvunnit, men eftersom vi inte bor nära någon butik eller något annat liknande etablissemang så kan vi ännu för egen del ta paus från åtminstone det ekorrhjulet på långfredagen.  

Jag har flera gånger konstaterat att jag är en långfredagskristen. Korsets teologi tilltalar mig starkt, och just på långfredagen ser vi vad denna korsets teologi innebär, gör och ger. Dessutom skulle förstås inte påskdagens jubel alls vara samma sak om det inte var för långfredagens mörker.

Däremellan är det påsklördag. Idag. Av tradition har påsklördagen varit en gudstjänstfri dag, och det är kanske därför som det profana påskfirandet har tagit påsklördagen som sin dag med påskhäxor, påskbrasor osv. När det gäller det traditionella påskfirandet är det speciellt en bibelvers som har kommit att förknippas med påsklördagen. Hur teologiskt riktigt det är vet jag faktiskt inte, men så har det blivit. Då talar jag alltså om Jesu ord till vaktstyrkan när de kom för att gripa honom i Getsemane, från Lukas 22:52:

Jag har varit med er i templet varje dag utan att ni grep mig. Men detta är er stund, nu råder mörkrets makt.

Det har varit en folklig uppfattning att eftersom Jesus låg i sin grav på påsklördagen så var detta en dag när mörkret hade fritt spelrum. Därför tänds påskbrasor – alltså för att, rent konkret, hålla mörkret tillbaka. För att hålla mörkret borta. Påskhäxorna ansågs säkert också kunna röra sig fritt på påsklördagen av samma orsak. Mörkret regerade. Nu råder mörkrets makt.

Men också denna påsklördag, i nådens år 2018, får vi leva i förvissningen om att även om Jesus låg i sin grav den allra första kristna påsklördagen så gör han det inte idag. I morgon, på påskdagen, firar vi att graven var tom den förta kristna påskdagen. Troligtvis den 5. april år 33, om vi vill vara noggranna. Sedan dess har den varit det, och sedan dess gäller orden kvinnorna fick höra: Han är inte här, han är uppstånden. (Luk. 24:6)

I gemenskap med den uppståndne Herren har mörkret ingen makt. Det kan te sig farligt och hemskt, och många gånger kan det myckna mörker som finns i världen se ut som om det skulle övermanna oss fullständigt. Men i Jesu närhet har mörkret ingen makt. Men samtidigt gäller också det motsatta. I de sammanhang och för de människor som INTE lever i den uppståndnes närhet och i tro på honom gäller ALLTID detta hemska: Här råder mörkrets makt.

Tänk vad hemskt! Jesus har besegrat mörkret och synden, döden och Djävulen. Men det finns så många människor för vilka denna seger inte betyder någonting. Av olika orsaker har de valt mörkret i stället för det ljus som Jesus har fört in i världen och som segrade den där första kristna påsken. De har valt att stanna kvar i mörker, synd och elände.

Gud give att åtminstone någon människa denna påskhelg skulle få nåden att se vem Jesus är, vad han har att erbjuda och vad ett liv i hans närhet betyder! Innan det är för sent och det inte längre finns något annat än ett evigt mörker kvar för henne.

Det är nämligen det värsta som kan hända en människa. Att tvingas tillbringa sin evighet borta från Herren Jesus. Där mörkret råder för alltid.  

Vad är ett "hatbudskap"?

Jag blev tipsad om en mycket intressant artikel på SVT-nyheter på nätet. Den svenska regeringen planerar att införa "skärpta regler för att förhindra att religiösa och politiska extremister reser till Sverige för att sprida hatbudskap". Enligt nyheten ska dessa skärpta regler gälla "hat- och hotpredikanter inom den religiösa miljön, som muslimska extremister eller kristna extremister, och det kan handla om den högerextrema miljön." Den socialdemokratiska regeringen vill att "berörda myndigheter som polisen, Migrationsverket och Utrikesförvaltningen – svenska konsulat och ambassader utomlands – ska hålla bättre koll på hat- och hotpredikanter." Dessutom vill man se en EU-sanktionslista för att dessa "hat- och hotpredikanter" inte beviljas inresa i Schengenområdet.

Jag skulle vara mycket intresserad av att veta vad som kan klassas som ett "hatbudskap". Detta speciellt som nyheten också nämner "kristna extremister". Ja, jag skulle förstås också gärna veta vem som faller under denna rubrik. Gör jag det, till exempel? Jag som t.ex. har varnat för Islam och sagt att det är Islam som är det stora problemet när vi pratar terror och terrorister. Som har berättat att Koranen uppmanar till våld mot de otrogna och att ifall Muhammed skulle ha levt idag skulle han inte ha motsatt sig ISIS utan varit ledare för hela organisationen. Och hur är det om jag som kristen predikant säger vad Bibeln säger om utlevd homosexualitet – att det är fråga om en synd som, om inte bekänd och övergiven, gör att en människa hamnar i helvetet. Gör det mig till en "kristen extremist" och en som predikar ett "hot- och hatbudskap"? Vi har pratat om en semesterresa till Gotland till sommaren. Måste vi ställa in den nu?

Alla som ännu har någon form av klarsyn inser att dessa planer är ett hårt slag mot det som är kvar av yttrandefriheten. Men detta inser inte de politiska beslutsfattarna i Sverige. Inte ens moderaterna som deklarerar att "det är viktigt med yttrandefrihet" men att detta "i grunden är vettigt".

Yttrandefrihet är bra, det ska vi ha. Men bara för dem som håller sig innanför ramarna. I den allt snävare åsiktskorridoren. Den som är utanför denna ska tystas och vägras komma på besök till Sverige. Är det någon annan än jag som skulle vilja veta, exakt, var gränsen går för "hatbudskap"?  

Om Migri, dopet och allvaret i tron

I senaste nummer av Kyrkpressen kunde vi läsa berättelsen om Daniel. Det är inte hans namn, men i artikeln kallas han så. Daniel är en asylsökande från Irak som under sin vistelse i Finland har kommit till tro på Jesus och som har mottagit det kristna dopet. I artikeln berättas om hur Migri har föranstaltat förhör med denne Daniel för att utröna huruvida han verkligen är en kristen eller inte – och om han alltså ska sändas tillbaka till Irak eller om inte. Migri har konstaterat att Daniel har övergett Islam, men tydligen tror de inte på att hans nya tro är allvarligt menad utan att detta bara är ett försök att lura myndigheterna så att han ska få stanna i Finland.

