Ett år

Jag ska inleda denna text med en liten varning: Denna text kommer att vara personlig. För ovanlighetens skull. Inget om hbt-frågorna, ingen bibelteologi, ingen apologetik och ingen ekonomi. Bara en personlig berättelse/betraktelse. Så blir ingen som läser den besviken eller överraskad.

Jag har en del sockersjuka i släkten, och jag har en längre tid funderat på om det skulle löna sig att frivilligt dra ner på sockerintaget innan det, så att säga, blir "obligatoriskt". Dessutom har jag en längre tid varit övertygad om att det myckna sockret som vi västerlänningar idag trycker i oss inte är nyttigt. Att det är just sockret, och inte fettet, som är den största orsaken till mycket av våra folksjukdomar. Således föddes i mig för ett drygt år sedan tanken att försöka "sockerstrejka". I juni 2014 försökte jag så lämna bort allt onödigt socker. Jag klarade det en hel månad, men i juli blev glassuget för svårt, så jag återgick till en mera "normal" finländsk sommardiet. Med stort sockerintag, alltså. Då märkte jag skillnaden. I juni, alltså medan jag inte åt något socker, hade jag mått väldigt bra på alla sätt, men i juli och augusti mådde jag klart sämre. Orken var dessutom sämre och jag var mycket tröttare på dagarna. Därför tog jag ett drastiskt beslut och lämnade bort sockret på, vad jag menade, permanent basis.

Idag är det ett år sedan jag åt glass senast. Eller något annat sött för den delen. Några dagar kände jag ett sug efter sockret när jag slutade, men redan efter en vecka slapp jag det. Idag har det gått så långt att jag helt enkelt inte klarar av att äta något sött. För en tid sedan försökte jag dricka ett glas vanlig blandsaft, men det smakade helt enkelt så vidrigt att jag fick lov att lämna det. En halv klunk förmådde jag dricka, sedan var det stopp. Givetvis får jag i mig en del socker ändå - vanlig husmanskost innehåller också en del socker - men jag försöker välja bort sådant som är för sött. Överlag går det bra. T.ex. river jag ett äpple och sätter på gröten när de andra i familjen använder sockrad sylt. För att nu nämna ett exempel. Dessutom finns det idag många fullgoda sötningsmedel som inte innehåller socker. Frukt innehåller en hel del fruktsocker, men fruktsockret är, menar jag, bättre än det vita sockret. Så frukt äter jag. En hel del, faktiskt. Men jag har tyvärr inte hittat någon bra sockerfri glass, så jag - som alltid har varit en stor glasskonsument - har fått bita i det sura äpplet (bokstavligen!) i stället. Ett bra surrogat är ändå naturell joghurt med (mycket) frusna bär i. De frusna bären gör att joghurten fryser, och således påminner det en del om glass. När jag blandar ihop det själv får jag själv bestämma sockermängden. Alltså blir det helt sockerfritt.

En annan motivering till att lämna bort sockret var att jag ville gå ner i vikt. Det har inte skett. Tyvärr. Men min sockerstrejk fick en annan viktig, och för mig väldigt oväntad, följd. Jag, som alltid har varit något av en förkylningsmagnet, har nu varit frisk i ett år. Inte en liten förkylning ens! Jag brukade säga att när barnen drog hem bobbor och själva var sjuka ett par dagar var jag sjuk i samma förkylning i ett par veckor. Men det var då, så länge jag åt socker. Nu påstår jag givetvis inte att jag aldrig mera kommer att vara förkyld, men det är trevligt så länge det varar!

Jag tror fortfarande att sockret är en rot till mycket ont. Folkhälsomässigt sett, alltså. Det här året har inte fått mig att vackla i denna tro. Tvärtom. Nå, nu kanske någon undrar varför jag skriver denna text - annat då än för att säga att jag menar mig ha haft rätt. Jag har två orsaker. Dels för att förklara för alla som har orsakats bekymmer av min sockerfrihet men som kanske inte har vågat ställa frågan varför. (När man är predikant på en samling förväntas man "doppa" när det blir paus och servering, men jag har under det år som gått - och även ofta före det och då också av samma orsak - tackat nej till det söta och valt ett vattenglas i stället.) Men nej, jag har INTE sockersjuka. Inte än, åtminstone. Ifall jag nu skulle börja äta socker igen är det förstås mycket möjligt att jag skulle få det. Dels skriver jag detta för att uppmuntra andra som kanske har gått i samma tankar som jag gjorde. Det går faktiskt att sluta! De första dagarna/veckorna är jobbiga, men sedan släpper det med en gång. Men det förutsätter att man slutar helt. Även här gäller att det är svårt, eller kanske till och med omöjligt, att "halta på båda sidorna". Så om du alltså har gått i dessa tankar: Varför inte testa! Kanske en månad till en början. Jag tror inte att du kommer att ångra dig!



