En prövosten?

Söndagens Österbottens Tidning innehåller, som ett ackompanjemang till nyheten om att Kerstin Granvik får årets Britapris, en artikel om reaktionerna som uppstod när biskop Erik Vikström år 1989 förordnade henne att sköta kyrkoherdetjänsten i Terjärv. Det är förstås oerhört beklagligt att Kerstin Granvik hamnade mitt i denna storm, men – precis som hon själv konstaterar  – borde Erik Vikström ha insett vilken reaktionen skulle bli när han försökte sätta en kvinna i ledningen för en församling av Terjärvs kaliber. Jag skulle gå ännu bra mycket längre och hävda att han och det dåvarande domkapitlet bar, och bär, en stor skuld till det som hände. Det absurda bombhotet inberäknat.

Det var förstås ingen överraskning att Terjärvborna reagerade så som de gjorde. Deras reaktion var ingen annan än vad som borde vara alla församlingar reaktion på en sådan sak. Tyvärr torde det idag knappast finnas många församlingar som skulle reagera på samma sätt ifall biskopen och domkapitlet förordnar en kvinna att sköta kyrkoherdetjänsten. (Det finns kanske några få församlingar där det skulle bli någon form av reaktion.) Att sedan någon som ansåg att Terjärvborna gjorde fel hämnades genom att bombhota en gudstjänst visar kanske inte annat än att denna fråga var, och är, synnerligen laddad.

Det sägs ofta att frågan om kvinnliga präster är en liten fråga. En så liten fråga att det inte är värt att bråka om den. Men inget kunde vara mera felaktigt. När vi har ett klart och tydligt Herrens bud så är det den kristna församlingens uppgift att lyda. Uppror och rebelliskhet mot Guds klart uttryckta vilja är inte, och får aldrig vara, något alternativ. Upproret leder nämligen aldrig till någon välsignelse. Det kan aldrig göra det. Jag skulle kanske gå så långt att jag skulle våga hävda att just denna fråga är den enskilda prövosten som Herren har lagt ut åt oss denna sena tids kristna kyrka för att se om vi är villiga att gå förödmjukelsens väg, som också är välsignelsens väg,  i det att vi inte böjer oss för världens syn på denna sak eller om vi väljer anpassningens väg som visserligen ger ett visst gillande i världens ögon men som är en förbannelsens väg för oss som kyrka.

Inte minst frukterna av kvinnoprästbeslutet 1986 har visat att det inte ligger någon välsignelse i att gå emot Herrens bud och vilja.