Om förkunnelsen i en döende kyrka

Speciellt under de senaste åren har utvecklingen inom vår kyrka mot en form av harmlös "kulturkristendom" eskalerat. Det att de kvinnliga prästerna har tagit över prästämbetet har säkert en stor del i detta, men samtidigt som prästämbetet har feminiserats har också (speciellt de nya) manliga prästernas både förkunnelse och ämbetsutövning förändrats. Feminiserats, om vi så vill.

Det här kommer kanske tydligast till uttryck i hur förkunnelsen har förändrats. Jag har givetvis inte gjort någon heltäckande undersökning kring detta, men alla som rör sig i kyrkliga sammanhang har nog sett prov på detta. I en luthersk kyrka ska förkunnelsen, om den är luthersk, bestå av lag och evangelium. På många håll har denna lag- och evangelieförkunnelse ersatts med allmänt flum eller med praktiska livsråd, och där man ännu kan se spår av denna äktlutherska predikomodell har innehållet i predikan ofta bytts ut. Lagförkunnelsen, som borde ställa oss människor inför Guds fullkomliga lag och dess krav på oss människor – och därmed utmynna i en dom över synden i vårt liv och en dödsdom över vår gamla människa – har ersatts med en uppmaning att ta oss själva i kragen. Evangeliet, som borde framställa Kristus på korset i vårt ställe, döende den död vi har förtjänat, ersätts gärna med självhjälpsförkunnelse i olika former. "Det blir nog bra om du gör så här."

Det säkraste tecknet på en döende, och en död, kyrka är att den kompromisslösa lagförkunnelsen och den oavkortade evangeliumförkunnelsen tystnar/har tystnat. Då blir den sanna kristendomen ersatt av en harmlös och småtrevlig kulturkristendom som varken förargar eller tröstar. Som varken dödar den gamla människan eller ger den nya människan föda och livsmöjligheter.

Detta är något som vi alla som har predikouppgifter behöver hålla i minnet och ge akt på. Jag också. Alltså att vår förkunnelse inte glider över i harmlös självhjälpsförkunnelse utan att den alltid fokuserar på lag och evangelium. Och dessutom så att både lagen och evangeliet förkunnas på rätt sätt. Kompromisslöst och fullödigt.  

Om blodmånen och Herrens dag

I går kväll hade jag tänkt ta med barnen ut på en åktur med bilen och se den totala månförmörkelsen, eller "blodmånen" som en sådan ofta kallas. Tyvärr drog ett tjockt molntäcke in från just sydost varför blodmånen här hos oss förblev osynlig. Det skulle säkert ha varit en upplevelse för dem! Nå, i stället fick jag berätta vad en månförmörkelse är och hur den uppstår. (Med hjälp av tre Angry Birds-mjukisleksaker.)

Jag läste runt lite på nätet också, och föga överraskande hade bland annat Iltalehti en artikel som talade om att det finns kristna som menar att denna blodmåne är ett förebud om den snart kommande apokalypsen. I artikeln presenterades olika självutnämnda profeters mera och mindre halsbrytande uträkningar. Positivt nog citerades också profetian i Joels bok om att "Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och skrämmande" (Joel 2:31), liksom också orden från Uppenbarelseboken om att månen ska "bli som blod" sedan det sjätte sigillet brutits (Upp. 6:12). Tyvärr, eller tacksamt nog (?) drogs sedan inga växlar på dessa bibelord i artikeln.

Men hur är det? Är en blodmånen, som till exempel denna, ett förebud om märkliga saker som ska hända. Som exempelvis tidens slut? Svaret torde vara både ja och nej. Till exempel torde en blodmåne ha kunnat ses i Jerusalem på kvällen den 3. april år 33. Den här dagen var fredagen under judarnas påsk det året, och mycket troligt just den dag när Jesus dog och lades i sin grav. Bibeln gör också klart att månen kommer att bli "klädd i blod" i samband med tidens slut. Men, och det här är mycket viktigt, det innebär givetvis inte att alla månförmörkelser ska sättas i samband med tidens slut. Det är helt fel att, utifrån olika tecken i skyn (av vilka en blodmånen onekligen är ett av de mera spektakulära) försöka räkna ut – många gånger genom fullständigt halsbrytande räkneoperationer och med hjälp av de mest sökta fixpunkter i både skyn och i livet på jorden – när tiden kommer att ta slut. En av dessa ovannämnda "profeter" använde sig av det i och för sig lite speciella faktumet att det i USA kunde ses fyra blodmånar på mindre än två år – parat med det faktum att den nye presidenten (Trump) svors in exakt 80 dagar före den första av dessa fyra blodmånar – som ett säkert tecken på en räcka händelser som skulle leda till jordens undergång nu hade inletts...