Ja, så ett litet ps. Jag hittade ingen sockerfri tårta i butiken, så det blir ingen tårta idag. Ja, egentligen inget firande överhuvudtaget. 43 är så ojämt och så mycket primtal som det bara kan vara, så jag menar att det inte behöver firas.  

Pride

Högmod ("Pride" på engelska) är den allvarligaste av de s.k. sju "dödssynderna" i den katolska traditionen. Högmodet i förhållande till andra människor, och framför allt i förhållande till Gud, anses av många, som har funderat på dessa dödssynder, vara den ursprungliga synden och den som ligger bakom alla de andra.

Det är intressant - och knappast heller någon slump - att de hbt-fester som hålls på olika håll varje år kallas just "Pride". I senaste nummer av Kyrkpressen ingick två korta artiklar som berättade om - och prisade - den lokala pride-festivalen i Mariehamn. I den ena artikeln intervjuas en Annika Hambrudd som säger sig vara både öppet homosexuell och troende. Artikeln är bedrövlig, och jag ids därför inte kommentera den desto mera, men den fick mig att börja tänka lite.

Kan man vara praktiserande homosexuell och troende kristen? Att man kan vara homosexuell och en troende kristen är ju en fullständig självklarhet. Oberoende av sexuell läggning behöver en människa Guds nåd, och Guds nåd finns där och gäller för alla som vet sig behöva den. Men hur är det med en människa som lever i öppet uppror mot Gud och det han har sagt i sitt ord? En människa som lever i detta "Pride"/högmod som det ju är att säga sig veta bättre än Gud själv och det han  har sagt i sitt ord? Svaret blir givetvis ett nej. Den som inte kallar synden för synd och som inte bekänner, ångrar och vill överge den - den människan är inte en kristen, så enkelt är det. Det går inte att leva kvar i det upproriska högmodet och samtidigt böja sig inför korset. Dessa två utesluter helt enkelt varandra.

Förklaringen till vad det hela handlar om för denna Hambrudd ges i slutet av artikeln: "Min Gud (skriv hellre "gud") gör inte skillnad på vilken läggning man har". Notera orden "min gud". Alltså handlar det här om samma sak som alltid när det ska till att acceptera synden. Man skapar sig en egen gud som är något annat än den Gud som finns och som uppenbarar sig för oss i och genom Bibeln. En gud som säger det man själv vill att han ska säga och som accepterar allt och alla.En avgud, helt enkelt.

Nå, vi ska ändå inte ge upp hoppet! För en människa som rör sig i den kristna trons utkanter finns det alltid den möjligheten att den Gud som finns griper in och förvandlar. Omvänder. Till sig själv från dessa våra egna avgudar. Men det förutsätter nog att någon vågar säga som det är. Vågar vi hoppas att det finns någon i också denna människas närhet som vill och vågar? Bland de anställda i Mariehamns församling finns det tydligen ingen sådan. Men Gud kan kanske sända någon annan? Låt detta vara ett böneämne för oss alla!  

Fullständigt bedrövligt!

Jag har inte riktigt hunnit läsa mina vanliga kanaler på nätet den senaste tiden, men nu gjorde jag en liten "rundläsning". Det jag hittade var bedrövligt, men kanske inte överraskande. 19/8 publicerade en rad präster verksamma i Storkyrkan i Stockholm en debattartikel i DN där de, förutom att bl.a. göra allvarligt våld på Nathan Söderbloms utsagor, kommer med en utsaga som måste uppmärksammas. Dessa präster i Svenska kyrkan frågar att: "Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition?"