Det här fallet, liksom andra liknande fall, är en fullständig skandal. Migri är medvetet om att apostasi (= att överge Islam) medför en dödsdom i den muslimska världen. Redan detta borde vara tillräckligt skäl för att bevilja asyl. Men icke. I stället ger sig Migri in på den ytterst svåra uppgiften att bedöma uppriktigheten i en människas tro. Detta trots att denna uppriktighet är en icke-fråga. Dels föreligger här alltså apostasi, dels är uppriktigheten i hans nya tro fullständigt oväsentlig när det gäller hur denne Daniel kommer att bemötas om och när han tvingas återvända till Irak. Det allt avgörande är nämligen att han har mottagit det kristna dopet. När han ställs inför en mufti i Irak kommer inte frågan att vara "menade du allvar med detta?" utan den enda fråga som har betydelse är "tog du det kristna dopet?"

I Finland förstår vi i allmänhet inte hur oerhört stort detta med dopet är. Det är i själva verket en livsavgörande sak att ta emot det kristna dopet – oberoende av om man får dopet som litet barn eller som vuxen. Dopet förändrar allt. Så alltså i verkligheten. För de flesta finländare har dopet ändå reducerats till en namngivningsceremoni som inte har någon större betydelse. Men inget kunde alltså vara mera felaktigt. Ironiskt nog förstår däremot företrädare för andra religioner ofta det kristna dopets betydelse. Speciellt muslimer. Men alltså inte den vanlige finländaren, och därmed inte heller Migri. Det minsta man emellertid borde kunna kräva av en myndighet med detta stora ansvar är att de läser på lite gällande dopet och vad dopet betyder. Om de inte gör det så lider deras trovärdighet. För att uttrycka det milt. Och så blir de orsak till människors död.

Dessutom är dessa asylsökande inte dumma. De vet nog mycket väl att om deras avsikt är att lura myndigheterna (Migri) att bevilja dem asyl så finns det ett oerhört mycket bättre och effektivare sätt i dagens politiskt korrekta Finland. Lögnen ska i så fall inte vara "Jag har blivit kristen", utan den ska vara "Jag är homosexuell".

Mansrollstappet och kyrkan

Jag skrev i den förra texten att vi har tappat bort mansrollen och att mannen i vårt samhälle idag har blivit en "kvinna–". Mannen får helt enkelt inte vara man, och det får stora följder för egentligen hela samhället. Kyrkan, så som vår kyrka är uppbyggd med sina beslutsinstanser, är när det gäller detta en del av detta samhälle som har tappat bort mansrollen och maskuliniteten. Mannen har helt enkelt blivit en kvinna– också i församlingen. Detta har lett till att prästämbetet, och med det hela kyrkan, har förändrats i grund. När prästämbetet – oberoende av om det är en kvinna eller en man som innehar det – mer eller mindre har feminiserats har prästen gått från att vara en herde till att vara en vårdare. Detta har jag varit inne på tidigare, till exempel här.

Vilka var nu igen mannen uppgifter, om vi repeterar lite? Jo, dessa handlar om att försvara, försörja och föröka. Ser du vad som har hänt i kyrkans liv när prästämbetet har feminiserats? Trons försvar har monterats ned, hjorden serveras urusel mat och evangelisationen/missionen tvinar, och har redan långt tvinat, bort. Alla dessa för kyrkan livsviktiga uppgifter, som djupast sett hör till mannens och det maskulinas ansvarsområde, har satts på undantag och monterats ned. Om vi tar en sak åt gången. Mannens uppgift är att försvara. Det är vad herden gör och ska göra när vargen kommer – att se till att hjorden är trygg och utom fara. Att vargen inte kommer nära. När herden i stället förvandlas till vårdare så tas vargen emot och ska vårdas till att bli något annat än en varg, något som givetvis är dömt att misslyckas. Och så utsätts hjorden/församlingen för livsfara. Ja, i själva verket har många vargar idag inte bara välkomnats i församlingarna utan till och med satts att leda dessa.

Mannens uppgift är att försörja. I en kyrklig kontext innebär detta att församlingsledaren ska undervisa sin hjord, sin församling, i ett rent Guds ord. Detta sker inte längre. Falsk lära har getts tillträde till predikstolarna (i den mån dessa ännu används) och det som förkunnas i de flesta kyrkor idag är på sin höjd moraliskt snömos. En rak lagförkunnelse och en full evangeliets förkunnelse är idag väldigt sällsynt i våra kyrkor. Så går det när prästämbetet feminiseras.

Mannens uppgift är, för det tredje, att föröka. I kyrkan innebär detta en satsning på evangelisation och mission. Detta är idag, i vår kyrka, ännu mera sällsynt än en förkunnelse av lag och evangelium. Evangelisationen och missionen är inte i första hand herdens uppgift, men herden ska leda sin församling i denna uppgift och, kanske ännu rättare sagt, leda sin församling TILL denna uppgift. Om det inte ges undervisning i församlingen som betonar vikten av att bedriva mission, att offra för missionen och att det är alla församlingsmedlemmars uppgift att evangelisera i sin vardag så kommer missionen och evangelisationen att dö ut. Idag sjunker antalet utsända missionärer dramatiskt i vår kyrka. Svenska kyrkan har redan för några år sedan helt lagt ner sin mission. Så går det när prästämbetet feminiseras och herdarna ersätts av vårdare.

Det är förstås jobbigt att gå mot strömmen. När mansrollen satts på undantag i hela samhället och maskuliniteten blivit närmast ett skällsord krävs det enormt stort mod av kyrkan att inte göra det samma som samhället i vilken den verkar gör. Vår kyrka har därför flutit med strömmen, och detta med fullständigt katastrofala följder. Om kyrkan ska överleva på sikt måste det till en förändring när det gäller detta. Utan en sådan förändring kommer vår kyrka att dö sotdöden inom några decennier.

