Mera lögner

När det gäller abortfrågan får man tydligen vara av bara en åsikt. Den som är av någon annan åsikt än den som majoriteten förfäktar, speciellt om man är en man, ska åtminstone förstå att hålla tyst. Timo Soini har aldrig förstått det där med att hålla tyst. Inte heller när det gäller abortfrågan. Han skrev, efter Irlands folkomröstning, en bloggtext där han förundrade sig över att världen har blivit så konstig att man behöver försvara att man står på livets sida. Det här har, enligt Svenska Yle, väckt bestörtning och ilska.

Visst. Soini är utrikesminister. Men får han inte ha en åsikt för det? Nåväl. Två ministrar har, enligt samma nyhet, dragit blankt mot Soini på Twitter. Anne-Mari Virolainen går längst i sin kritik – och även längst ut på lögnernas svaga is – när hon hävdar att "Aborträtten är inte en åsiktsfråga. Det är en människorättsfråga."

Skulle det här inte vara en så allvarlig fråga skulle jag skriva ett lol med stora bokstäver. Hör du vad hon säger? Hon hävdar att rätten att döda en annan människa – den mest försvarslösa som finns – är en fråga om mänskliga rättigheter!

Virolainen har faktiskt rätt. Abort handlar faktiskt om mänskliga rättigheter. Men inte så som hon anser. Abort är ETT BROTT mot den mest grundläggande mänskliga rättigheten som finns, nämligen rätten till liv.

Hela abortfrågan vilar på en bädd av lögner. Det här var bara en i raden.

Lögnen segrade. Igen.

Jag ska börja med en varning: Den här texten kommer att vara rätt så provokativ. Så är det sagt och så ska jag ännu konstatera att sådana som inte klarar av provokativa påståenden kan sluta läsa här för att undvika otrevligheter.

 

En av dagens huvudnyheter är att Irland har röstat för ett ja till aborter. Eller rättare sagt har landet i en folkomröstning godkänt tydliga lättnader i landets hittills mycket restriktiva abortlagstiftning. Eller ännu rättare sagt, och nu kommer det första av ett par provokativa påståenden i den här texten, idag har Irlands folk röstat för att mord på små barn inte längre ska vara straffbart.

Svenska Yle, liksom de flesta av Finlands svenskspråkiga medier, har före dagens omröstning presenterat en rad synnerligen vinklade artiklar i ämnet där endast den ena sidan har fått komma till tals. Den andra sidan har konsekvent svartmålats. Åtminstone så långt jag har följt med. Tydligen anser vår röd-gröna mainstreammedia att det är viktigt att också Irland godkänner mord på små barn.

Jag läste bland annat en artikel som toppade med en bild på en naken kvinna med två banderoller som täckte de strategiska områdena. De här banners sade "My body, my choice". Detta är givetvis det (lögnaktiga) mantrat som alla världens abortförespråkare har kört med åtminstone så länge jag kan minnas. Den här lögnen är desto farligare som den innehåller en viss sanning. Nu ska jag avslöja den här lögnen. Och sanningen som vidlåder lögnen. Wait for it ...

Wait for it ... Here it comes!

Kvinnan har givetvis rätt till sin kropp. Hon, och endast hon, har valet att ha sex eller inte. Det var sanningen. Lögnen är att sedan kvinnan har valt att ha sex och ett barn har blivit till inne i henne är valet vad som ska ske med detta ny liv fortfarande hennes eftersom det fortfarande handlar om hennes kropp. Det gör det inte.  Om vi hävdar det, som alltså i princip alla abortförespråkare gör, ger vi samtidigt kvinnan rätt att bestämma över en annan kropp och ett annat liv som inte är hennes. Då talar vi för kvinnans rätt att mörda det lilla barnet. Något som nu också Irland har gjort lagligt. I det skedet handlar det som sagt inte längre om kvinnans kropp utan om en ny människa. En ny människa som har samma rätt till sin kropp som kvinnan har. En rätt – i förhållande till det nya livet i henne – som kvinnan avsade sig när hon valde att ha sex. Så enkelt är det. Men igen segrar lögnen. Det är så oerhört sorgligt.

Artikeln på svenska Yle sade en annan oerhört intressant sak som beskriver exakt vad den här frågan handlar om. "Möjligheten till abort har blivit en social norm som stöds av en bred publik. Sverige, Frankrike och Nederländerna hör till de progressivaste länderna i den här frågan, säger Irene Donadio vid International Planned Parenthood Federations europeiska nätverk. (Behöver jag säga att namnet den förening hon representerar, efter de fruktansvärda skandaler organisationen har begått, motsvarar inget mindre än en svordom i mitt medvetande.)

Men smaka på vad hon säger! "Möjligheten till abort har blivit en social norm." "Som stöds av en bred publik."

Hur har det kunnat gå så oerhört galet? Att mord på de mest försvarslösa har blivit en social norm som stöds av en bred publik. Det här, vågar jag påstå, är det enskilda faktum som säger mest om den här världen och den tid vi lever i. Som ett resultat av förljugen propaganda har lögnen har segrat i land efter land, och de som får betala priset för denna lögnens seger är de mest försvarslösa.