Givetvis kan man hävda att detta är fråga om en, just det, fråga. Men en fråga kan också innehålla ett påstående - vilket denna fråga alltså gör. Den som ens lite har kollat upp vad Islam handlar om och vad deras gud påstås stå för inser att det inte är fråga om samme Gud som vi som kristna tror på och bekänner. Den som påstår något sådant - om än det sker som en fråga - är dåligt insatt. För att säga det milt.

Nu hoppas jag att Svenska kyrkans biskopar så snabbt som möjligt tar avstånd från denna irrlära och tar sina trilskande präster i örat. Om inte så får man anta att detta idag är SvK:s linje, och om det är så är detta synnerligen allvarligt. I så fall utgår jag ifrån att vår egen kyrka säger upp allt samröre med SvK. För detta är som sagt verkligen allvarligt!

Ett litet varningens ord

I kommentarfältet under texten som jag gav namnet "Slovakien" har förts en intressant, och numera avslutad, diskussion rörande media och alternativ media. Jag har inte deltagit särskilt aktivt, utan jag väljer att kommentera på detta sätt.

Jag menar att det är oerhört viktigt att vi inte bara tar del av nyheter från s.k. mainstream-media. Av flera orsaker som jag kanske inte ids gå in på här, men den som är intresserad kan med fördel delta i mitt seminarium på Kyrkhelgen i Karleby där jag kommer att komma in på dessa frågor. Hur som helst så är det alltså av yttersta vikt att vi kompletterar vårt nyhetsintag med alternativa nyhetskanaler. Annars är risken för hjärntvätt uppenbar. Vilka är då dessa, tillförlitliga, alternativa nyhetskanaler? Ja, det är en mycket bra fråga. I diskussionen som jag nämnde ovan fick vi en del förslag. Jag har bekantat mig med en del av dem, men det var bara en av dem som lyckades "kvala in" på min favoritlista. Ganska klen utdelning, alltså.

När vi tar del av dessa alternativa nyhetskanaler är det av yttersta vikt att vi noga prövar det vi läser, ser och hör. Det är viktigt att vi kommer ihåg att många, speciellt nätbaserade nyhetsförmedlare, inte på långt när har samma kvalitets- och faktakontroll som mainstream-media har. Ordet "propaganda" användes, och detta säkert i en del fall med rätta. MEN. Det vi behöver vara oerhört medvetna om är att också mainstream-media många gånger har en bakomliggande agenda som gör att deras nyhetsrapportering får propagandistiska drag. Så oberoende av vilka nyhetskanaler vi väljer att använda oss av är det viktigt att vi är medvetna om att ansvaret att sålla och pröva alltid finns där. Och att detta ansvar alltid ligger på dina och mina axlar.

Vissa av de länkar som gavs i kommentarerna under "Slovakien"-texten ledde till sådana sidor som åtminstone i mainstream-media har kallats för "hat-siter". Jag avhåller mig från att göra någon bedömning av detta, men faktum är nog att det på åtminstone en del av dessa sidor förekommer en, vad vi kanske kunde kalla för en, "allmän inställning" som inte är bra. Det är svårt att helt fånga denna, men den går ut på att förmedla tanken om att alla människor inte är lika mycket värda. Även om detta kanske inte sägs rakt ut är detta vad som avses och det åsiktskluster som man står för och vill förmedla till de som läser artiklarna. Om vi låter denna inställning förgifta vårt sinne - och det är lätt hänt i det samhällsklimat som råder i Finland idag - är risken överhängande att vi blir ordentligt vilseledda och drabbas av den hatsjuka som vissa gärna vill sprida idag.

Som kristna tror vi att alla människor - oavsett hudfärg, hemland och vilka vissa gånger helt huvudlösa människomeningar de har bedragits av - är skapade av samma Gud och därför har samma värde. Om vi tappar denna insikt, ja, då tappar vi bort Skaparens vilja och irrar oss bort från hans tankar. Och detta är som sagt så oerhört lätt hänt idag. Speciellt om, och när, vi tar del av material som finns på dessa sidor. Nu säger jag alltså inte att vi ska sluta läsa. Verkligen inte. Men vi behöver ta oss väldigt noga till vara när vi läser. Detta säger jag lika mycket till mig själv som till någon annan.

