"Livet har överraskat oss"

En av gårdagens huvudnyheter var att det nyligen reformerade finländska pensionssystemet igen står inför nya förändringar. Det föds helt enkelt för få barn för att det kritiserade, förnyade, systemet ska fungera. "Vi står igen inför ett nytt talko", säger FTFC:s huvudekonom Ralf Sund. "Livet har överraskat. Nedgången i nativiteten kommer att synas i pensionssystemets hållbarhet på längre sikt."

Jag vill hävda att detta inte borde ha kommit som någon överraskning för någon. Det självförverkligandets evangelium som har predikats en längre tid redan får följder. Så är det bara. Man ska göra det ena och det andra innan man bildar familj, som det heter. Man behöver studera, få en bra utbildning och komma in på arbetsmarknaden. Man behöver hinna resa och se världen. Skaffa hus. En bil eller kanske två. Börja betala av på lånen. Först efter det är man kanske beredd att "skaffa" ett barn. Eller kanske två. Om det är möjligt då mera.

Den moderna, och fullständigt felaktiga, myten om att vi redan är för många människor på jorden får också följder. Varför ska vi skaffa barn när det redan finns för många människor på jorden?

Feminismen och det på denna ideologi följande kravet på absolut jämställdhet mellan könen får också följder. För alla som har ögon och öron borde det vara fullständigt självklart att en total jämställdhet är en omöjlighet. Om vi inte, och här är hela pudelns kärna, ser till att kvinnan inte behöver föda barn och vara hemma med dessa barn. Sanningen är den att när vi av den framväxande feminismen tvingades in i den tankemodell som går ut på total jämställdhet i samhälle och arbetsliv, då sköt vi samtidigt vårt välfärdssamhälle och vårt omhuldade pensionssystem i sank. Det här är något som varken feminister eller jämställdhetsivrare vill höra, men inte desto mindre är det sant. Vi har offrat barnen på jämställdhetens och feminismens altare, och med dem också hela den rådande samhällsordningen. Ja, mycket möjligt också hela vårt prisade nordiska välfärdssamhälle.

Sedan början av 1970-talet har dessutom en halv miljon barn försvunnit. Dödats. Redan i moderlivet. Barn som nu, de allra flesta av dem, skulle vara i arbetsför ålder och därmed bidra till samhällets och pensionssystemets välgång. Och som skulle ha bildat/bilda familj och föda barn. En halv miljon finländare som inte finns eftersom de har dödats redan innan de fick födas. Detta som ett direkt resultat av att aborterna släpptes fria och indirekt som ett resultat av de tre punkterna ovan. "Det passar sig inte med ett barn i min nuvarande livssituation." Det här är givetvis också en lögn alltid när denna mening uttalas. Men bekvämligheten, självförverkligandet och kravet på att göra karriär innan man bildar familj har förblindat oss människor och lurat oss att tro att vi med ett enkelt medicinskt ingrepp kan "åtgärda problemet". Sanningen är däremot den att problemet inte är barnet/barnen utan problemet är vår syn på barnen som ett problem och ett hinder. Uttryckligen ett hinder för det liv som vi indoktrinerats att vi behöver/ska leva.

Så livet borde verkligen inte ha fått överraska oss, så som Ralf Sund säger. Alla komponenter finns där, fullt synliga. Men vi har valt att blunda. Det är givetvis alltid enklast så. För vem vill ta upp kampen mot självförverkligandet, lögnen om överbefolkning, feminismen och jämställdheten? Alla dessa fyra omhuldade lögner som ingen samhällsaktör med någon form av självbevarelsedrift vill utmana. Och absolut inte föra fyrafrontskrig mot. Då är det enklare att blunda och låtsas vara överraskad när följderna av att vi låtit dessa fyra lögner dominera vårt sätt att tänka och se på livet drabbar oss.