Tack och lov står ännu, åtminstone en tid, Sanningens Herre och väntar på oss. På dig och mig som stillatigande accepterar lögnens seger, men framför allt på alla de kvinnor (och även män) som har begått detta fruktansvärda brott mot Livet och mot de små som Sanningens och Livets Herre värnar så högt. Alla de som har detta stora sår i sitt liv behöver få höra att det inte är något fel på dem för att de känner sorg och skuld över det de har gjort. Trots att världen gör allt för att få dem att tro det. Men framför allt behöver dessa människor få höra att Frälsaren ännu står där med sina förlåtande armar utsträckta och bara väntar på att de ska komma och låta sig omslutas av dem. Många låter sig nås och omfamnas, och jag tror att något av det härligaste vi kommer att få se, när vi kommer till Guds himmel, är när dessa små som aldrig fick någon chans att börja leva sitt liv kommer emot sina föräldrar som har blivit tvättade rena från alla sina synder i Lammets blod och välkomnar dem med en öppen famn. Där kommer ingen skuld, inga tårar och ingen död längre att finnas.

Den här bilden gör att jag på något sätt klarar av att uthärda det fruktansvärda som vi, och nu också Irländarna, utsätter de små barnen för. En dag kommer det krokiga att bli rakt igen. Oj vad jag längtar till den dagen!

Om Jan Björklund och liberalismens verkliga fiender

SVT har en intressant satsning inför höstens riksdagsval. I programmet "Tal till nationen" får alla partiledare 15 minuter på sig att måla upp en vision hur de vill att Sverige ska se ut år 2028. Det här är verkligen ett friskt initiativ som Yle gärna kunde ta efter inför nästa val här i Finland!

Jag läste vad Liberalernas Jan Björklund hade att säga. Han vill varna för "vänsterpopulister, högerextremister och islamister" som är på frammarsch i världen och i Sverige. Intressant nog så namnger han bara tre politiker, alla från högerkanten, när det sedan blir fråga om att konkretisera vad han menar. Ingen av dessa tre ryms med i någon av de tre grupperna, vilket också är intressant att notera. Eller är Orban, Åkeson och Putin högerextremister enligt Jan Björklund? Då är han nog ute på ganska tunn is, vill jag påstå. Jag noterar ändå med viss tillfredställelse att han vågade sätta med "vänsterpopulismen" på sin lista. Det är nog att utmana, och kantänka det bästa Jan Björklund kan åstadkomma i det svenska folkhemmet. Nåväl.

Jag ser ändå inte att det verkligt stora hotet mot den västerländska friheten skulle hittas bland dessa tre grupper som Björklund varnar för. Med en liten reservation för den tredje gruppen han nämner, dock. Orsaken är att vi vet att dessa rörelser är farliga. Högerextremismen, alltså i första hand nazismen, är farlig. Det vet vi från historien. Idag är detta emellertid fråga om en marginell rörelse som alla vet är farlig. Därför är hotet från denna rörelse marginellt. Detta så länge vi kommer ihåg vad nazismen ställde till med. Den dag vi glömmer är situationen en annan. Men vi är inte där ännu, och förhoppningsvis kommer vi aldrig att komma dit heller. Vi får helt enkelt aldrig tillåta oss att glömma.

Islamismen är också marginell, åtminstone när det kommer till följderna av dess härjningar. Åtminstone här i väst. Vi vet dessutom att det är farlig rörelse, och därför är hotbilden begränsad till enstaka terrorgärningar. Dessa kan, givetvis, ställa till med mycket elände, och kommer också att göra det, men den islamistiska terrorn kommer inte att leda till att den västerländska friheten försvinner. Om vi själva inte, i våra försök att begränsa islamisternas möjligheter, själva raserar vår frihet vill säga. Det finns tyvärr tendenser i den riktningen redan med avlyssning och annan övervakning.

Vänsterpopulismen är faktiskt farligast av de tre grupperna som Björklund nämner. Varför? Svaret är enkelt: För att vi inte på samma sätt inser hur farlig den är. Det är alltid det som kommer krypande under radarn som är farligt. Det vi inte inser att är farligt. Det är då det kan smyga på oss. Se t.ex. på hur media bevakar dessa tre grupper idag: Alla högertendenser, för att inte tala om extremismen, granskas och hängs ut. Samma sak med islamismen, om än det här finns en del blinda fläckar. Men vänsterpopulismen granskas inte. Långt för att media idag ÄR vänsterpopulistisk. Därför blir hela vänstern en enda stor blind fläck idag, och om någon går in och börjar rota i den blir det ett våldsamt hallå.

Det stora hotet mot vår frihet är ändå sådana rörelser som vi inte inser är farliga. Som driver frågor som vi i allmänhet anser vara goda och riktiga och där vi därför tenderar att vara blinda för de negativa sidorna och följderna. Det är därför vi aldrig, när vi bedömer hur farlig en rörelse är, ska ställa frågan vilka rörelsens mål och ideal är. Det vi däremot behöver granska är hur denna rörelse beter sig mot sådana som är av annan åsikt och som motarbetar rörelsens mål. Detta främst ur åsikts- och yttrandefrihetssynpunkt. Tillåts de som är av annan åsikt att framföra sina åsikter eller begränsas deras yttrandefrihet? I ett initialstadium görs detta givetvis inte på ett alldeles flagrant sätt, men detta börjar vanligen med att åsikter, och även fakta, kan stämplas som "hatprat", kränkningar och förtal. Det är då vi måste vara på vår vakt.

Det här sker faktiskt redan idag. Och det är inte högerextremismen eller islamismen som ligger bakom detta. Nej, det är själva vårt samhälle som ligger bakom. Med vår mainstreammedia i spetsen. Och det är då det blir farligt. Verkligt farligt. För det verkligt farliga är aldrig det som alla inser är farligt. Det verkligt farliga är det som alla, eller åtminstone en majoritet, ser som något gott men som för med sig inskränkningar i våra friheter. Det är en sådan sak, en sådan rörelse, som kan smyga på oss, under radarn, och rasera vår frihet. Märk väl att de flesta tyskar, åtminstone i något skede, faktiskt såg nazismen som något gott. Nazisterna vann nämligen ett allmänt val, om än de inte fick majoritet i förbundsdagen själva. Men det var det sista allmänna valet som hölls i Tyskland före kriget.

