Tack, Kenneth Myntti!

Ibland blir jag, som jag konstaterade i texten om räven Otto, väldigt frustrerad. Ibland tycks jag vara den enda som blir det och det är också, i sig, frustrerande. Men vissa gånger är jag inte ensam om min frustration. Som nu i fallet med artikeln om räven Otto. Den artikeln gav upphov till en hel del reaktioner, och nu har även Österbottens Tidning på ledarplats lyft fram problemet med en skattefinansierad rundradio som på mycket tvivelaktiga grunder attackerar en laglig näring. Ett stort tack till Kenneth Myntti för en mycket god ledare! Faktiskt en i raden av goda texter rörande pälsdjursnäringen från hans penna.

Som jag har konstaterat många gånger så lever vi idag i en värld där lögnen regerar. Med medias goda minne. Även om jag gläder mig stort över undantagen (för de finns, vilket Myntti nu också bevisar) så har jag börjat förbereda mig på att vi till sist ändå kommer att förlora striden om pälsdjursnäringen. Det går nämligen inte att vinna mot lögnaktig propaganda i ett postmodernt samhälle. Inte i längden, och inte i en fråga som avgörs med majoritetsbeslut. Vi kommer givetvis inte att förlora utan strid, men utgången tycks mig ändå som om vore den given. Det mest skrämmande med detta är, som en kollega med insyn i dessa saker konstaterade, att i de länder där pälsdjursnäringen har blivit förbjuden har demonstranterna och aktivisterna ändå genast fortsatt att demonstrera. De har bara bytt ut bilden av en mink mot bilden av en höna. Frontlinjen har flyttats fram, och dessa element kommer inte att ge sig innan det slutliga målet är nått och all användning av djur för människans behov är förbjuden. Pälsdjursnäringen är en (relativt enkel) första etapp. Sedan följer nästa. Och nästa.