Men nej. Vi ska inte göra på det sättet. Vi har Guds ord att gå till, och Guds ord säger oss klart och tydligt att ingen vet dag och stund. (Mark. 13:32) Guds ord uppmanar oss också att vaka och vara beredda, för i en stund när vi inte väntar det kommer Människosonen. (Matt. 24:44) Blodmånar kommer och går. Vi kan njuta av dem, och mycket gärna även låta dem påminna oss om att Jesus en dag kommer att komma tillbaka och att tiden då kommer att ta slut. I den meningen kan en blodmåne ses som ett förebud och en påminnelse om tidens slut och Jesu återkomst. Men som bas för några uträkningar om när detta kommer att ske är de inte tänkta och ska de inte användas.

En levande kyrka lever i väntan på Jesu ankomst och vakar och beredd. Idag har tyvärr stora delar av kristenheten somnat. En blodmåne som denna ska inte skrämma oss, men den kan gärna väcka oss till insikt om att Jesus en dag verkligen kommer att komma. För Herrens dag kommer!  

Björn Vikström i Jakobstad

Björn Vikström föreläste i församlingscentret i Jakobstad igår. Hans föreläsning gick på temat "Kärlekens mångfald", och temat var givetvis hämtat ur hans bok om homosexualiteten och äktenskapet. Och nej, jag var inte där. Jag brukar faktiskt försöka hålla mig borta från Jakobstad under Jakobs Dagar, och så försöker jag förstås också hålla mig borta från sådana biskopar som inte riktigt vill eller förmår vara sådana biskopar som Bibeln säger att de borde vara. Men ÖT rapporterar, och jag läser gärna deras reportage.

Vikström menar, enligt ÖT:s artikel, att det finns en risk att vi pratar förbi varandra i frågan om homosexualiteten och äktenskapet och att han ville skriva en bok där perspektiven får mötas.

När jag läste det här visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Björn Vikström menar, tydligen på fullt allvar, att "perspektiven möts" i hans bok. Jag har problem med värmen, men frågan är om det inte finns andra som har större problem när det är så här varmt. Hur kan perspektiven mötas i en bok som är så här oerhört tendentiös och som svårligen kan beskrivas som något annat än en partsinlaga? En bok som påstår sig tala om kyrkans syn på kärlek, sexualitet och äktenskap utan att överhuvudtaget lyfta fram den viktigaste texten i hela Nya Testamentet om just äktenskapet, nämligen Matt. 19:5-6?

Jag kan inte se annat än att Björn Vikström i och med sin bok "pratar förbi" Jesus själv. För att inte tala om alla oss som i denna sena tid försöker tala för en biblisk äktenskapssyn. Tyvärr förmår han med sin bok, och säkert också med de ord som citerades i artikeln i ÖT, lura många som inget hellre vill än att bli lurade i den här frågan.

Det är mycket här som är djupt tragiskt.

Gigantiskt ledarövertramp?

"Allt är den vite heterosexuelle mannens fel." Har du hört det någon gång? Jag tror nog att de flesta har hört det här. Om inte rakt ut sagt så åtminstone indirekt och mer eller mindre inlindat. I den här satsen möts mångkulturalismen, feminismen och hbt-lobbyn – och när så sker kan resultatet inte bli annat än politiskt korrekt, eller hur? Allt som är fel i samhället är den vite heterosexuelle mannens fel. Vill vi få en ännu mera heltäckande skuldbild kan vi ännu lägga till adjektivet "kristne". Allt är den vite, kristne, heterosexuelle mannens fel.

Det här är SÅ politiskt korrekt att det nästan har blivit inkorrekt att ens antyda att det här kanske ändå inte stämmer. Speciellt om man, som jag, är en vit heterosexuell man. Och dessutom kristen. För att kunna kritisera denna "sanning" behöver man vara antingen färgad, kvinna eller homosexuell. Och någon form av ateist, eller åtminstone agnostiker. Då kan man komma undan med det. Som till exempel professor Pekka Mattila som får absolution på basis av den tredje saken i listan. Även om jag anser att det finns en del saker att kritisera i Mattilas resonemang menar jag att han har rätt i mycket av det han säger. Speciellt när han hävdar att heterosexuella medelålders män inte behandlas på samma sätt som resten av befolkningen.

Nåväl. Idag tog ÖT (och Vbl?) detta ett långt steg längre. Björn Nyberg skriver i en delvis svårbegriplig och spretig ledare dels om hur fel det är att det har blivit fullständigt acceptabelt att framställa Donald Trump som en gris, och sedan om vikten av att diskussionerna hålls sakliga. Men sedan kommer en sak som jag har svårt att se annat än som ett gigantiskt övertramp. Om jag alltså har förstått det hela rätt. Texten är som sagt ställvis en aning svårbegriplig. Nyberg hävdar att "mer eller mindre osakliga angrepp på den vita, heterosexuella mannen inte är det värsta som finns". Han menar att det "finns värre missförhållanden än osaklig kritik mot vita, heterosexuella män", och så kommer det som jag har så svårt att begripa att ÖT kan hävda på ledarplats: "... om kritiken leder till att män inte vågar säga något av rädsla för påhopp kan det faktiskt i vissa fall vara bara bra."

Är detta verkligen ÖT:s och VBl:s linje? Att det ibland kan vara bra att någon skräms till tystnad i den allmänna diskussionen? Att det ibland kan vara bra med osaklig kritik mot vita, heterosexuella män eftersom denna osakliga kritik och de påhopp som dessa kan råka ut för kan få dem att hålla tyst?