Moderna myter 2: "Könen är utbytbara"

I januari skrev jag den första texten i serien om moderna myter, och många av de texter jag har skrivit sedan dess har på ett eller annat sätt tangerat denna myt. Planen var att under vintern/våren presentera en rad av dessa moderna myter, men annat har kommit emellan. Nu ska jag dock försöka gå vidare. Denna andra myt bygger egentligen på och föregås av andra myter, och hela sakkomplexet hör ihop. Den här myten presenteras ofta för oss i formen av ett påstående som lyder ungefär att "Det spelar ingen roll vilket kön föräldrarna har. Det viktiga är att båda två älskar sina barn."

Det här är alltså en myt. En modern sådan. Ja, i själva verket är det en ren och skär lögn, men eftersom många tycks tro på denna lögn så går den från att vara en lögn till att vara en myt. Denna lögn, eller myt, går tillbaka på den grundläggande lögnen att det egentligen inte finns några skillnader mellan könen. Därmed blir de givetvis sinsemellan helt utbytbara. Men detta är som sagt en lögn. Problemets kärna är att mannen har avklätts sin manlighet, sin maskulinitet, och gjorts till något som motsvarar en kvinna men utan kvinnans särprivilegium, alltså det att kunna föda barn och att kunna ta hand om detta barn och speciellt under barnet första månader sörja för att barnet får mat. Detta innebär att mannen i den moderna världen har blivit en "kvinna–", om vi får kalla det så. Kvinnan har fortfarande kvar sin modersroll, trots att man gärna förringar detta faktum, och detta gör att det inte är lika lätt att utplåna kvinnorollen. Men när man plockar bort det som är specifikt bundet till mannens roll, ja då utplånas lätt maskuliniteten och mannen blir just en "kvinna–"  

Så vad handlar då mansrollen om, på riktigt? Alltså när vi män INTE har gjorts till en "kvinna–"? När mannen har tappat bort sig själv och sin manlighet och vissa trevare har gjorts för att definiera vad manligheten handlar om och hur denna kunde ta sig uttryck har en del dumheter kommit in i bilden. Det manliga har förknippats med att vara oborstad, ha en förkärlek för stora maskiner som har mycket ljud, för öl och andra berusningsmedel (i moderata mängder) och för kvinnor med vissa fysiska attribut. Faktum är dock att detta INTE är vad maskulinitet och det att vara man handlar om. Åtminstone inte i grunden.

På engelska talar man om mansrollens tre P. "To protect, to provide and to procreate." Alltså att beskydda, försörja och föröka sig. Dessa tre saker har idag tyvärr mer eller mindre helt avklätts mannen. (Och då kanske ersatts med de saker jag nämnde ovan – eller med inget alls.) Eftersom den moderna kvinnan ska vara självständig och kunna stå upp för sig själv behövs inte mannen som någon beskyddare. Kvinnan ska också, på samma sätt som mannen, vara ute i arbetslivet och därmed till lika del försörja sig själv och sin familj. Förökningen ska man sedan överhuvudtaget inte alls prata om eftersom vi lever i en överbefolkad värld. (Detta är en annan modern myt som jag kommer att ta upp för sig.) Om vi ytterligare vill "koka ner" dessa tre saker till att handla om en sak så är handlar maskuliniteten, det att vara man, om en sak: Att tjäna. 

Tjänandet är essensen i det att vara man. Att tjäna sin fru och sin familj i synnerhet, och mänskligheten i allmänhet. Tjänandet i sin mest utpräglade form handlar om att offra. Om att offra sig själv för sin fru och för sin familj. Inte i första hand genom att ge sitt liv - det har den ende som verkligen visat för oss vad det innebär att vara man gjort en gång för alla - men att ge AV sitt liv. Att offra sin bekvämlighet, sin tid och sina krafter. För sin fru och för sin familj i första hand. Det är detta som det att vara man handlar om. Att tjäna. Eller detta är vad det borde handla om. Men när dessa mannens skyldigheter (och rättigheter) lyfts av honom leder det till att mannen står där som en "kvinna­–". Som eventuellt kan dricka öl, se på monstertruckar och undsläppa sig diverse kroppsljud, men som ändå bara är en "kvinna–". Att en sådan man, en sådan maskulinitet, är utbytbar är ju fullständigt självklart. En sådan man kan givetvis ersättas av en andra kvinna i en familjs och i ett barns liv. Men felet är då inte att denna "kvinna–" plockas bort ur en familjs och ett barns liv och ersätts av en kvinna, utan felet kom in i bilden långt innan. Felet uppkom redan då när mannen avkläddes sin manlighet och allt det som det att vara man handlar om och går ut på och i stället blev en "kvinna–".

Framtidsspekulationer, del 2

Målet för grönfascismen är att tvinga in människorna till städerna och till så kallade tillväxtcentra. Detta av flera olika orsaker. Dels finns det en (åtminstone hittills inte realiserad) förhoppning att ett mera komprimerat samhälle ska vara skonsammare mot miljön (och orsaka ett mindre "växthusgasfotavtryck") i och med att det inte behövs lika mycket privatbilism och inte lika mycket transporter i ett sådant samhälle. Bieffekten är att landsbygden i ett sådant samhälle kan vara ett vilddjursreservat på ett helt annat sätt när det inte bor människor, eller åtminstone inte lika mycket människor som idag är fallet, där. Dels tenderar människor som flyttar in till städerna att bli gröna både till tankesätt och till röstningsbeteende, något som sedan borgar för ett snabbare grönt maktövertagande. Människor som dragits upp från sina historiska rötter (på landsbygden) är också betydligt lättare att manipulera och styra i önskad riktning.