En liten historia, bland annat...

Igår meddelade Greklands statsminister att han avgår. För en tid sedan konstaterade jag att Grekland idag är under ekonomiskt förmyndarskap, och frågan är om inte detta förmyndarskap också kommer att utsträckas till det politiska området. Om inte förr så senast när Grekland nästa gång går till val. EU vill INTE att Gyllene gryning ska vinna det valet, och jag spekulerade i hur man kan tänkas gå tillväga för att förhindra detta och se till att grekerna inte röstar "fel". Snart lär vi få se. Valet blir i september. Så tänkte jag berätta en liten historia.

Tänk dig ett land i EU:s utkanter. Ett land som för de flesta andra européer ter sig smått konstigt både när det gäller sin syn på sig själv och på omvärlden och på mycket annat - bl.a. synen på arbete. Ett land som har en lång tradition av att gå märkliga vägar i mångt och mycket. Nu har det hänt något i detta land. Man har en längre tid levt över sina tillgångar. Man har helt enkelt inte rättat munnen efter matsäcken utan levt på att ta lån och på att låta andra länder tro att man nog kommer att betala tillbaka dessa lån. Vissa grupper i detta land har tillförskansat sig förmåner av olika art, förmåner som resten av EU inte begriper sig på och kan acceptera. Dessa artar sig bland annat så att man får lön fastän man inte är i arbete. Dessutom finns det grupper som har sett till att få helt orimliga pensioner, pensioner som de flesta människor i övriga EU bara kan drömma om. Allt detta medan landets ekonomi bara blir sämre och sämre.

De flesta väljer emellertid att blunda för de ekonomiska realiteterna och vill fortsätta leva på skuld och på att ta lån - allt för att inte riskera den egna positionen och sin egen ekonomiska situation. När politiker, som av allt att döma har insett hur allvarlig situationen är, går ut med budskap om att man måste dra åt svångremmen och på allvar ta itu med problemen blir det nästan revoltstämning i media och på olika sociala medier. Olika hot framförs öppet och en minister blir t.o.m. attackerad. Fackföreningarna, som ännu är relativt starka trots minskat inflytande, stoppar alla försök som görs för att få ekonomin i balans. När politikerna ändå talar om kraftiga nedskärningar i den offentliga ekonomin börjar det tisslas och tasslas om strejker och protester. Det jäser i de breda folklagren och de för inte så länge sedan populära politikerna - som nu alltså försökt ta itu med problemen som uppstått under en lång tid av att folket har levt över sina tillgångar - får stå vid skampålen och får utstå mycket spott och spe.   

Du som har orkat så här långt, vilket land tror du att jag pratar om. Grekland? Nej, inte om Grekland utan om Finland. (Inledningen var en skild grej som jag skrev för att jag har funderat på det, men också för att få in dina tankar på ett felspår. Ursäkta!) Men det jag beskriver ovan är precis vår situation i Finland just nu. Vi lever över våra tillgångar, vilket vi har gjort redan en längre tid, och när regeringen försöker få bukt med problemet skjuts detta försök ner av fackföreningsrörelsen. De flesta människor i dagens Finland vägrar inse hur bedrövlig vår ekonomiska situation verkligen är, och populisterna på vänsterkanten drar sig inte för att använda situationen till sin fördel och plocka billiga poäng. Jag måste säga att jag bävar för vad vi har framför oss...

Slovakien

Slovakien gör det idag fullständigt otänkbara och politiskt inkorrekta. Igår fick vi höra att landet har beslutat att endast ta emot kristna flyktingar från Syrien. Muslimer är inte välkomna. Det ska bli intressant att se vilka omvärldens (fördömmande) reaktioner blir. Att de blir väldigt negativa är väl ingen högoddsare, precis.

Nu är Slovakiens kvot av de 32 000 asylsökande som EU-länderna kommit överens om att ta emot under de två kommande åren fullständigt blygsamma 200 personer (att jämföra med Finlands likaså blygsamma 792), men här handlar det om principerna. Kommer de andra länderna att tillåta Slovakien att välja bland de asylsökande på detta sätt?

