Bedrövlig insändare

Jag har i princip slutat skriva insändare. Orsaken är den censur som många tidningar idag bedriver gentemot konservativa åsikter. Det är helt enkelt inte värt det att sätta tid på att formulera en text för att sedan inte få den publicerad för att den innehåller fel åsikter. Givetvis sägs detta aldrig i motiveringen, i stället används dagens modeord inom censurverksamheten, men likväl är det förstås oftast det som det handlar om. Censur av konservativa åsikter. Det var visst Herbert Marcuse som låg bakom omdefinieringen av ordet tolerans när ordet skiftade innebörd från att betyda acceptans av andra åsikter till att idag innebära ett icke-accepterande av konservativa idéer. Detta paradigmskifte syns idag tydligt i speciellt mainstreammedia.

Så jag har alltså, i princip, slutat skriva insändare. Jag avreagerar mig här på bloggen i stället. Om jag inte skulle ha slutat skriva insändare skulle jag faktiskt sitta och skriva en just nu. Jag läste nämligen en fullständigt bedrövlig insändare i Österbottens Tidning igår. En Johanna Wasström från Sibbo skriver om att "Konsumenterna undanhålls väsentlig information om matproduktionen". I sin insändare konstaterar hon, helt riktigt, att "Många [elever i grundskolans lägre årskurser] vet till exempel inte varifrån mjölken kommer, och elevernas föreställningar om lantbruket är ofta romantiserade, eller så tror man att lantgårdarna är någon form av djurparker ... barnen inhämtar information bland annat från reklam, TV-program och animerade filmer. Även de vuxnas matkännedom härstammar ofta från liknande källor."

Det här är tyvärr sant, och det innebär att barnen ofta har en fullständigt snedvriden bild av vad djurhållning är och hur den fungerar. När grisen, enligt barnens uppfattning, är en "Babe, den lilla grisen" som tillräknas mänskliga känslor och egenskaper blir uppfattningen om djurproduktion givetvis fullständigt förvrängda. Detta inser inte Wasström, utan hon ser saken ur en helt annan synvinkel. Hon menar att detta romantiserande av djurproduktionen gynnar djurhållarna. Inget kunde vara mera felaktigt.

Wasström fortsätter på sin felaktiga tankegång och hävdar att reklamen för matprodukter härstammande från djur är vilseledande eftersom den inte tillåts "spela på rädsla eller fruktan eller utnyttja olycka eller lidande." Hennes slutsats angående detta blir att "Ifall djurindustrin visades på ett realistiskt sätt för konsumenterna skulle många oundvikligen känna rädsla och lidande, och därmed eventuellt bli avskräckta från att köpa djurprodukter."

Är det faktiskt på det sättet? För att motivera sin ståndpunkt nämner Wasström två exempel i sin insändare på hur djurhållningen framställts genom filmer som visats uttryckligen för att påverka konsumenternas beteende. Den första en film av Ville Puhakka från Ilomants som i en facebook-film visar vardagen på den egna mjölkgården. Sedan nämner Wasström de filmer som olika djurrättsorganisationer har smygfilmat på djurgårdar och slakterier. Wasström kritiserar Puhakkas film för att bara visa de saker som inte är stötande (insemination, avvänjning mm visas inte), medan hon inte alls för fram någon som helst kritik mot de filmer som djurrättsorganisationerna (olagligt!) har filmat.

Det är här det blir så fel i Wasströms resonemang och insändare. Det hon tydligen inte begriper är att det som Puhakka visar upp på sin film är vardagen på en mjölkgård sådan den är. Med friska djur och goda förhållanden. Djurrättsaktivisternas filmer däremot är alltså filmade under olagliga inbrott i ladugårdar där skrämda djur ofta provocerats till ett onaturligt beteende av dessa inkräktare. (Och ja, redan det att en främmande människa kommer in med starka lampor och en kamera är provocerande för djuren.) Dessutom består dessa filmer ofta av ihopklippta sekvenser av djur som är sjuka och under medicinering och – och det är här det största problemet finns – framställs dessa filmer som om vore de vardag på djurgårdarna. Det förekommer inga friska, välmående, ostressade och harmoniska djur på dessa filmer, trots att det är DET som är det normala. Allt detta givetvis i akt och mening att påverka allmänhetens bild av djurhållningen.

Wasström gör i sin insändare sig skyldig till ett allvarligt missgrepp när hon inte berättar detta. Men det gör hon givetvis inte eftersom det inte skulle betjäna hennes agenda. Denna agenda går ut på att hålla fram undantagen och att framställa dessa undantag (sjuka och skrämda djur) som det normala och att vilja visa upp denne version av "det normala" för konsumenterna för att skrämma dem och lura dem att tro att produktionsdjurens normala liv går ut på lidande. Så är det givetvis inte, men det bryr sig denna sena tids jesuiter ("ändamålen helgar medlen") inte om.

Till sist. Varför visar inte Ville Puhakka upp inseminering, avvänjning och slakt på sin video? Är det, som Wasström skriver, att "Kanske för att djurindustrin så pass brutal, att dess sanningsenliga uppvisande för konsumenterna med all sannolikhet skulle minska på åtgången av djurprodukter." Så är det givetvis inte. Svaret är egentligen mycket enkelt. Dels är detta bara en liten, liten del av vardagen på en mjölkgård. Dels är dagens finländare så alienerade när det gäller djurhållning – och, vilket bör tilläggas, så indoktrinerade av både Hollywood och diverse djurrättsorganisationer – att vi överlag inte har redskap och förmåga att hantera dylika bilder. Det som Wasström beskriver som "brutalt" är i själva verket allt annat. Men om och när vi ser denna vardag tolkar vi det som om vore det något brutalt. Tacka den indoktrinering vi har utsatts för, och hela tiden utsätts för, för det! Insemination är inget farligt. Avvänjning hör till all djurhållning. Slakt är, rätt utförd, inget som orsakar onödigt lidande för djuret. Men bilder på dessa saker kan, i orätta händer, vridas till att bli något som det inte är. Detta är nämligen djurrättsaktivisternas modus operandi idag. Alltså att ge allmänheten bilder, gärna braskande sådana, och sedan ge en felaktig tolkning av dessa.

En bild ljuger mera än tusen ord. Om den misstolkas, vill säga.