Om det som hände i Kuopio. Och i Borgå.

Så skedde det igen ett skolattentat. Denna gång med sabel och inte med skjutvapen, men gärningsmannen lämnade ändå efter sig en död och tio skadade. Denna gång skedde attentatet i Kuopio, och polisen har, vad jag har förstått, konstaterat att detta attentat kunde ha blivit oerhört mycket dödligare än det sist och slutligen blev. Det var ett antal gynnsamma faktorer som gjorde att det inte blev det.

Som förälder till barn som går i skolan är ett skolattentat något man inte ens vill tänka på. Så fruktansvärt är det. Alla som begår någon form av attentat har som mål att sprida skräck och otrygghet, och speciellt ett skolattentat gör just det. Det är säkert många föräldrar som under de senaste dagarna har tänkt tanken att det här kunde ha hänt i mitt barns skola. Och varje gång någon tänker den tanken har gärningsmannen uppnått ett av sina mål. Målet är kanske inte ens medvetet, men ändå.

Likväl blir jag väldigt frustrerad när olika "förståsigpåare" uttalar sig i media efter ett dylikt attentat och dels föreslår åtgärder för att förhindra att något dylikt ska ske i framtiden, dels uttrycker sin chock över det skedda och menar att något dylikt inte borde kunna få ske. Sanningen är den att det är ett stort under att det inte sker många fler skolattentat. En stor nåd. Det finns idag så oerhört många unga som mår dåligt och som har blivit berövade både tron och hoppet. Detta i huvudsak för att vår kyrka är så upptagen att sprida alla möjliga andra budskap än det rena evangeliet och att därför ingen längre tar den och dess budskap på allvar när den ibland ändå gör det som den är satt att göra. Visst. Det skulle inte förhindra alla fall av illamående även om kyrkan skulle vara trogen sin uppgift, men garanterat en del av dem. Kanske t.o.m. en hel del av dem.

Ungdomskören Evangelicum sjunger i en sång på en skiva som kom ut för några år sedan att det är en mänsklig rättighet att få höra evangeliet. Det är ganska ovanliga ord i en sång, men de fungerar! Sångens ord är dessutom fullständigt sanna. Vår kyrka har idag berövat en stor del av det uppväxande släktet denna mänskliga rättighet. Detta är en stor synd, och något som får stora följder i både det andliga livet i landet och i hela samhället. Bland annat i form av ett oerhört stort och utbrett illamående som ibland kan ta sig extrema uttryck som nu i Kuopio.

Jag såg för övrigt en bild från söndagens biskopsvigning i Borgå. Den där som fångade raden av högtidsklädda biskopar på väg in i kyrkan. Tanken var givetvis att det skulle se ståtligt och högtidligt ut, och det skulle det också ha gjort om inte... När man vet vad dessa högtidsklädda figurer lär ut och står för förvandlas de emellertid till en rad pajaser som såg högst komiska ut i sina skrudar och toppiga hattar. Men skrattet fastnar ändå i halsen när man tänker på den skuld dessa figurer har när det handlar om det hopp som berövas folket i och med att de inte driver på och uppmanar till en förkunnelse av det rena evangeliet.

Det är så oerhört tragiskt när vår kyrka och dess ledning sviker den uppgift vi har fått av Herren och på så vis bidrar till det oerhörda illamåendet vi ser runtomkring oss idag. Så oerhört tragiskt.