Ett år

Jag ska inleda denna text med en liten varning: Denna text kommer att vara personlig. För ovanlighetens skull. Inget om hbt-frågorna, ingen bibelteologi, ingen apologetik och ingen ekonomi. Bara en personlig berättelse/betraktelse. Så blir ingen som läser den besviken eller överraskad.

Jag har en del sockersjuka i släkten, och jag har en längre tid funderat på om det skulle löna sig att frivilligt dra ner på sockerintaget innan det, så att säga, blir "obligatoriskt". Dessutom har jag en längre tid varit övertygad om att det myckna sockret som vi västerlänningar idag trycker i oss inte är nyttigt. Att det är just sockret, och inte fettet, som är den största orsaken till mycket av våra folksjukdomar. Således föddes i mig för ett drygt år sedan tanken att försöka "sockerstrejka". I juni 2014 försökte jag så lämna bort allt onödigt socker. Jag klarade det en hel månad, men i juli blev glassuget för svårt, så jag återgick till en mera "normal" finländsk sommardiet. Med stort sockerintag, alltså. Då märkte jag skillnaden. I juni, alltså medan jag inte åt något socker, hade jag mått väldigt bra på alla sätt, men i juli och augusti mådde jag klart sämre. Orken var dessutom sämre och jag var mycket tröttare på dagarna. Därför tog jag ett drastiskt beslut och lämnade bort sockret på, vad jag menade, permanent basis.

Idag är det ett år sedan jag åt glass senast. Eller något annat sött för den delen. Några dagar kände jag ett sug efter sockret när jag slutade, men redan efter en vecka slapp jag det. Idag har det gått så långt att jag helt enkelt inte klarar av att äta något sött. För en tid sedan försökte jag dricka ett glas vanlig blandsaft, men det smakade helt enkelt så vidrigt att jag fick lov att lämna det. En halv klunk förmådde jag dricka, sedan var det stopp. Givetvis får jag i mig en del socker ändå - vanlig husmanskost innehåller också en del socker - men jag försöker välja bort sådant som är för sött. Överlag går det bra. T.ex. river jag ett äpple och sätter på gröten när de andra i familjen använder sockrad sylt. För att nu nämna ett exempel. Dessutom finns det idag många fullgoda sötningsmedel som inte innehåller socker. Frukt innehåller en hel del fruktsocker, men fruktsockret är, menar jag, bättre än det vita sockret. Så frukt äter jag. En hel del, faktiskt. Men jag har tyvärr inte hittat någon bra sockerfri glass, så jag - som alltid har varit en stor glasskonsument - har fått bita i det sura äpplet (bokstavligen!) i stället. Ett bra surrogat är ändå naturell joghurt med (mycket) frusna bär i. De frusna bären gör att joghurten fryser, och således påminner det en del om glass. När jag blandar ihop det själv får jag själv bestämma sockermängden. Alltså blir det helt sockerfritt.

En annan motivering till att lämna bort sockret var att jag ville gå ner i vikt. Det har inte skett. Tyvärr. Men min sockerstrejk fick en annan viktig, och för mig väldigt oväntad, följd. Jag, som alltid har varit något av en förkylningsmagnet, har nu varit frisk i ett år. Inte en liten förkylning ens! Jag brukade säga att när barnen drog hem bobbor och själva var sjuka ett par dagar var jag sjuk i samma förkylning i ett par veckor. Men det var då, så länge jag åt socker. Nu påstår jag givetvis inte att jag aldrig mera kommer att vara förkyld, men det är trevligt så länge det varar!

Jag tror fortfarande att sockret är en rot till mycket ont. Folkhälsomässigt sett, alltså. Det här året har inte fått mig att vackla i denna tro. Tvärtom. Nå, nu kanske någon undrar varför jag skriver denna text - annat då än för att säga att jag menar mig ha haft rätt. Jag har två orsaker. Dels för att förklara för alla som har orsakats bekymmer av min sockerfrihet men som kanske inte har vågat ställa frågan varför. (När man är predikant på en samling förväntas man "doppa" när det blir paus och servering, men jag har under det år som gått - och även ofta före det och då också av samma orsak - tackat nej till det söta och valt ett vattenglas i stället.) Men nej, jag har INTE sockersjuka. Inte än, åtminstone. Ifall jag nu skulle börja äta socker igen är det förstås mycket möjligt att jag skulle få det. Dels skriver jag detta för att uppmuntra andra som kanske har gått i samma tankar som jag gjorde. Det går faktiskt att sluta! De första dagarna/veckorna är jobbiga, men sedan släpper det med en gång. Men det förutsätter att man slutar helt. Även här gäller att det är svårt, eller kanske till och med omöjligt, att "halta på båda sidorna". Så om du alltså har gått i dessa tankar: Varför inte testa! Kanske en månad till en början. Jag tror inte att du kommer att ångra dig!



Ja, så ett litet ps. Jag hittade ingen sockerfri tårta i butiken, så det blir ingen tårta idag. Ja, egentligen inget firande överhuvudtaget. 43 är så ojämt och så mycket primtal som det bara kan vara, så jag menar att det inte behöver firas.