Pride

Högmod ("Pride" på engelska) är den allvarligaste av de s.k. sju "dödssynderna" i den katolska traditionen. Högmodet i förhållande till andra människor, och framför allt i förhållande till Gud, anses av många, som har funderat på dessa dödssynder, vara den ursprungliga synden och den som ligger bakom alla de andra.

Det är intressant - och knappast heller någon slump - att de hbt-fester som hålls på olika håll varje år kallas just "Pride". I senaste nummer av Kyrkpressen ingick två korta artiklar som berättade om - och prisade - den lokala pride-festivalen i Mariehamn. I den ena artikeln intervjuas en Annika Hambrudd som säger sig vara både öppet homosexuell och troende. Artikeln är bedrövlig, och jag ids därför inte kommentera den desto mera, men den fick mig att börja tänka lite.

Kan man vara praktiserande homosexuell och troende kristen? Att man kan vara homosexuell och en troende kristen är ju en fullständig självklarhet. Oberoende av sexuell läggning behöver en människa Guds nåd, och Guds nåd finns där och gäller för alla som vet sig behöva den. Men hur är det med en människa som lever i öppet uppror mot Gud och det han har sagt i sitt ord? En människa som lever i detta "Pride"/högmod som det ju är att säga sig veta bättre än Gud själv och det han  har sagt i sitt ord? Svaret blir givetvis ett nej. Den som inte kallar synden för synd och som inte bekänner, ångrar och vill överge den - den människan är inte en kristen, så enkelt är det. Det går inte att leva kvar i det upproriska högmodet och samtidigt böja sig inför korset. Dessa två utesluter helt enkelt varandra.

Förklaringen till vad det hela handlar om för denna Hambrudd ges i slutet av artikeln: "Min Gud (skriv hellre "gud") gör inte skillnad på vilken läggning man har". Notera orden "min gud". Alltså handlar det här om samma sak som alltid när det ska till att acceptera synden. Man skapar sig en egen gud som är något annat än den Gud som finns och som uppenbarar sig för oss i och genom Bibeln. En gud som säger det man själv vill att han ska säga och som accepterar allt och alla.En avgud, helt enkelt.

Nå, vi ska ändå inte ge upp hoppet! För en människa som rör sig i den kristna trons utkanter finns det alltid den möjligheten att den Gud som finns griper in och förvandlar. Omvänder. Till sig själv från dessa våra egna avgudar. Men det förutsätter nog att någon vågar säga som det är. Vågar vi hoppas att det finns någon i också denna människas närhet som vill och vågar? Bland de anställda i Mariehamns församling finns det tydligen ingen sådan. Men Gud kan kanske sända någon annan? Låt detta vara ett böneämne för oss alla!