Ett led i denna utarmning av landsbygden är att ifrågasätta, och i förlängningen förbjuda, traditionella landsbygdsnäringar. Enligt den gröna fascismen ska djur inte användas för människans behov. Inte som mat, och framför allt inte i formen av päls. (Men undantag kan göras när djuren hålls som sällskap i den trånga betongkuben i den stora staden.) Denna strävan, som det än så länge är fråga om, har också flera fördelar – ur den gröna fascismens synvinkel, alltså. Dels enar den här kampen massorna mot en gemensam fiende. Alltså djurhållarna, och i ett första skede oss pälsdjursproducenter – när målet att förbjuda pälsdjursnäringen är uppnått går kampen vidare till andra djurslag. Dels ger detta den växande anhängarskaran något konkret att göra och att förlora sig i så att ingen, ens till äventyrs, skulle komma på att ställa frågan huruvida det faktiskt är rätt att inskränka människors rättigheter och i förlängningen sätta själva demokratin på undantag. Om målet upplevs så viktigt som det gör här för dessa "frälsta" kan de svälja både det ena och det andra på vägen mot detta hägrande mål. Att "ändamålet helgar medlen" gäller som synes fortfarande.

Pälsdjursnäringen tycks tyvärr bli det första offret på den här vägen mot demokratins avskaffande och den gröna fascismens seger. När jag ser vilka oerhörda lögner som sprids, också i media, men framför allt på olika håll på nätet där dessa aktivister tar in sina argument kan jag, som ju har en viss insyn i verkligheten på landets pälsdjursfarmer, inte annat än förundras. Eller förundras är ju verkligen inte rätt ord. Förargas är också ett allt för milt ord. Det talas allmänt om djurplågeri och om att djuren "plågas ihjäl" på farmerna. Sanningen är ju fullständigt annorlunda, men okunskapen är och har alltid varit en god grogrund för alla former av radikalism och aktivism. Och varför skulle man låta sanningen komma i vägen för den spirande revolutionen? Den är för viktig för att låta en så banal sak som sanning störa det stora som är på gång att hända.

Låter detta otroligt? Visst gör det. Om någon för bara några månader sedan skulle ha sagt åt mig att pälsdjursuppfödning snart kommer att vara förbjuden i Norge skulle jag ha skrattat högt. Men nu är ett sådant förbud på väg. Samtidigt publicerar finländska media gallupundersökningar som visar att vinden håller på att vända också i Finland i denna fråga och ledare i en aktad tidning uppmanar oss pälsdjursuppfödare att redan nu börja fundera på vad vi ska göra sedan när vi inte längre får föda upp rävar och minkar i Finland. Aktivisterna ser redan den hägrande segern, och vissa av dem uttalar sig bergsäkert om att pälsdjursfarmningens saga snart är all också i Finland. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag tyvärr svårt att se hur detta skulle kunna gå på annat än ett sätt. Den lögnaktiga propagandan kommer, med största sannolikhet, att avgå med segern, och efter detta första steg kommer sedan ett andra och ett tredje och sedan ett fjärde... Och snart kommer en majoritet av landets innevånare att vara så hjärntvättade att de är beredda att ge (ytterligare) avkall på demokratin och ge makten åt någon som vet vad som bör göras och som också, kommer det att heta, behöver ges möjligheten att göra det. Allt i landets, folkets och vår planets bästas namn, givetvis.

Det här låter nog otroligt. Det kan jag hålla med om. Men så här gissar jag att det kommer att gå. Om det alltså tillåts mig att spekulera och att vikariera för någon framtidsforskare någonstans. Eller var detta det första utkastet till en dystopisk roman? Nej, det tror jag inte. Jag får nog med dystopi bara av att se mig omkring i samhället idag.

Framtidsspekulationer, del 1

Ett av de intressantaste jobben/jobbeskrivningarna måste ju bara vara det som kallas "framtidsforskare". En framtidsforskare funderar kring dagens trender och dagens forskning och tekniska utveckling och på basen av detta försöker framtidsforskaren måla upp en bild av hur framtiden kommer att se ut. Jag har undrat över hur en framtidsforskare skiljer sig från t.ex. en författare som gör research för en bok som ska handla om framtiden. Kanske inte så mycket?

För en tid sedan publicerade Svenska Yle en artikel(serie) som handlade om framtiden och som spekulerade i att vi människor snart kommer att kunna leva i till och med tusen år. Detta säkert på basen av någon framtidsforskares analyser. Jag kunde inte låta bli att småle när jag läste dessa artiklar. Kanske för att jag har en mycket mera negativ bild av hur framtiden kommer att gestalta sig? Den framtidsbild som presenterades utgick ifrån att vi människor kommer att göra stora framsteg på bland annat medicinens område, samt att vi kommer att förskonas från krig och annat liknande elände. Dessutom, och detta är en oerhört stor svaghet i detta sammanhang, nämndes inget alls om de problem mänskligheten kommer att drabbas av som en följd av den befolkningsminskning som myten om överbefolkning kommer att leda till – och delvis redan har lett till.

Trots att jag inte är någon framtidsforskare funderar jag en hel del på framtiden. Spekulerar, om vi så vill. Som sagt ser jag inte alls så positivt på framtiden som de som låg bakom artikeln om människans kraftigt ökade livstidsförväntning. Jag kan t.ex. nämna en hel del saker i nutiden som kommer att skapa stora problem för oss i framtiden. Till exempel så kommer könsnihilismen mycket sannolikt att leda till en veritabel psykos/neros-epidemi som kommer att skörda många offer. Det att vi i demokratins namn gör stora och allvarliga ingrepp i Guds goda skapelseordningar (framför allt gällande äktenskapet) kommer troligtvis att leda till att vi, åtminstone i praktiken, kommer att gå miste om demokratin som samhällsskick. Om så inte redan har skett. Ett folk/ett land som tar sig för att missbruka demokratin på det sätt som här har skett visar med all önskvärd tydlighet att det folket/det landet inte förtjänar att ha någon demokrati. Jag skrev att om så inte redan har skett. Redan i dag ser vi nämligen hur demokratin håller på att ramla sönder och ersättas av en "på sätt och vis"-demokrati som styrs av media och den propaganda som media öser över oss.

