En liten historia, bland annat...

Igår meddelade Greklands statsminister att han avgår. För en tid sedan konstaterade jag att Grekland idag är under ekonomiskt förmyndarskap, och frågan är om inte detta förmyndarskap också kommer att utsträckas till det politiska området. Om inte förr så senast när Grekland nästa gång går till val. EU vill INTE att Gyllene gryning ska vinna det valet, och jag spekulerade i hur man kan tänkas gå tillväga för att förhindra detta och se till att grekerna inte röstar "fel". Snart lär vi få se. Valet blir i september. Så tänkte jag berätta en liten historia.

Tänk dig ett land i EU:s utkanter. Ett land som för de flesta andra européer ter sig smått konstigt både när det gäller sin syn på sig själv och på omvärlden och på mycket annat - bl.a. synen på arbete. Ett land som har en lång tradition av att gå märkliga vägar i mångt och mycket. Nu har det hänt något i detta land. Man har en längre tid levt över sina tillgångar. Man har helt enkelt inte rättat munnen efter matsäcken utan levt på att ta lån och på att låta andra länder tro att man nog kommer att betala tillbaka dessa lån. Vissa grupper i detta land har tillförskansat sig förmåner av olika art, förmåner som resten av EU inte begriper sig på och kan acceptera. Dessa artar sig bland annat så att man får lön fastän man inte är i arbete. Dessutom finns det grupper som har sett till att få helt orimliga pensioner, pensioner som de flesta människor i övriga EU bara kan drömma om. Allt detta medan landets ekonomi bara blir sämre och sämre.

De flesta väljer emellertid att blunda för de ekonomiska realiteterna och vill fortsätta leva på skuld och på att ta lån - allt för att inte riskera den egna positionen och sin egen ekonomiska situation. När politiker, som av allt att döma har insett hur allvarlig situationen är, går ut med budskap om att man måste dra åt svångremmen och på allvar ta itu med problemen blir det nästan revoltstämning i media och på olika sociala medier. Olika hot framförs öppet och en minister blir t.o.m. attackerad. Fackföreningarna, som ännu är relativt starka trots minskat inflytande, stoppar alla försök som görs för att få ekonomin i balans. När politikerna ändå talar om kraftiga nedskärningar i den offentliga ekonomin börjar det tisslas och tasslas om strejker och protester. Det jäser i de breda folklagren och de för inte så länge sedan populära politikerna - som nu alltså försökt ta itu med problemen som uppstått under en lång tid av att folket har levt över sina tillgångar - får stå vid skampålen och får utstå mycket spott och spe.   

Du som har orkat så här långt, vilket land tror du att jag pratar om. Grekland? Nej, inte om Grekland utan om Finland. (Inledningen var en skild grej som jag skrev för att jag har funderat på det, men också för att få in dina tankar på ett felspår. Ursäkta!) Men det jag beskriver ovan är precis vår situation i Finland just nu. Vi lever över våra tillgångar, vilket vi har gjort redan en längre tid, och när regeringen försöker få bukt med problemet skjuts detta försök ner av fackföreningsrörelsen. De flesta människor i dagens Finland vägrar inse hur bedrövlig vår ekonomiska situation verkligen är, och populisterna på vänsterkanten drar sig inte för att använda situationen till sin fördel och plocka billiga poäng. Jag måste säga att jag bävar för vad vi har framför oss...