Barn är en välsignelse!

Barn är en gåva och en välsignelse. På så många olika sätt. Jag har i dessa texter om den moderna myten om överbefolkningen fokuserat mest på ekonomiska frågor, och detta för att vi på detta område ser, rent konkret, att barnen är en stor välsignelse. Det finns nämligen inget samhälle som har blomstrat ekonomiskt samtidigt som det har lidit av en befolkningsminskning. Åtminstone inte på lång sikt. Detta ser vi i lokalsamhället, men också i ett större sammanhang. Jag kan inte låta bli att förvånas över hur detta kan undgå någon. När vi talar lokalsamhälle så kan vi jämföra Larsmo/Pedersöre med till exempel Kauhava. Eller med vilken annan motsvarande ort som helst där födelsetalen redan en längre tid varit katastrofalt låga.

I Larsmo och (delar av) Pedersöre där den laestadianska väckelsen med sin betoning av barn som en gåva och en välsignelse är stark ser vi idag, trots att kurvorna också här så småningom börjar peka neråt, ett lokalsamhälle i ekonomisk blomstring. Åtminstone relativt sett. Här finns framtidstro, företagsamhet, livskraft och människorna vågar bygga och bo här. Bostadspriserna har stigit någorlunda jämt och som ett resultat av företagsamheten, framtidstron och innovationskraften finns det arbetsplatser och även arbetare att fylla dessa arbetsplatser med. Att det finns människor, och människor av alla åldrar, är en absolut förutsättning för allt detta.

I Kauhava är det annat. För att inte tala om i Karstula och i Kannonkoski. För att ta två bedrövliga exempel. Det föds få barn och innevånarna blir allt äldre och den arbetsföra andelen av befolkningen blir allt lägre. Utflyttningen eskaleras av att framtidstron vacklar och av att arbetsplatserna minskar, vilket gör att den arbetsföra andelen av befolkningen minskar ytterligare. Man hamnar in i en negativ spiral där olika faktorer göder varandra. Bostadspriserna är också i så gott som fritt fall – om det alls går att sälja. Det är så det går när det föds alldeles för få barn.

Redan under merkantilismens tidevarv visste man att den absolut viktigaste grunden för ett lands välstånd är en stor och gärna växande befolkning. Denna sanning har sedan dess tyvärr glömts bort. Orsakerna är säkert många, men i den förra texten i detta ämne nämnde jag de, i min mening, viktigaste av dessa. Här bör ändå påpekas att oviljan mot att få och ha barn inte är något nytt. Redan i det romerska riket fanns liknande tendenser som vi ser i, speciellt, västvärlden idag – i synnerhet bland samhällseliten. Detta så till den grad att självaste kejsar Augustus fick ta sina stormän i örat och konstatera att dessa tycktes allt för ivriga att se till att deras släktnamn skulle dö ut med dem. Så till denna del inget nytt under solen. Vårt problem är det att denna sjukdom har drabbat hela samhället och alla samhällsskikt. Vi kan ju fråga dagens romare hur deras experiment utföll. Eller nej, det kan vi ju inte. Rom gick under. Samma öde kommer att med stor sannolikhet att drabba också våra samhällen om vi inte vänder utvecklingen medan det ännu finns tid att göra det. Om det ännu finns tid.

Hur ska det då gå till att vända denna utveckling? Ja, inte hjälper det att sådana som jag (som närmar mig de femtio) inser problemet. Jag borde ha insett lögnen i befolkningsfrågan för två decennier sedan. Då skulle jag eventuellt ha kunnat göra något (mera) åt saken för egen del. Nej, det är de som är i tjugoårsåldern idag som borde fås att inse var problemet ligger och hur det kan åtgärdas. Nyckeltalet är alltså 2,1. Men i grund och botten handlar detta ändå inte om siffror och inte heller om ekonomi, även om det på det området som vi tydligast ser följderna av nativitetsnedgången. Nej. Det här handlar framför allt om att vi igen behöver börja se barnen som en gåva och en välsignelse. Inte som ett problem och ett hinder.