Min gissning är att den redan nu mycket inflytelserika gröna fascismen kommer att vara det som ersätter demokratin. Så har det redan gått i på flera områden, se bara på skarv- och vargsituationen där lokalbefolkningen inte har något att säga till om (i själva verket har inte ens landets riksdag och regering något att säga till om eftersom besluten tas på EU-nivå och är starkt grönfärgade). Hur det går till när grönfascismen flyttar fram sina positioner ytterligare är förstås en annan fråga – kanske dagens mediokrati (som redan är mycket grönfärgad) tar ytterligare några steg framåt. Här är givetvis myten om människans klimatpåverkan synnerligen användbar, och jag antar att denna i något skede kommer att leda till att demokratin urholkas ytterligare eller till och med avskaffas. I mänsklighetens och mänsklighetens framtids intresse, givetvis. För det är ju så: Om majoriteten inte vet sitt eget bästa eller inte klarar av att göra de svåra beslut som måste göras för att "rädda klimatet och planeten" så måste den upplysta och till stora offer beredda (för andra, givetvis inte för dem själva) lilla klicken vara beredd att göra vad som måste göras. Detta ska förstås först försöka åstadkommas med hjälp av media och tung propaganda (vilket vi nu utsätts för), men när detta inte lyckas behöver ytterligare nödvändiga steg tas.

Propagandans makt

Jag skrev i den senaste texten att vi redan nu i själva verket lever i en dystopi där propagandan är det som styr samhället. Jag hade knappt hunnit publicera den texten innan det i dagens nyhetsflöde kablades ut ett starkt bevis för att det är precis så här det är. Kommunfullmäktige (eller vad det ska kallas) i San Fransisco, USA, beslöt att handel med päls ska förbjudas på stadens område. Beslutet togs enhälligt, dessutom. I olika kommentarfält har sedan så kallade djurrättsaktivister jublat och igen kommit dragande med sina mantran att djuren lider på pälsdjursfarmerna och att denna näring snart kommer att vara förbjuden överallt.

Det är sorgligt att se hur de så kallade djurrättsaktivisternas fullständigt lögnaktiga propaganda har framgång på detta sätt. Men tydligen är det faktiskt på så sätt att ifall man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den så småningom betraktad som vore den sann. Speciellt om man lyckas få media på sin sida. Att vi pälsdjursfarmare sedan också allt mera blir behandlade som om vi är (i stort sett) hela medias spottkoppar känns förstås inte heller bra. Men det är ändå en liten bisak i den stora bilden. Denna växande lista på länder som har förbjudit pälsdjursfarmning, och nu också San Fransisco som förbjuder handel med päls, visar att det tydligen inta alls är svårt att dupera och hjärntvätta beslutsfattare med hjälp av lögnaktig propaganda. Om man med hjälp av några bilder som tagits ur sitt sammanhang där det har gjorts en hel hönsfarm av en halv fjäder kan åstadkomma en dylik sak genom att använda sig av effektiv propaganda – finns det då alls någon gräns för vad lögnen kan åstadkomma? Jag har svårt att se att svaret på den frågan är något annat än nej.

Det är synd om oss människor.  

Dystopi anno 2018

Jag läste en intressant recension igår som gav upphov till en intressant tanke. Svenska Yle hade recenserat Hannele Mikaela Taivassalos nya bok "Scandorama" - en dystopi som utspelar sig i ett framtida förenat Norden som stängt sina gränser och gör allt för att bli ett "rent" samhälle. Boken låter smått intressant, men jag antar att den spelar på samma tema som mainstreammedia gör, alltså att den varnar för hotet från en stigande nationalism och, mitt i ett jordskred av värdeliberalt tankegods som väller över oss och håller på att fördärva vårt samhälle (i det verkliga livet), leker med den idag fullständigt omöjliga tanken på ett av olika konservativa idéer styrt samhälle. Eller snarare författarens/medias bild av hur sådana idéer ter sig. Så nej, jag kommer nog inte att läsa boken.

Men recensionen gav mig som sagt en intressant tanke. Det har skrivits en hel del dystopier den senaste tiden, och så gott som alla leker med tanken på någon form av fascistisk samhällsordning där konservativa idéer/konservativa politiker/ledare har tagit över. Jag undrar om detta är någon form av medveten distraktion avsedd att avleda våra tankar från vad som är på gång i vårt eget samhälle. För faktum är, och det är detta som är min tanke, att vi redan nu lever mitt i en dystopi. Eller kanske rättare sagt i ett embryo till en dystopi. En dystopi som är allt annat än vad dessa författare varnar för i sina böcker, nämligen en dystopi som handlar om värdeliberalism och om propaganda som styrmedel snarare än fakta och sanning.

Vågar du tänka tanken? Se bara vad som händer/håller på att hända runt omkring oss! I Finland kan idag, år 2018, par av samma kön gifta sig med varandra. Det här är ju en oerhörd absurditet, om och när man ser på det med nyktra ögon! Detta bara för att nämna en sak. Det finns (givetvis) mycket annat. Men bara denna sak är så fullständigt absurd så att den räcker för att bevisa mitt påstående. Och det värsta? Det värsta är att de flesta inte inser hur absurt detta är och bara det gör att vi de facto lever i en dystopi.

Jag kommer att återkomma till detta tema ganska snart, och då blir det fråga om en (mycket) längre text.

Om det kontantlösa samhället

Dagens ledare i Österbottens Tidning är mycket bra och läsvärd. Henrik Othman skriver om kontanter och varnar för att "kasta oss huvudstupa in i det kontantlösa samhället". Othman listar olika problem som det kontantlösa samhället skulle föra med sig - bland annat att det skulle bli ojämlikt (äldre människor och människor med betalningsanmärkning har ofta inte/kan inte få bankkort), att en cyberattack mot bankväsendet skulle få katastrofala följder i ett kontantlöst samhälle samt att, och det är det kanske viktigaste enligt mig, ett kontantlöst samhälle gör det möjligt att hålla fullständig koll på alla människors köpbeteende och därmed på deras liv. Othman skriver att med kontanter kan vi ännu "undkomma Storebror K och S". Och visst. K och S (alltså de två dominerande handelskedjorna i Finland) är ett problem här, men jag ser ändå andra aktörer som potentiellt betydligt farligare. K och S är bara (åtminstone i detta nu) intresserade av våra köpbeteenden för att kunna rikta reklam och så sälja oss mera saker vi egentligen inte behöver. Nej, då ser jag t.ex. Storebror Staten som ett större hot. Om, och när, vi inte längre kan göra våra inköp (och alla andra pengatransaktioner) så att säga "under radarn" kan en myndighet som av någon orsak har ont i sinnet kontrollera oss fullständigt. Detta "onda" behöver i själva verket inte vara annat än att just ha koll på oss. Redan en sådan koll förminskar vår frihet. För att sedan inte tala om om och när samhället i ännu högre grad än nu utvecklas till att bara vara en skendemokrati. Då blir dylika uppgifter guld värda för den som vill kontrollera medborgarna.