Jag har tidigare dragit en lans för att Finland borde ta ett liknande beslut, motiverat med integrationsskäl. Nu gör Slovakien det som jag alltså anser att Finland också borde göra, och detta kan (eventuellt) få tjäna som ett litet integrationsexperiment. Över lång tid, givetvis, men ändå. Förutsatt alltså att de andra EU-länderna inte sätter käppar i hjulet för dessa planer.

Siffrorna i artikeln jag länkar till ovan är annars fullständigt horribla. Hittills i år har 340 000 asylsökande kommit in i EU, och siffran förväntas bli bra mycket större ännu iinnan året är slut. Den totala mängd asylsökande som EU-länderna kom överens om att ta emot och fördela bland sig på två år är alltså 32 000. Märk väl: Under en tvåårsperiod. Dessa siffror visar att situationen är fullständigt ohållbar. Få se hur länge det dröjer innan politikerna öppet börjar tala om den enda "acceptabla" lösningen på detta problem...

Teodicé

För en tid sedan blev jag och signaturen "Humanisten" invecklade i en diskussion rörande det s.k. "Teodicéproblemet". (Från grekiskans två ord för Gud och Rättvisa. Således alltså "Guds rättvisa".) Detta problem handlar om den skenbara motsägelsen mellan Guds allmakt och kärlek och det faktum att det finns lidande och ondska i världen. Detta med lidandet och Guds allmakt/kärlek är (på det teoretiska planet) en intressant sak, men något olösligt problem är det, trots att det fått ett namn, inte. (Olösliga problem tenderar att ges namn...) Kritikerna hävdar, med bakgrund i detta problem, att Gud inte kan vara både allsmäktig och kärleksfull eftersom människor drabbas av lidande. Om Gud skulle vara kärleksfull skulle han vilja avlägsna lidandet, och om han vore allsmäktig skulle han klara av att göra det han vill. I det följande tänkte jag att vi ska se lite på detta.

Jag tror att det hela blir enklare - eller åtminstone mera överskådligt - om vi delar upp frågeställningen i två delar. Vi kan då, förslagsvis, börja med allmakten. Då får vi slå fast den första tesen, alltså att: A. Gud är allsmäktig. Den andra tesen blir då: B. Det onda/lidandet existerar. Således blir naturligtvis syntesen att: Gud tillåter att det onda/lidandet existerar. (Om han inte skulle göra det skulle det onda/lidandet inte finnas.) Av detta kan vi sluta oss till att Gud har en avsikt med att låta det onda och lidandet finnas. Allmaktens "varför" är alltså inte varför det onda finns, utan det vi i detta skede behöver grubbla på är vilken Guds avsikt är med att låta det onda existera. Mera om detta om en stund.

När vi sedan granskar detta problem ur kärlekens synvinkel kan vi göra samma uppställning. A. Gud är kärleksfull. B. Det onda/lidandet existerar. Och det är nu det blir problem. Hur ser syntesen ut i detta fall? Problemet här, vill jag hävda, är att det finns ett fel i vår uppställning. Eller kanske inte så mycket i vår uppställning som i vår förståelse av de ord vi har använt oss av. Närmare bestämt då i den första tesen - "Gud är kärleksfull". Vad menar vi alltså med detta? Hur artar sig Guds kärlek? Vad vill Gud med sin kärlek? Om vi menar att kärlekens mål är ett bekymmersfritt liv utan lidande , ja, då blir teodicéproblemet olösligt. Men när vi läser Guds ord ser vi att Guds mål för oss människor INTE är ett bekymmersfritt liv utan lidanden, utan Guds mål med oss människor är EVIGHETEN. Jag brukar säga som så att om vi försöker hitta en inomvärldslig (immanent) lösning på teodicéproblemet så kommer vi inte att lyckas. Men om vi tar med evigheten i ekvationen blir det hela egentligen inte alls så svårt. Gud vill ha dig och mig till sin himmel. Det är målet för Guds kärlek. Inget mera, och inget mindre. Målet är det som betyder något, och detta mål kommer - sedan när vi står där och har nått det - på ett fullständigt ojämförligt sätt att få allt vi varit med om på vägen dit att förblekna. Med detta givetvis inte sagt att lidandet kan vara oerhört svårt när vi befinner oss mitt i det, men obegripligt är det inte.