Jag har vid flera tillfällen varnat för det jag har kallat för det jag har kallat för "regnbågsfascismen". (Och denna då ivrigt påhejad av vänsterpopulisterna.) Det är nämligen här den verkligt stora faran ligger idag när det gäller vår västerländska frihet. De flesta människor anser att den agenda hbt-lobbyn driver är något gott. Men vi ska inte se på rörelsens mål (dessa är de facto inte goda, men de flesta har duperats att tro att de är det), utan det vi behöver se på är hur de som inte håller med om rörelsens mål behandlas. Hur åsikts- och yttrandefriheten garanteras i det allmänna samtalet för sådana som är av annan åsikt. För sådana som vågar lyfta fram obekväma fakta. Om vi vill och vågar göra det kommer vi att bli förskräckta.  

Om Halla-aho och om blinda ateister

För några dagar sedan publicerad Svenska Yle en kort artikel med en kommentar av Jussi Halla-aho i vilken han hävdade att det inte är något dåligt alternativ att vi är färre människor i Finland i framtiden. Vi kan gott göra som Japan, låta folket gråna och bli färre.

Jag har inget som helst behov av att försvara Jussi Halla-aho, men jag vill ändå påpeka att det här är ett uttalande som är taget ur sitt sammanhang. Det Halla-aho givetvis kommenterar är behovet av invandring för att lappa de hål som uppstår när vi finländare inte reproducerar oss själva. Japan har valt att hålla Japan japanskt och inte att inte lappa hålen med invandring – och därmed acceptera att befolkningen kommer att minska och bli äldre – och det tycker Halla-aho är ett bättre alternativ för Finland än att lappa hålen med invandring.

Jag håller inte med Halla-aho när han säger att "välfärdsstaten inte mår bättre av mera människor om det inte finns arbete". I stället vill han satsa på teknologi och mera robotar i arbetslivet. Det är bara det att en grånande och glesnande befolkning inte föder några innovationer, varken inom teknologin eller på andra håll. Tvärt om är det så att det är där det finns människor i alla åldrar och en viss befolkningsökning – det är där innovationerna görs, och det är där arbetsplatser skapas. Halla-aho borde absolut göra ett studiebesök till Jakobstadsregionen.

Men det var inte det här den här texten skulle handla om. Det var kommentarerna under texten på Svenska Yle som jag reagerade på. I flera av kommentarerna upprepas den direkt felaktiga myten, nästan som ett mantra, att "mindre människor = bra för planeten".  Det här är en lögn. Miljön och naturen kunde eventuellt, åtminstone på kort sikt, kanske gynnas av en befolkningsminskning, men på längre sikt, och framför allt ur alla andra synvinklar, är en befolkningsminskning en direkt katastrof. Speciellt om vi pratar välfärdssamhälle.

En befolkningsminskning kommer oundvikligen att leda till mycket lidande. Först leder till avfolkning och en accelererad flyttningsrörelse, sedan leder det till att vi tvingas montera ner välfärdssamhället. Någonstans på den vägen kommer dessutom hela det ekonomiska systemet, som är oerhört känsligt, att kollapsa. Det var redan nära när "babyboomers" började "downsiza" sina bostäder i USA, och det var ändå bara en liten krusning på vattenytan mot vad vi har framför oss. Men huvudpoängen här är att det helt enkelt inte finns några möjligheter att en allt mindre del av befolkningen ska kunna försörja den allt större gruppen "grånade". Om vi skulle bli färre och gråare på ett demografiskt sett jämt sätt skulle det kanske fungera, men om, och när, "färre" sker i de yngre generationerna och den grånande andelen blir allt större blir ekvationen förr eller senare ohållbar. Robotar kan eventuellt ta hand om våra åldringar, men de betalar inga skatter. De kostar bara.

Det är också mycket intressant, och det var den andra saken jag reagerade på, att tron på myten om överbefolkning tycks gå hand i hand med en ateistisk livshållning. Så åtminstone i flera kommentarer under artikeln på Svenska Yle. Några exempel: "Planeten har en infektion utav människor och nu nyser den. Vi behöver klart mindre människor och dessutom så behöver vi människor som kan använda logic och matematik. Vilket betyder skrota all religion omedelbart och inse att vi är en myrstack. Eller Människostack som nu och då kan vaska fram en Einstein eller en Richard Dawkins." Vidare: "Jag själv håller med att religionerna måste skrotas och att folk ska börja tänka logiskt, rationellt och även att folk skulle få intresse för att vara konsekvent och inse nyttan med det. Matematik blir därför automatiskt viktigt. Man behöver kanske inte kunna räkna bra men förstå sig på siffror och värden. Hjälpmedel finns om man ska räkna. Jag är själv barnfri och jag ser det som min insats till att stävja överbefolkning."

Det är nästan skrattretande att dessa ateister ropar efter logiskt tänkande samtidigt som de helt okritiskt sväljer lögnen om överbefolkningen och inte klarar av att se vart denna myt, denna lögn, kommer att leda oss. Det tycks vara så att ateismen faktiskt är fördummande. Eller hur som helst gör den människor blinda för åtminstone vissa realiteter. Det här är förstås inget att förundra sig över. Själafienden hatar barn, och han vill se färre människor både på jorden och i evigheten. Så därför är det inte alls konstigt att själafiendens vapendragare (läs: nyttiga idioter) drar en lans för myten om överbefolkning.