Jag har i själva verket en bok i min bokhylla som heter "Då blir dina pengar värdelösa" (om jag kommer rätt ihåg) och med underrubriken "Då är det kontantlösa (eller var det kanske "penninglösa"?) samhället här". Det är länge sedan jag bläddrade i den, och jag har inte exakt koll på var den finns. Men någonstans i min bokhylla torde den ännu finnas. Jag köpte den, tror jag, i slutet av 80-talet, och när jag läste den då var jag beredd att avfärda den som produkten av ett mycket sjukt sinne. Jag hade sällan läst något så genomsyrat av konspirationsteorier. Tyckte jag då. I dag är det kontantlösa samhället nästan här, och boken visade sig (åtminstone till den delen) ha helt rätt. Jag borde faktiskt gräva fram boken igen och läsa igenom den på nytt. Tills jag hittar den får jag läsa sidor på nätet som talar om samma sak.

Det finns många fallgropar i ett framtida eventuellt kontantlöst samhälle, men faktum är att vi redan nu sitter fast i flera fällor som är nog så allvarliga och som, om de kombineras med ett avlägsnande av kontanter, blir så mycket värre. Om du inte har läst min skräckhistoria "Historien om FRB" så ska du göra det, tycker jag.

Dåligt beslut i Borgå

Jag läste en artikel på svenska Yle som berättade att Borgå börjar dela ut gratis preventivmedel till ungdomar under 25 år, och det gjorde att det började rycka i kommentatorsnerverna. Men det är givetvis ingen idé att sätta någon tid på att skriva en kommentar i detta ämne eftersom den med stor sannolikhet ändå bara blir censurerad. (Svenska Yle borde lägga till en punkt i kommentarreglerna som säger att kommentarer som håller fram fakta/synpunkter som går emot det som censorerna står för blir borttagen. Det skulle vara ärligare på det viset.)

Angående själva ämnet finns det mycket som kunde, och borde, sägas, men jag konstaterar här och nu bara att det idag inte tycks finnas någon som vågar och vill framhålla de problem som en tidig sexdebut medför. Oron för preventivmedlens hormonella biverkningar nämns nog i kommentarerna - och de kan vara nog så allvarliga - men de psykiska och emotionella skador som en tidig sexdebut medför får man inte tala om.

Motiveringen för att införa systemet med gratis preventivmedel är att detta förebygger tonårsgraviditeter och minskar antalet aborter, och det är säkert sant. Tonåringarna har ändå sex, sägs det, och om preventivmedlen är både dyra och svåra att få tag på kommer det att fuskas med dessa. Det är säkert också sant. Men detta gratis utdelande av preventivmedel sänder också en stark signal från samhällets sida att det är ok att ha sex som tonåring. Ett dylikt system med gratis preventivmedel - och den därtill hörande starka signalen - kommer att leda till att detta skadliga beteende kommer att öka. I stället borde samhället gå in för att informera, ärligt och utan krusiduller, om farorna med en tidig sexdebut. Med betoning på de psykiska och emotionella skador som detta onekligen medför.

Tonåringar ska inte ha sex, och framför allt ska inte barn ha sex. Sexualiteten hör till ett tryggt och moget förhållande där båda parterna är skyddade av ett moget parförhållandes ramar. (Läs: Äktenskapet.) Allt annat skapar problem, i vissa fall stora problem. Detta beslut som Borgå nu har gjort att dela ut gratis preventivmedel - och som många nu vill att ska sprida sig till andra orter - skapar problem. Visst. Det löser en del synliga problem. Men de psykiska problemen syns inte så tydligt, och inte genast, och därför är de lätta att bortse ifrån. Men de försvinner inte för att vi försöker sopa dem under mattan och inte talar/får tala om dem.

Något om korsets teologi

I tisdags hade jag en dålig dag. Du vet, så där som det kan vara. Jag är förkyld och har långa och tunga arbetsdagar. Vädret var grått och dystert och det hade kommit en massa tung snö som måste skottas bort innan jag kunde börja jobba. När jag väl kom igång med det som skulle göras kändes det som om allt gick på tok, och när jag gick på farmen i mina mörka tankar och öppnade en dörr ramlade ett snösjok rakt i nacken på mig och gjorde att jag blev både kall och våt. Just då slogs jag av en tanke som vände min dåliga dag till en bra dag: Skulle jag betrakta livet utan det stöd och den hjälp som Guds ord ger skulle dylika dagar få mig att tvivla på Guds kärlek och omsorg. När allt går mig emot och allt känns tungt och svårt skulle tanken lätt komma att Gud har något emot mig. Att jag på något sätt har hamnat under hans dom och under hans vrede. Givetvis skulle också motsatsen gälla: De dagar när allt går bra och solen skiner, ja, då kan jag dra den slutsatsen att Gud älskar mig och att han ser på mig med vänliga ögon.

