Himmelska toner

Jag är ingen upplevelsemänniska. Jag har egentligen aldrig jagat de stora och mäktiga upplevelserna, och jag har, menar jag, inget behov av dem heller. En fin solnedgång, en regnbåge eller en fin fågelsång är givetvis något jag njuter av, men det räcker för mig. Jag har t.o.m. blivit sådan att jag helt enkelt inte förväntar mig några stora upplevelser. Någon skulle kanske säga att jag är avtrubbad, och det stämmer säkert nog till en del. Inte för att jag har nått en mättnad av stora upplevelser, utan just för att jag inte menar mig behöva dem. Inte förväntar mig dem.

I en sådan situation blir upplevelsen så mycket mera omtumlande och rörande när man råkar ut för den. Njutningsfull, om vi så vill. Det var vad jag råkade ut för igår kväll. Vi (jag, frun och dottern) var till Klippan på American Bluegrass Gospel Night, och upplevelsen var alltså otrolig. Jag var så uppslukad av vad som hände på scenen att jag inte ens kom mig för att äta någon hamburgare - och det säger väl ganska mycket! :) Härlig musik, proffsiga musiker och skön stämning. Helt klart årets musikupplevelse!

The Purple Hulls var konsertens huvudattraktion, och flickorna från Texas är otroliga. Jag vet inte hur man annars skulle beskriva dem. Husbandet, Homeward Bound, inledde, och de har utvecklats mycket sedan jag hörde dem senast. Linas sång lyfter dem flera pinnhål. Helt klart. Jussi Syren and the Groundbreakers var en intressant bekantskap. Kanske inte riktigt helt i min smak, men ändå. Höjdpunkten, åtminstone för min del, var ändå Country Life. Kanske därför att jag alltid väljer Country framom Bluegrass, men inte bara därför. Gubbarna - om jag får kalla dem så? - är oerhört proffsiga och säkra. Musiken sitter, helt enkelt. Naturligt och okonstlat. Men det är klart, 38 års erfarenhet måste ju helt enkelt bara synas. Och det gör den. På ett väldigt positivt sätt. Detta kombinerat med ödmjukheten som bandet uppvisade inför uppgiften att som ett profant Countryband spela på en kristen konsert var väldigt klädsam. (Dessutom: Deras repertoar behövde verkligen inte skämmas för sig! Den platsade. Utan vidare.) Behöver jag säga att jag NJÖT av deras spelning? Jag tror att jag inte var medveten om något som skedde utanför scenen under den knappa timme de spelade...

Så ja, jag är överväldigad. Upplevelsen var fullständigt fantastisk. Ett stort tack till alla som jobbat för den här konserten, med Jocki i spetsen. Bra jobbat, och om ni orkar och vill så lovar jag på stående fot att komma igen om två år. Om det bara låter göra sig. (För det är ju så, för att låna från en känd Country-sång: "Tomorrow is promised to no-one".) Men jag tror nog att vi är ganska många som säger det samma! :)