Angeläget medborgarinitiativ

Jag har flera gånger konstaterat, också här på bloggen, att systemet med medborgarinitiativ bara har fört elände med sig. Inte desto mindre finns den här möjligheten, och nu som då kommer ett angeläget medborgarinitiativ som jag vill stöda. Nu på fredag går tiden ut för att stöda medborgarinitiativet om att begränsa vargskadorna. Tyvärr ser det ut som om det kan bli problem att nå de 50 000 namn som behövs för att initiativet inte ska förfalla. (I skrivande stund har initiativet fått 30 445 underskrifter.) Det här initiativet är synnerligen aktuellt, speciellt som media för några veckor sedan rapporterade att staten inte kommer att kunna ersätta de skador som vargarna ställer till med till fullt belopp.

Jag satte mitt namn under detta initiativ för en liten stund sedan. Gör gärna det du också!

Förvirringen cementeras

Hur mycket mera förvirrad kan den här tiden som vi lever i bli? Ja, jag vet faktiskt inte om jag vill veta. Men faktum är att den blir allt mera förvirrad hela tiden. Och vad värre är, numera ska det vara lås på utvecklingen  så att vi inte kan "halka tillbaka" till det som var tidigare. Ja, ingen ska numera ens få påtala hur galet det är och håller på att bli. Vi fick ett alldeles färskt exempel på det här i Sverige nu i dagarna.

Från och med 1/6 inkluderas så kallade "transpersoner" i den svenska grundlagen gällande hatbrott. Förslaget är också att transpersoner från och med nästa år ska inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp.

Vad innebär då detta? Det torde innebära att det inte längre är tillåtet att, som jag vid flera tillfällen har gjort här på bloggen, hävda att en man är en man oberoende av vad han inbillar sig vara. Liksom att en kvinna är en kvinna oberoende av vad hon inbillar sig att hon är. Jag har också lyft fram den oerhörda bristen på logik i det att om en man får för sig att han är t.ex. en katt så behandlar sjukvården hans huvud, men om en man fått för sig att han är en kvinna (eller något mitt emellan) så är det inte huvudet som har fel.

Det har hittills (i Sverige) varit tillåtet att påpeka det fullkomligt galna i detta sätt att se på sakernas tillstånd. Så torde det inte längre vara efter att dessa nya lagar träder i kraft. Så, vad är det man gör? Jo, man dömer dessa stackars människor till ett livslångt elände, och de som vill försöka hjälpa dem – och då talar jag alltså om att ge verklig hjälp – de riskerar att straffas för att de försöker.

Förvirringen cementeras således, och regnbågsfascismen tar ännu ett steg till mot makten.

Reflektioner och en uppmaning

May Wikström efterlyste i ledaren i denna veckas nummer av Kyrkpressen ett klart ställningstagande av kyrkomötet hur vi ska ha det i äktenskapsfrågan. Som ett brev på posten kom detta klara ställningstagande: Vi ska inte ha samkönade vigslar i den lutherska kyrkan. Det historiska beslutet togs under gårdagens kyrkomötessession med de mycket klara röstsiffrorna 59-46. (Mycket klara eftersom en ändring skulle ha krävt kvalificerad majoritet.)

Så, nu är beslutet alltså taget. Det är så här vi ska ha det. Punkt. Nu får vi verkligen hoppas att alla är nöjda med detta och att frågan kan förpassas dit den hör hemma. Alltså till de historiska arkiven. Det är nämligen så man gör när en sak har avgjorts en gång för alla. Om man alltså vill ha arbetsro.

Men är det någon som tror att det är så det kommer att gå? Nej, givetvis inte. Det här är en fråga som, likt ämbetsfrågan, kommer att hållas på agendan till man får "rätt" beslut. Oberoende av vad det kommer att kosta av slitningar, splittring och strider. Redan May Wikströms ledare visar på detta. Konstitutionsutskottet levererade ett klart ställningstagande i frågan veckan innan frågan avgjordes i KM, men detta är i May Wikströms värld "snopet". Detta eftersom "utskottet stannade för att göra – ingenting". Men hallå, May Wikström! Det är ju inte så att vår kyrka inte skulle ha en gällande äktenskapssyn! KU:s beslut var inte ett "ingenting" utan om man inte förordar en förändring så betyder det givetvis att man förblir vid det man har. Men det duger förstås inte. Det är både "snopet" och ett "ingenting". Behöver jag säga att det här är oerhört lågt. Skäms, May Wikström!

Samma låga nivå fortsätter i ledarens sista stycke. Där lyfter hon fram "de många segslitna åren, de allt jobbigare situationerna med samveten som bryts mot andra samveten" och målar upp en situation som är så oerhört jobbig i vår kyrka, en situation som absolut borde ha fått en lösning. En situation som borde ha kunnat förmå "beredarna att plocka fram ett ansvarskännande utöver de egna övertygelserna". Så klämmer hon ännu till med att det har höjts krav på ett ställningstagande. Vem som har höjt detta krav blir inte riktigt klart. Där var något om en myrstack, men Wikströms text är lite förvirrande just här. Säkert avsiktligt. Men något sådant ställningstagande blev det nu alltså inte, enligt Wikström. KU "satte tummen ner utan att ge något alternativ, utan att säga något om vägen framåt". Så har hon mage att kalla detta agerande för "rentav oansvarigt".

Det är länge sedan jag har läst en mera tendentiös ledare. Det är så här kyrklig propaganda ser ut år 2018.