Men det är inte så här det fungerar, trots att vi människor så väldigt lätt kan inbilla oss det. Guds kärlek, hans omsorg om oss människor och hans välbehag visar sig inte i och är inte på något sätt knutet till hur bra eller dåligt det går för oss människor. Eller omvänt: Framgång indikerar inte, liksom inte heller motgång, på något sätt Guds hållning till oss människor. Även om detta som sagt är en tanke som inte är långt borta från någon av oss. Guds hållning till oss människor dikteras nämligen av en och endast en sak: Det som hände strax utanför Jerusalems stadsmur en fredag för snart tvåtusen år sedan, troligtvis den 3. april år 33 e.Kr. Det är Jesu Kristi kors som dikterar hur Gud ser på oss människor, på dig och mig. Bibeln gör helt klart att det som hände där och då är den enda sak, den enda händelse, som definierar hur Gud ser på oss människor. Guds vrede över synden drabbade där och då Jesus, i ett enda fullständigt förödande slag. Därför är det som händer oss i våra liv, små eller stora saker, inget som beror på Guds vrede över oss och våra synder. Sjukdomar, lidande, motgångar, ja inte ens döden, inget av detta är följd av Guds vrede över synden och över syndaren. Visst. Allt detta är följder av syndafallet och därmed något som vi människor tvingas dras med, och brott mot Guds vilja får ofta, men inte alltid, följder i människans liv. Detta för att Guds bud och vilja alltid är goda och motsatsen är ont och därför får konkreta, onda, följder. Men det är viktigt att hålla fram att varken framgång eller motgång i våra vardagliga liv på något sätt indikerar Guds hållning gentemot oss.

Ändå är det lätt att tänka, speciellt när vi drabbas av sjukdom, ekonomiska problem eller andra motgångar – och speciellt när vi står inför döden – att vi nog på något sätt har hamnat i onåd hos Gud. Att han har något emot oss. Mot mig. Då är det så oerhört härligt att få gå till och hålla fast vid det som Gud säger i sitt ord. Det var det som gjorde att min dåliga dag mitt i allt förvandlades till en bra dag: Alltså insikten om att Gud ser på mig med kärlek och att han har omsorg om mig. Mitt i och trots mina motgångar. Ja, kanske till och med så att jag hade dessa motgångar just för att Gud har omsorg om mig och älskar mig. Och hur kan jag veta att det är så, kanske någon frågar? Jo, för att Guds ord säger det. Se till exempel Kol. 1:13ff och Rom 8:31ff.

Om du läste skriftställena jag hänvisade till såg du att det fanns en sak i dessa som så att säga "satte det som sägs i kraft". I båda bibelställena nämns, till och med två gånger i vardera, Jesu död på korset. Det är detta som allt faller tillbaka på. Det är detta som allt bygger på. Det är denna händelse som i allt dikterar hur Gud ser på oss människor. På grund av Jesu offer på korset förändrades allt. I, genom och på grund av Jesu korsdöd kan vi också veta hur Gud ser på oss. På dig och mig. Vi är, på grund av Jesus, Guds älskade barn. Denna kärlek är inte ombytlig, inte skiftande. Nej, den är evig och oändlig. Både till längd och djup, vidd och bredd. När vi vet detta så kan vi också veta att de motgångar vi drabbas av, mindre och större, inte drabbar oss på grund av att Gud på något sätt skulle ha något emot oss. Snarast är det precis tvärt om. Men mera om detta en annan gång.

Dör hade jag tänkt sluta, men jag behöver säga ännu en sak. Än om någon inte vill ha något med Jesus att göra? Till det säger jag bara: Det är ju bara dumt! Allt detta erbjöds, och erbjuds, oss av nåd. Gratis. Varför visa det ifrån oss? Det är ju som sagt bara dumt.

Trettio år av revolt och uppror

Idag firas det i Åbo domkyrka med anledning av att det är 30 år sedan de första kvinnliga prästerna vigdes i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Det är beklagligt att en sådan sak överhuvudtaget firas, men vi får konstatera att de som firar tydligen inte vet och förstår bättre. I själva verket är detta ett sorgens jubileum. Vi "firar" idag trettio år av revolt och uppror mot Gud och Hans heliga ord och bud (i denna fråga), och med detta trettio års perspektiv kan vi bara konstatera att detta beslut inte förde något gott med sig. Spåren förskräcker, som det brukar heta.

Splittring, stridigheter, ytterligare avsteg från Guds ord, tilltagande sekularisering, avfall från den goda lutherska läran, prästvigningsstopp för män som av Gud kallats till prästämbetet, brist på kyrkoherdar eftersom sådana som borde bli kyrkoherdar inte kan bli det. Listan på elände som detta öppnade av prästämbetet för kvinnor har lett till är lång. Det jag nämner här är dessutom inte alls alla negativa följder. Det finns mera. Mycket mera. Välsignelsens kranar har strypts över vår kyrka, och de allra allvarligaste följden är förstås att människor inte längre kommer till tro på Herren Jesus. Åtminstone inte i sådana skaror som förr och som vi som kristna skulle vilja.

Detta är sannerligen inte någon glädjens dag utan en sorgens dag. Framför allt en sorg över vad som kunde ha varit men som inte längre är.  

En prövosten?

Söndagens Österbottens Tidning innehåller, som ett ackompanjemang till nyheten om att Kerstin Granvik får årets Britapris, en artikel om reaktionerna som uppstod när biskop Erik Vikström år 1989 förordnade henne att sköta kyrkoherdetjänsten i Terjärv. Det är förstås oerhört beklagligt att Kerstin Granvik hamnade mitt i denna storm, men – precis som hon själv konstaterar  – borde Erik Vikström ha insett vilken reaktionen skulle bli när han försökte sätta en kvinna i ledningen för en församling av Terjärvs kaliber. Jag skulle gå ännu bra mycket längre och hävda att han och det dåvarande domkapitlet bar, och bär, en stor skuld till det som hände. Det absurda bombhotet inberäknat.

Det var förstås ingen överraskning att Terjärvborna reagerade så som de gjorde. Deras reaktion var ingen annan än vad som borde vara alla församlingar reaktion på en sådan sak. Tyvärr torde det idag knappast finnas många församlingar som skulle reagera på samma sätt ifall biskopen och domkapitlet förordnar en kvinna att sköta kyrkoherdetjänsten. (Det finns kanske några få församlingar där det skulle bli någon form av reaktion.) Att sedan någon som ansåg att Terjärvborna gjorde fel hämnades genom att bombhota en gudstjänst visar kanske inte annat än att denna fråga var, och är, synnerligen laddad.

