Elementärt, May!

May Wikström ställer i det senaste numret av Kp ett par frågor som egentligen inte skulle behöva ställas. Hennes frågor gäller det brev som 28 kyrkomötesombud sände till biskoparna där de ville höra hur biskoparna ställer sig till särvigningar av prästkandidater som har den gamla ämbetssynen och till att rörelser som inte vill anlita kvinnliga präster skulle kunna få använda kyrkans utrymmen. Wikström ställer alltså ett par frågor som egentligen inte skulle behöva ställas. Helt enkelt för att svaren är så fullständigt självklara. Åtminstone för en luthersk kristen.

"Vad är det som förleder 28 kyrkomötesombud att vända sig till biskoparna med en vädjan om särvigningar av män som inte kan samarbeta vid altaret med kvinnor och med en önskan om att få använda kyrkans utrymmen för specialsamlingar för medlemmar som hyser samma syn?" Hon fortsätter: "Varför tycks den här frågan aldrig ´gå över´?"

Man behöver verkligen inte vara någon Sherlock Holmes för att veta vad svaret på dessa frågor är. Och det är därför jag menar att de inte alls skulle behöva ställas. Svaret på båda frågorna är givetvis för att Bibeln är klar och tydlig när det gäller att prästämbetet är förbehållet mannen och för att vår kyrka, i sin kyrkoordnings första paragraf, klart och tydligt säger att vad Bibeln säger gäller i dessa frågor. Klarare än så kan det inte bli. Men May Wikström vill ändå obstruera. Sin vana trogen, tänkte jag skriva. Hoppsan. Jag skrev det visst också. Nåja.

I resten av sin ledare visar sedan May Wikström att hon inte alls begriper vad det här handlar om. Jämförelsen med porslinsservicen är fullständigt befängd. Guds ord och hans vilja är nämligen eviga och de förändras inte. Wikström använder nedvärderande ordet "statisk" för att försöka deklarera motsatsen. Hennes resonemang imponerar verkligen inte. Dessutom visar hon på en annan, mycket viktig, punkt att hon överhuvudtaget inte förstår sig på denna fråga. Hon låter förstå att det handlar om prästerna. Om de präster, som blir allt färre, som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster. Men nej, May. Det här handlar INTE om prästerna. Inte heller handlar det om oss teologer som vägras prästvigning på denna grund. Nej. Detta handlar om alla de kyrkomedlemmar som bekänner sig till både Guds ord och vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf. Alla de kyrkomedlemmar som ingen bland biskoparna och kyrkans ledning idag bryr sig om. Som numera inte har någon hemortsrätt i vår gemensamma kyrka.

Uppskattningsvis handlar det om 200 000 medlemmar. 200 000 medlemmar som hör till de trognaste medlemmar vår kyrka har. Som engagerar sig aktivt i kyrkans verksamhet och som delar kyrkans tro. Som går i gudstjänsterna. Som bär upp frivilligverksamheten i vår kyrka. Men som vägras präster de kan ha förtroende för. Som vägras ett budskap från predikstolarna som de anser sig ha rätt att få höra i en luthersk kyrka.Som vägras rätten att använda sin kyrkas utrymmen för att ordna sådana möten och samlingar de kan gå till. (Den rätt som för övrigt ges till alla möjliga andra organisationer och åsiktsriktningar - även sådana vars medlemmar INTE hör till vår kyrka.)

Det är dessa 200 000 detta handlar om. Det har de 28 kyrkomötesmedlemmarna begripit. (Flera av dem har omfattat kyrkans nya ämbetssyn, men det missade också May Wikström.) Men May Wikström begriper inte det här. Säkert för att hon inte vill.

Frågan är om en person som inte begriper detta borde vara chefredaktör för vårt stifts tidning? Jag menar att svaret på den frågan är lika självklart och tydligt som svaren på de frågor May Wikström ställde i sin ledare.