Både KU och KM tog ett klart och tydligt beslut. Detta beslut innebär inte att vi slungades ut i något ovisst, utan beslutet innebar att vår kyrka står fast på och vid den äktenskapssyn vi alltid har haft. Tvärtemot vad May Wikström hävdar var detta ett ställningstagande, och dessutom ett ansvarsfullt sådant. Det som i denna situation är oansvarigt, ja rent av barnsligt, är att bete sig som May Wikström gör. För är det verkligen någon som tror att hon, och resten av de som delar hennes minoritetssyn i denna fråga, kommer att arbeta för att det ska bli arbetsro i vår kyrka nu när beslutet är taget? Det kommer hon givetvis inte att göra. Hennes ledare visar hur hon resonerar, och detta kommer nog att innebära att hon kommer att agera för att "de segslitna åren och de allt jobbigare situationerna" ska fortsätta och eskalera.

Den här ledaren är så bedrövlig att jag hoppas att May Wikström skulle förstå att avgå från sin post som chefredaktör. Vad jag vet har ingen ännu uppmanat henne att göra det. Låt mig därför få vara först ut med den uppmaningen.  

Bedrövlig insändare

Jag har i princip slutat skriva insändare. Orsaken är den censur som många tidningar idag bedriver gentemot konservativa åsikter. Det är helt enkelt inte värt det att sätta tid på att formulera en text för att sedan inte få den publicerad för att den innehåller fel åsikter. Givetvis sägs detta aldrig i motiveringen, i stället används dagens modeord inom censurverksamheten, men likväl är det förstås oftast det som det handlar om. Censur av konservativa åsikter. Det var visst Herbert Marcuse som låg bakom omdefinieringen av ordet tolerans när ordet skiftade innebörd från att betyda acceptans av andra åsikter till att idag innebära ett icke-accepterande av konservativa idéer. Detta paradigmskifte syns idag tydligt i speciellt mainstreammedia.

Så jag har alltså, i princip, slutat skriva insändare. Jag avreagerar mig här på bloggen i stället. Om jag inte skulle ha slutat skriva insändare skulle jag faktiskt sitta och skriva en just nu. Jag läste nämligen en fullständigt bedrövlig insändare i Österbottens Tidning igår. En Johanna Wasström från Sibbo skriver om att "Konsumenterna undanhålls väsentlig information om matproduktionen". I sin insändare konstaterar hon, helt riktigt, att "Många [elever i grundskolans lägre årskurser] vet till exempel inte varifrån mjölken kommer, och elevernas föreställningar om lantbruket är ofta romantiserade, eller så tror man att lantgårdarna är någon form av djurparker ... barnen inhämtar information bland annat från reklam, TV-program och animerade filmer. Även de vuxnas matkännedom härstammar ofta från liknande källor."

Det här är tyvärr sant, och det innebär att barnen ofta har en fullständigt snedvriden bild av vad djurhållning är och hur den fungerar. När grisen, enligt barnens uppfattning, är en "Babe, den lilla grisen" som tillräknas mänskliga känslor och egenskaper blir uppfattningen om djurproduktion givetvis fullständigt förvrängda. Detta inser inte Wasström, utan hon ser saken ur en helt annan synvinkel. Hon menar att detta romantiserande av djurproduktionen gynnar djurhållarna. Inget kunde vara mera felaktigt.

Wasström fortsätter på sin felaktiga tankegång och hävdar att reklamen för matprodukter härstammande från djur är vilseledande eftersom den inte tillåts "spela på rädsla eller fruktan eller utnyttja olycka eller lidande." Hennes slutsats angående detta blir att "Ifall djurindustrin visades på ett realistiskt sätt för konsumenterna skulle många oundvikligen känna rädsla och lidande, och därmed eventuellt bli avskräckta från att köpa djurprodukter."

Är det faktiskt på det sättet? För att motivera sin ståndpunkt nämner Wasström två exempel i sin insändare på hur djurhållningen framställts genom filmer som visats uttryckligen för att påverka konsumenternas beteende. Den första en film av Ville Puhakka från Ilomants som i en facebook-film visar vardagen på den egna mjölkgården. Sedan nämner Wasström de filmer som olika djurrättsorganisationer har smygfilmat på djurgårdar och slakterier. Wasström kritiserar Puhakkas film för att bara visa de saker som inte är stötande (insemination, avvänjning mm visas inte), medan hon inte alls för fram någon som helst kritik mot de filmer som djurrättsorganisationerna (olagligt!) har filmat.

Det är här det blir så fel i Wasströms resonemang och insändare. Det hon tydligen inte begriper är att det som Puhakka visar upp på sin film är vardagen på en mjölkgård sådan den är. Med friska djur och goda förhållanden. Djurrättsaktivisternas filmer däremot är alltså filmade under olagliga inbrott i ladugårdar där skrämda djur ofta provocerats till ett onaturligt beteende av dessa inkräktare. (Och ja, redan det att en främmande människa kommer in med starka lampor och en kamera är provocerande för djuren.) Dessutom består dessa filmer ofta av ihopklippta sekvenser av djur som är sjuka och under medicinering och – och det är här det största problemet finns – framställs dessa filmer som om vore de vardag på djurgårdarna. Det förekommer inga friska, välmående, ostressade och harmoniska djur på dessa filmer, trots att det är DET som är det normala. Allt detta givetvis i akt och mening att påverka allmänhetens bild av djurhållningen.

Wasström gör i sin insändare sig skyldig till ett allvarligt missgrepp när hon inte berättar detta. Men det gör hon givetvis inte eftersom det inte skulle betjäna hennes agenda. Denna agenda går ut på att hålla fram undantagen och att framställa dessa undantag (sjuka och skrämda djur) som det normala och att vilja visa upp denne version av "det normala" för konsumenterna för att skrämma dem och lura dem att tro att produktionsdjurens normala liv går ut på lidande. Så är det givetvis inte, men det bryr sig denna sena tids jesuiter ("ändamålen helgar medlen") inte om.