Det sägs ofta att frågan om kvinnliga präster är en liten fråga. En så liten fråga att det inte är värt att bråka om den. Men inget kunde vara mera felaktigt. När vi har ett klart och tydligt Herrens bud så är det den kristna församlingens uppgift att lyda. Uppror och rebelliskhet mot Guds klart uttryckta vilja är inte, och får aldrig vara, något alternativ. Upproret leder nämligen aldrig till någon välsignelse. Det kan aldrig göra det. Jag skulle kanske gå så långt att jag skulle våga hävda att just denna fråga är den enskilda prövosten som Herren har lagt ut åt oss denna sena tids kristna kyrka för att se om vi är villiga att gå förödmjukelsens väg, som också är välsignelsens väg,  i det att vi inte böjer oss för världens syn på denna sak eller om vi väljer anpassningens väg som visserligen ger ett visst gillande i världens ögon men som är en förbannelsens väg för oss som kyrka.

Inte minst frukterna av kvinnoprästbeslutet 1986 har visat att det inte ligger någon välsignelse i att gå emot Herrens bud och vilja.

Fel, fel fel...

Kerstin Granvik får, enligt Österbottens Tidning, årets Britapris. I motiveringarna sägs det att hon kämpade för kvinnors lika värde och "har varit en pionjär och förebild i jämställdhetsfrågan, bland annat genom att hon tog emot och utövade prästyrket under en tid då det förekom stora protester mot kvinnliga präster i Österbotten".

Det är märkligt att det ska vara så här svårt med den här ämbetsfrågan. ÖT, liksom många, många andra klarar inte av att begripa att denna fråga inte på något sätt handlar om att kvinnor och män skulle vara av olika värde. Många gånger handlar det säkert om brist på vilja, men dock. Det som ÖT ägnar sig åt här är faktiskt inget mindre än förtal av alla oss som på basen av Guds ord och Hans där uttryckta vilja menar att prästämbetet är förbehållet männen. För femtioelfte gången: Detta handlar inte om olika värde, inte på något sätt, utan denna fråga handlar om olika uppgifter och framför allt om att lyda Gud och hans vilja i kyrkans liv.

Men givetvis blir allt så mycket lättare om man kan sätta etiketten "kvinnoförtryckare" på sina motståndare. Etiketter är bra. Om man kan använda sådana behöver man inte tänka så mycket, inte argumentera och inte heller öppna sig för tanken att en fråga kanske är mera komplex än man önskar att den ska vara. För det är ju jobbigt att tänka.

Vargkramarcensur

Jag har flera gånger slutat kommentera på svenska.yle.fi. Det är ingen idé att sätta tid på att skriva en kommentar om den ändå bara blir censurerad. Ovis som jag tydligen är har jag ändå inte klarat av att låta bli att skriva när jag läst något vridet (som man kan få läsa på den sajten allt som oftast), ofta med det resultatet att jag igen blir censurerad. Trots att jag, givetvis, inte bryter mot några kommentarregler. Det räcker tydligen mer än väl med att man påpekar vissa missförhållanden (i det som skrivits) för att man bli censurerad. Igår hände igen samma sak. Två gånger, till och med. Så nu slutar jag igen kommentera. Det är som sagt inte lönt att sätta tid på att skriva en kommentar för att sedan fastna i censorernas fullständigt godtyckliga nät. Så igen säger jag samma sak jag sagt tidigare: Var kan man säga upp prenumerationen på detta skräp? Jag har helt enkelt ingen som helst lust att vara med och betala lön åt dessa propagandanissar som sitter och motarbetar allt som är rätt sant och riktigt. Ja, och som dessutom censurerar mina i sig förstås rätt så obetydliga kommentarer.

Igår handlade det om vargarna. Artikeln jag kommenterade handlade om att någon i Borgå trodde sig ha sett en vargflock. Men det var osäkert om så var fallet. Det kan ha handlat om ett par vildsvin eller rådjur i stället. Men detta var alltså en nyhet. Jag påpekade bristen på stringens när svenska Yle skriver om detta samtidigt som de inte med ett enda ord har rapporterat om att en vargflock i förra veckan tog sig in på en inhägnad pälsdjursfarm i Sorvist, Nykarleby och slet ihjäl fem rävar genom bottengallret på deras burar. Samma vargflock har också, av spåren att döma, rört sig över ett par gårdsplaner. Men detta är alltså ingen nyhet. Enligt svenska Yle. Men att någon Borgåbo tror sig ha sett en vargflock, som troligtvis bara var några vildsvin eller hundar, det är en nyhet. (Sedan visade det sig att de faktiskt hade nämnt Sorvist-händelsen. I en bisats i en annan artikel.)

Det är väldigt tydligt att det är skillnad på människor och människor i det här landet idag. Men det får man alltså inte säga, då blir man censurerad. Samma sak också när det var fullt pådrag för drygt två veckor sedan i Seinäjoki när en ensam varg hade förirrat sig in i staden. Polisen ryckte ut och media rapporterade kontinuerligt om var vargen rörde sig. Detta alltså i Seinäjoki. När en vargflock springer över gårdsplaner där barn borde vara ute och leka (om de skulle våga) och längs barnens skolväg bara 60 kilometer norr om Seinäjoki bryr är det tydligen inte alls lika allvarligt. Får och rävar blir vargföda, men skjuta får man inte. Jag undrar vad som skulle ha hänt ifall den förvirrade vargen i Seinäjoki, som inte hade gjort någon något illa, inte skulle ha tagit sig bort från staden. Skulle den ha överlevt? Knappast. Den skulle nog snabbt ha skjutits bort, får man förmoda. Vi lever som sagt i ett land där det är skillnad på människor och människor. Men det får man alltså inte säga. För då censureras man. Åtminstone om man försöker säga det på svenska Yles sidor.

Ja, så kommenterade jag också en äldre text som hävdade att "kossor är farligare än vargar". Jag påpekade där skevheten i det skrivna och hur skribenterna, som för övrigt alla (utom eventuellt en) var från Helsingfors, totalt misstolkade statistik för att framhålla hur vargen inte alls är så farlig som många av oss anser. Men den kommentaren censurerades också. Det finns helt tydligt saker som inte får sägas. Åtminstone inte i kommentarfältet på svenska Yle.