Så tillbaka till allmaktens varför. Varför låter Gud det onda existera? Vilken är hans avsikt med det? Här kunde man givetvis säga att vi ska läsa Bibeln och se vad Gud säger i sitt ord, men det är ett ganska långt projekt och dagens människa tenderar att vara otålig av sig. (Likväl är det precis vad vi behöver göra!) Men, på grund av otåligheten, kan man också göra så att man ser vad visa män och kvinnor har sagt i detta ämne efter att ha läst Guds ord i ett helt liv. När jag gör så hittar jag inte något bättre (kort) svar än det som C.S.Lewis gav. (Långa svar finns det nog, men jag får, kanske, återkomma till dem i ett senare skede.) "Gud viskar till oss i våra njutningar, talar till oss i vårt samvete och ropar till oss i våra lidanden. Lidandet är Guds megafon för att väcka en sovande värld."

Teodicéproblemet är alltså löst. För den som vill se det. Givetvis finns det sådana som av olika orsaker inte vill se detta - kanske då framför allt för att de VILL att detta ska vara ett problem och innebära en inkonsekvens. Men det säger då faktiskt mera om dem än om Gud, Bibeln och om den kristna tron.    

Himmelska toner

Jag är ingen upplevelsemänniska. Jag har egentligen aldrig jagat de stora och mäktiga upplevelserna, och jag har, menar jag, inget behov av dem heller. En fin solnedgång, en regnbåge eller en fin fågelsång är givetvis något jag njuter av, men det räcker för mig. Jag har t.o.m. blivit sådan att jag helt enkelt inte förväntar mig några stora upplevelser. Någon skulle kanske säga att jag är avtrubbad, och det stämmer säkert nog till en del. Inte för att jag har nått en mättnad av stora upplevelser, utan just för att jag inte menar mig behöva dem. Inte förväntar mig dem.

I en sådan situation blir upplevelsen så mycket mera omtumlande och rörande när man råkar ut för den. Njutningsfull, om vi så vill. Det var vad jag råkade ut för igår kväll. Vi (jag, frun och dottern) var till Klippan på American Bluegrass Gospel Night, och upplevelsen var alltså otrolig. Jag var så uppslukad av vad som hände på scenen att jag inte ens kom mig för att äta någon hamburgare - och det säger väl ganska mycket! :) Härlig musik, proffsiga musiker och skön stämning. Helt klart årets musikupplevelse!

The Purple Hulls var konsertens huvudattraktion, och flickorna från Texas är otroliga. Jag vet inte hur man annars skulle beskriva dem. Husbandet, Homeward Bound, inledde, och de har utvecklats mycket sedan jag hörde dem senast. Linas sång lyfter dem flera pinnhål. Helt klart. Jussi Syren and the Groundbreakers var en intressant bekantskap. Kanske inte riktigt helt i min smak, men ändå. Höjdpunkten, åtminstone för min del, var ändå Country Life. Kanske därför att jag alltid väljer Country framom Bluegrass, men inte bara därför. Gubbarna - om jag får kalla dem så? - är oerhört proffsiga och säkra. Musiken sitter, helt enkelt. Naturligt och okonstlat. Men det är klart, 38 års erfarenhet måste ju helt enkelt bara synas. Och det gör den. På ett väldigt positivt sätt. Detta kombinerat med ödmjukheten som bandet uppvisade inför uppgiften att som ett profant Countryband spela på en kristen konsert var väldigt klädsam. (Dessutom: Deras repertoar behövde verkligen inte skämmas för sig! Den platsade. Utan vidare.) Behöver jag säga att jag NJÖT av deras spelning? Jag tror att jag inte var medveten om något som skedde utanför scenen under den knappa timme de spelade...

Så ja, jag är överväldigad. Upplevelsen var fullständigt fantastisk. Ett stort tack till alla som jobbat för den här konserten, med Jocki i spetsen. Bra jobbat, och om ni orkar och vill så lovar jag på stående fot att komma igen om två år. Om det bara låter göra sig. (För det är ju så, för att låna från en känd Country-sång: "Tomorrow is promised to no-one".) Men jag tror nog att vi är ganska många som säger det samma! :)