Till sist. Varför visar inte Ville Puhakka upp inseminering, avvänjning och slakt på sin video? Är det, som Wasström skriver, att "Kanske för att djurindustrin så pass brutal, att dess sanningsenliga uppvisande för konsumenterna med all sannolikhet skulle minska på åtgången av djurprodukter." Så är det givetvis inte. Svaret är egentligen mycket enkelt. Dels är detta bara en liten, liten del av vardagen på en mjölkgård. Dels är dagens finländare så alienerade när det gäller djurhållning – och, vilket bör tilläggas, så indoktrinerade av både Hollywood och diverse djurrättsorganisationer – att vi överlag inte har redskap och förmåga att hantera dylika bilder. Det som Wasström beskriver som "brutalt" är i själva verket allt annat. Men om och när vi ser denna vardag tolkar vi det som om vore det något brutalt. Tacka den indoktrinering vi har utsatts för, och hela tiden utsätts för, för det! Insemination är inget farligt. Avvänjning hör till all djurhållning. Slakt är, rätt utförd, inget som orsakar onödigt lidande för djuret. Men bilder på dessa saker kan, i orätta händer, vridas till att bli något som det inte är. Detta är nämligen djurrättsaktivisternas modus operandi idag. Alltså att ge allmänheten bilder, gärna braskande sådana, och sedan ge en felaktig tolkning av dessa.

En bild ljuger mera än tusen ord. Om den misstolkas, vill säga.

Lögnen och förvillelsen bryts ner!

Ofta är det de negativa nyheterna som fastnar på näthinnan när jag tar min dagliga "rundvandring" på nätet – och som sedan blir en bloggtext. Men det finns också, i denna sena tid, en del goda nyheter som givetvis väldigt sällan når över nyhetströsklarna i mainstreammedia. Men på de mindre aktade nyhetssajterna som bryr sig mindre, eller inte alls, om den politiska korrektheten kan jag ibland hitta de här nyheterna som förgyller min dag. Som den här nyheten om Frihetsmarschen i Washington som ordnades av befriade före detta homosexuella. Det här är något helt annat än de "Pride"-marscher som ordnas titt som tätt, numera också i den minsta byhåla med någon form av korrekthetsiver.

Dessa människor säger sig ha "kommit ut ur skåpet" från att ha levat som homosexuella, bisexuella och som transpersoner och de vill berätta om den frihet de har hittat i Jesus Kristus och om den frihet de har fått i och med sin omvändelse till Herren Jesus. Med sin marsch ville de säga att en människa kan få en helt ny identitet och ett nytt liv som Guds barn, som helt godkända och accepterade av honom. De säger sig ha hittat friheten i Kristus – inte i att leva ut alla sina begär. De har förkastat de samkönade förhållanden som är så hyllade i vår tids kultur och de har kommit att acceptera sitt äkta biologiska kön.

Budskapet som denna frihetsmarsch vill förmedla är att "de lögner och förvillelser som regerar i detta land (USA) nu håller på att brytas ner".

Den här nyheten är en mycket god nyhet som gjorde att jag gick med ett leende på mina läppar resten av dagen när jag läste den. Givetvis är den här nyheten av en sådan kaliber att våra ledande mediehus inte vill röra den med en tång ens, men tack och lov finns det idag andra nyhetskanaler där inte bara en sida av sakerna och bara en åsikt får komma fram.

Rutten frukt

Denna veckas torsdagsdepression kom redan på onsdagen. Förra veckans Kyrkpressen var bra, den innehöll, ovanligt nog, ingen dålig teologi eller snedvridna budskap. Var det kanske för att det inte kom någon KP den veckan? Så KP:s ekonomiska kris kanske inte bara är av ondo...  

Jag läste ledaren i denna veckas nummer, skriven av Maj Wikström, och jag kan inte låta bli att reagera. En sak får hon rätt, faktiskt. Det är att exempel och förebilder är viktiga och får stor betydelse. Därför skulle det vara så oerhört viktigt att de exempel vi ger ute på missionsfältet är goda exempel och att de förebilder vi sänder ut är goda förebilder. Här blir frukten av FMS:s handlande i Thailand – och dåliga förebilders inverkan – väldigt tydliga. Detta även om May Wikström framställer det negativa som något positivt och de ruttna frukter detta arbete nu har lett till som något gott.

Wikström skriver om att Thailands evangelisk-lutherska kyrka har valt att öppna prästämbetet för kvinnor, och här framställs det exempel som FMS:s utsända har gett som avgörande för detta beslut. Vilket det säkert också är.

När man ser på vilken frukt öppnandet av prästämbetet för kvinnor, tvärt emot Guds ords klara bud, har gett överallt där detta beslut har tagits så kan man bara konstatera att det handlar om rutten frukt. Kati Niemeläs forskning i ämnet ("Women clergy as agents for change") har visat att budskapet/teologin förändras just som ett resultat av att ämbetet öppnas för kvinnor.  Och inte till något mera bibeltroget utan i rakt motsatt riktning. Detta då alltså i tillägg till, eller som en direkt följd av, att själva beslutet att öppna prästämbetet för kvinnan innebär ett öppet trots mot det Gud säger i sitt ord.

