Om att bära sin missgärning - och om att inte behöva göra det

"Också de leviter som gick bort ifrån mig när Israel for vilse, de som då själva for vilse och gick bort ifrån mig och följde sina avgudar, de måste bära sin missgärning." (Hes. 44:10)

Vi har (försökt) läsa Hesekiels bok i vår husandakt den senaste tiden. För en tid sedan läste vi den här versen som ju är en av de mest tragiska verserna i hela boken. Hesekiel var en domsprofet, och i hans bok finns det väldigt lite sagt om nåden, desto mera lag och dom, men i denna vers ser vi ändå att det finns nåd. Också i Hesekiels bok.

I denna vers finns det två centrala saker som vi behöver se. För det första orden "gick bort ifrån mig", och för det andra de fruktansvärda orden i slutet av versen: "de måste bära sin missgärning". När vi sätter samman dessa ord får vi ett budskap som talar om domen, om domens orsaker, men också faktiskt om nåden. "De som gick bort ifrån mig måste bära sin missgärning." (Underförstått alltså följderna av sin missgärning.) Nu kanske någon undrar: Var finns alltså nåden här? Det här talar ju bara om dom. Ja. För de som gick bort från Herren. Men det fanns också de som stannade kvar hos Herren. Att Hesekiel skriver på detta sätt förutsätter att det fanns sådana också. Sådana som stannade kvar. Vad gäller då för dem? Ja, för dem gäller det motsatta. Att de inte var tvungna att bära följderna av sin missgärning.

Idag så inbillar vi oss gärna att människan är god. Att vi är goda, gör gott och så förtjänar det goda. Det onda som drabbar oss blir därför något oförtjänt. Något oförklarligt. Något som inte borde ha drabbat oss. Men när vi läser Guds ord ser vi att sanningen är en helt annan. Människan är inte god, utan ond. Och detta inte bara för att vi gör det onda, utan orsaken sitter mycket djupare än så. Det onda sitter i själva hjärterötterna på oss, och där har det suttit sedan de första människorna valde att gå sin egen väg. Det onda som drabbar oss drabbar oss därför aldrig oförtjänt. Det är aldrig oförklarligt. Det är en följd av vår ondska och våra onda handlingar. Det vi i stället borde förundra oss över är när vi INTE drabbas av dessa följder. Hur kommer det sig? Hur kan det komma sig att Gud inte går till rätta med oss för det vi gör galet?

Svaret är för att Gud är tålmodig och stor i mildhet. För att han är en nådig Gud. Det är därför han inte låter följderna av vår missgärning drabba oss. Detta för att han en gång för alla har låtit alls vår missgärning drabba sig själv när Jesus spikades fast på korset. Därför finns det nåd. Detta härliga ord. Nåd. Att vi inte får det vi har förtjänat. Att vi inte drabbas av följderna av våra egna missgärningar. För de finns, det vet vi alla. De finns, och de har förtjänat sitt straff. Men Gud ger oss inte vad vi har förtjänat. Han låter inte följderna av vår missgärning drabba oss. Detta, kära vänner, är NÅD. Att vi inte får det vi har förtjänat, utan att vi får något oerhört mycket bättre. Förlåtelse. Frid. Ett rent samvete. Salighet. Detta är Guds barns lott. Inte straffet och domen - som vi har förtjänat - utan ett frikännande. Som vi inte har förtjänat. Ett totalt, och ett helt oförtjänt, frikännande från domen. För Jesu skull. För korsets skull.

Jag tänkte skriva: Ett ovillkorligt frikännande. Och det är det. Gud ställer inte upp några randvillkor för sin förlåtelse. Men ett villkor finns faktiskt som denna vers från Hesekiel visar på. Detta villkor heter: "Att inte gå bort från Herren." För den som går bort från Herren och vandrar på sina egna vägar gäller igen domen. Att vi får det vi har förtjänat. Följderna av vår missgärning. Men för den som förblir hos Herren gäller nåden.

Därför ska vi, var och en av oss, se till att vi inte kommer bort från Herren. Att vi inte går bort. Och varför skulle vi göra det? Hos Herren är det gott att vara! För där, hos Herren, där finns nåden. För oss, inför Gud, men också för oss alla inför varandra. För där Herren får vara med sin nåd, där räcker nåden och förlåtelsen också till för varandra när det blir fel mellan oss människor. Där det fungerar på detta sätt, där är det gott att vara.