Den totala jämställdheten mellan könen som förespråkarna för kvinnans "rätt" att verka som präst gärna och ofta faller tillbaka på är ingen biblisk doktrin. Tvärtom, faktiskt. Det är en doktrin som kommer från världen. När vi läser Bibeln så ser vi att män och kvinnor har olika uppgifter. Herde- och förkunnelseuppgiften hör till exempel till mannens uppgifter. Det är Guds vilja att det ska vara på det sättet, helt enkelt. Det vi har gjort när vi har öppnat prästämbetet för kvinnan är att vi har tagit en doktrin från världen och ersatt den bibliska sanningen med denna världens doktrin. Vi har offrat lydnaden mot Guds bud, och som en följd av detta kyrkans lära, på jämställdhetens altare - ett altare som uttryckligen världen har ställt upp. Ett sådant offer kan aldrig ge god frukt. Tvärtom ger ett sådant offer rutten frukt. Vilket vi ser klart och tydligt också i vår kyrka.

Att May Wikström och Kyrkpressen hyllar detta och kallar den ruttna frukten för god säger mycket om både May Wikström och om Kyrkpressen.

Det är oerhört tråkigt när ett gott arv, som Kyrkpressen onekligen är, förslösas på det sätt som har gjorts här. Jag måste säga att jag ser fram emot sommaren när åtminstone varannan vecka kommer att vara befriad från detta elände. Men denna veckas nummer innehöll faktiskt också en mycket god nyhet: Vasa svenska församling säger, av ekonomiska orsaker, upp sin prenumeration på Kyrkpressen. Om andra församlingar följer detta goda exempel kanske vi kan se fram emot KP-fria veckor under hösten också? Eller kanske vi kan se fram emot något ännu bättre?  

Så mitt i prick!

Svenska Yle rapporterar att en grupp finländska miljöaktivister vill samla in 400 000 euro för att kunna hugga in Trumps ansikte i ett smältande isberg. "Mount Trumpmore" skulle, enligt gruppen, sätta fokus på klimatförändringen.

Det här är bara så mitt i prick när det gäller klimatförändringen! Ett oerhört dyrt projekt som inte har något bestående värde. Det är alla klimatåtgärder i ett nötskal, och som sådant av stort symbolvärde.

Nu ska ingen beskylla mig för att försöka sopa problemen under mattan. Klimatförändringen ÄR ett faktum och har alltid varit det. Och den kan komma att ställa till med stora problem för många länder och många människor. Men saken är den att vi inte vet om människan och människans verksamhet har någon inverkan när det gäller klimatförändringen. Det kan vara så, men vi vet inte om och inte heller i så fall hur mycket. Vi vet inte heller om eller i så fall hur mycket våra oerhört dyra åtgärder kan påverka utvecklingen. Därför menar jag att det skulle vara mycket bättre att satsa på sådana miljöåtgärder som bevisligen har betydelse. Som t.ex. att städa upp i världshaven.

Dessa 400 000 euro skulle göra mycket större nytta om de skulle satsas på ett sådant projekt i stället. Men i övrigt är det mest bara festligt när man ser hur oerhört mitt i prick detta är. Som sagt, ett oerhört dyrt projekt som snart smälter ner och så är det borta. Till ingen som helst nytta. 

Om KP och om Jordan Peterson

Det kom, för en tid sedan, en kommentar som jag blev att fundera på. Kommentaren lydde: "Möjligen en aning "off topic" men den mest intressanta artikeln i senaste "kyrkpressen" var artikeln om Jordan Peterson, dels reagerade jag på Sofia Torvalds ifrågasättande men också På Patrik Hagmans... Närmast då på vad de ifrågasätter och varför ? En ny bloggtext om detta vore inte helt fel ;) !"

Jag hade faktiskt inte hört om denne Jordan Peterson före jag läste den här kommentaren, men jag beslöt mig för att bekanta mig med honom en aning. Det finns en hel massa videor på Youtube i vilka man kan ta del av vad denne Peterson anser. Enligt nämnde Hagman har Jordan Peterson, när det gäller hans "fiender" postmodernismen, feminismen och marxismen, "köpt en högerkonspirationsidé". Hagman säger också att "Så fort han (Peterson) pratar om dem finns ingen substans i någonting han säger."

Hagman får rejält med spaltutrymme till att leverera en kraftig bredsida mot denne Jordan Peterson, och man skulle ju då kanske förvänta sig att han skulle bygga under det han påstår med en del exempel eller på annat sätt visa hur denna påstådda substanslöshet tar sig uttryck. Men icke! I artikeln i KP (17/-18/2018) finns inget sådant. Ingenting. Bara påståendet att Petersons kritik saknar substans.

Men hur är det? På riktigt? Är det som Hagman säger att Petersons kritik av postmodernismen, feminismen och marxismen (och queer-ideologin kan vi mycket gärna lägga till listan) är substanslös? Kolla gärna själv! Det finns som sagt en hel massa videor på Youtube i vilka denne Peterson talar om dessa saker. Och jag vill lova att det är allt annat än substanslöst! I själva verket säger han ganska långt samma saker som jag har talat om och varnat för här på den här bloggen en längre tid redan. Mycket mera insiktsfullt och med en mycket större intellektuell skärpa, men dock!

Smaka till exempel på dessa påståenden: "Vänstern talar om rättigheter, konservativa talar om ansvar." Eller detta: "Universiteten idag är mera till förfång än till nytta. De är indoktrineringshärdar för vänsterradikala, postmoderna idéer." Angående queer-pronomen (till vilka vårt "hen" hör) konstaterar han att "vi tvingas (i Kanada) använda ord som är konstruerade av människor som drivs av en politisk ideologi som jag inte tror på och som jag anser vara farlig." (Jag beklagar ifall citaten blivit något omformulerade när jag översatt dem.)

Detta är INTE substanslöst. Det är, tvärt om, fullt av substans. Dessutom är det Peterson säger angående dessa saker helt sant och riktigt. Det är Hagmans kritik som står för det substanslösa och dessutom är den kritik han levererar fullständigt felaktig. Men det är förståeligt att Hagman, som är en del av det vänsterliberala, queerideologiska universitetsetablissemang som Peterson kritiserar, anser sig behöva misskreditera Peterson. Notera dock, ännu en gång, att Hagmans kritik är fullständigt substanslös. Sedan är jag inte alls säker på att en svärmare som Hagman är rätt person att bedöma vad den kristna tron är och inte är. Att sedan också Peterson säkert inte har fått allt korrekt när det gäller vad den kristna tron står för är sedan en annan sak.

Hur som helst är det rent ut sagt festligt att se hur lite en försvarare av den vänsterradikala postmodernismen, feminismen och queer-ideologin har att komma med när han ska (försöka) bemöta det som Jordan Peterson säger. Ingenting är det ord som bäst beskriver vad Patrik Hagman har att komma med. Tack Kyrkpressen för denna insikt och för att ni introducerade denne mycket intressante man och hans åsikter till en bredare publik i Svenskfinland! Och då pratar jag alltså inte om Patrik Hagman.  

Om att be om nöd

Jag läste i dag i tidningen Uusi Tie om behovet av att ha en klar strategi för evangelisationen och om hur viktigt det är att hålla sig till denna strategi. Eller om jag ska vara ärlig så läste jag inte artikeln. Bara rubriken och ingressen. Men jag ska läsa artikeln när jag hinner till det. Hur som helst började tankarna löpa, som så ofta när jag läser en intressant artikel (eller rubrik), och tankarna sammanflöt med en tanke som jag ruvat på sedan valborgsmässoaftonen när jag läste de två bibeltexterna i Dagens Lösen. Texterna är hämtade ur 2 Mos. (15:19-21) och ur Hebreerbrevet (1:1-4)

"Ständigt har jag räckt ut händerna mot ett tredskande folk, som vandrar den orätta vägen och följer sina egna planer..." "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare."

Evangelisationen är viktig, absolut. Men missionen är Guds sak. Därför behöver all mission och all evangelisation börja med BÖN. Utan det blir det mest bara vår sak. Inte Guds sak. När jag läste orden ur Dagens Lösen slogs jag av tanken på att det är hög tid för oss, för Guds folk i Finland, att på allvar börja be om väckelse. Och om det som alltid har föregått väckelse, nämligen nöd. Det låter lite konstigt, men när man ber att en människa som lever ett normalt och ordnat liv ska komma till tro på Herren Jesus så ber man egentligen om olycka över henne. Åtminstone till en början. För det mesta är det nämligen så att det som håller oss och våra tankar borta från Herren Jesus, speciellt i det välmående västerlandet, är vår lycka och vår välgång. Om det ska bli någon väckelse, i stort eller i smått, så behöver vi först ruskas om ordentligt. Kanske mista alla våra, som de gamla brukade säga, falska (salighets)stöd. Vårt välstånd och vår välgång.

Så jag tror att vi behöver börja be om att alla de människor som går omkring i världen, blinda och döva för Herrens kallande röst, att dessa människor ska drabbas av något som gör att de behöver stanna upp och omvärdera sitt liv och framför allt sitt livs mål. Vad detta något är får vi lämna till Herren att avgöra – Han vet alltid bäst – men vad vi behöver göra är att be om väckelse och om ett uppvaknande. Och kanske framför allt om en nöd. En nöd för vår egen del för de ofrälsta som går mot fördärvet, och en nöd hos alla dessa ofrälsta över deras evighetssak och att de sedan skulle få nåden att stanna upp, lyssna och se vad Herren har att ge och så kunna få en ny fokus och en ny inriktning på sina liv.

Jag vill inte säga att vi ska be om olycka över människorna. Det ska vi inte. Men vi får och vi ska be om väckelse, och för att denna väckelse ska bli verklighet behöver vi först be om nöd. Hur låter det, tycker du?

Nej till eutanasi!

Inte alla nyheter är negativa nyheter. Igår beslöt riksdagen, med klara siffror, att förkasta medborgarinitiativet angående eutanasi. Jag måste säga att jag inte riktigt hade vågat tro att riksdagen skulle vara så här klarsynt i den här frågan, men det är trevligt att bli överraskad! Debatten i riksdagen fick dessutom den goda följden att det nu ska göras en utredning om hur terminalvården kan förbättras. Det är absolut en välkommen sak. Det har dessutom visat sig att en stor del av de som säger sig vara för eutanasi egentligen inte är för eutanasi utan för en bättre terminalvård. (Många av galluparna som har gjorts i ämnet har varit styrda så att de skulle visa på ett stort stöd för eutanasi.)

I Svenska Yles nyhet kan man se hur de olika partierna röstade, och det är anmärkningsvärt att om den rödgröna vänstern skulle ha fått bestämma så skulle medborgarinitiativet ha gått igenom. Det är skrämmande hur vänstern profilerar sig som fiender till livet och till mycket som är gott, sant och riktigt. Och riktigt skrämmande blir det när man ser på olika väljarbarometrar idag och ser hur speciellt de gröna har gått framåt. Tyvärr får vi nog räkna med en hel del elände efter nästa riksdagsval om inte den politiska vinden vänder före det. Vi kan inte heller utesluta att eutanasifrågan kommer upp igen efter valet. Det brukar ju fungera så här i landet att ett nej betyder "inte än" medan ett ja innebär att saken är avgjord en gång för alla.

Men nu får vi glädja oss åt att "inte än"-alternativet vann. Och som sagt med klara siffror också.