Ledartexten var som sagt till vissa delar svårbegriplig. Och spretig, milt sagt. Men jag har ändå svårt att få fram något annat budskap ur just dessa rader än det jag här har redogjort för. Det skulle kanske ha varit bra ifall Nyberg (mycket) tydligare skulle ha förklarat vad han avser med dessa sina ord. Kanske gett några konkreta exempel? Så frågan kvarstår: Är detta faktiskt ÖT:s och Vbl:s linje. På riktigt?

Så har vi drabbats av det

När diskussionerna rasade som hårdast angående det nya "jämlika" äktenskapet var en tillskyndarsidans huvudargument att "vad förlorar du på det?". De menade att det nya bara är ett positivt tillägg för en utsatt grupp och att den stora majoriteten inte kommer att lida av förändringen. Jag skrev en text där jag listade fem negativa följder som denna lagändring på sikt kommer att leda till. De tillskyndare som rörde sig här på bloggen närmast skrattade åt min lista. Men redan nu, bara några få år efter att denna förändring tvingades igenom i många europeiska länder, börjar vi se att det faktiskt går/kommer att gå så som jag och andra motståndare mot förändringen hävdade.Flera av punkterna är redan mer eller mindre verklighet, medan realiseringen av ett par av dem fortfarande ligger i framtiden.

Så här sett i backspegeln förstår jag inte varför jag inte hade med en sjätte punkt på min lista, och den borde dessutom ha stått först. Denna punkt kunde formuleras så här:

- Yttrandefriheten kommer att inskränkas för alla de som på något sätt är motståndare till den nya ordningen. Ingen kommer att få kalla homosexualitet för onaturligt utan påföljder, och allt tal om möjlighet till helande och upprättelse kommer att stämplas som hatprat.

Så skulle jag ha uttryckt mig då, för fem år sedan. Idag kunde man tillägga att sådana som vågar hävda att homosexualitet är onaturligt och kan botas kommer att förlora sina jobb och bli tvungna att löpa offentligt gatlopp. Samma sak med sådana som vägrar acceptera att det finns mera än två kön och som vägrar använda sig av de pronomen som människorna vill bli kallade och kalla sig själva.

Det mycket anmärkningsvärda här är att utvecklingen har varit så oerhört snabb. Detta alltså bara på några få år. Var kommer vi att befinna oss om, låt oss säga, tio år? Man kan bli mörkrädd om man tänker på det.  

Lägg ner eländet!

Det är ytterst beklagligt, på gränsen till obehagligt, hur vårt rundradiobolags nyhetsrapportering är vinklad när det gäller rapporteringen om USA, president Trump och efterdyningarna av toppmötet i Helsingfors. Som jag skrev tidigare är USA idag oerhört delat, och speciellt svenska YLE återger närmast slaviskt vad de vänsterliberala nyhetshusen i USA skriver - med den följden att vi som tar del av svenska YLE:s rapportering blir grundligt lurade och får en fullständigt felaktig bild av läget i USA.

Vad ännu värre är tillåts ingen kritik mot denna bedrövligt vinklade nyhetsrapportering. Jag skrev en kommentar, som givetvis var inom alla ramar som deras kommentarregler drar upp, i vilken jag kritiserade den snedvridna rapporteringen och rekommenderade Pat Buchanans kolumn för att få en mera balanserad bild av dessa saker. Givetvis blev denna kommentar censurerad. En annan kommentator påpekade samma sak som jag gjorde i min kommentar (men utan någon liknande länk), och denne fick sin kommentar publicerad ackompanjerad av en mycket syrlig kommentar från den ansvarige redaktören där denne hävdade att han visst tar del av även högerkonservativ nyhetsrapportering. Nåväl, nu var det givetvis inte det som var frågan. Jag tar också, för att ta ett exempel, del av vänsterliberal nyhetsrapportering, men det syns inte i vad jag skriver. (Annat då att jag kan kritisera det.) På samma sätt är det med svenska YLE. Det spelar absolut ingen roll vilka kanaler svenska YLE:s reportrar tar del av. Det de skriver/publicerar är ändå bara det som vänsterliberal media i USA har rapporterat. Absolut inget annat.

Svenska YLE är dag ett enda stort skämt. Ett skämt som tyvärr låtsas vara seriöst och stå för och prestera seriös nyhetsrapportering - och som därmed lyckas lura och bedra en stor del av de som tar del av denna nyhetsrapportering. Det stora problemet här är, i motsats till media som fungerar på en sund basis och på marknadens villkor, att alla tvingas betala för detta skräp. Om en tidning skulle bete sig på detta sätt skulle det gå att dra bort sitt stöd (genom att sluta prenumerera), men (svenska) YLE tillåts idag fungera som en skyddad verkstad för dessa vänsterliberala journalister vars agenda tycks vara att lura och bedra så många som möjligt och där det viktigaste redskapet i deras verktygsback tydligen är censuren.

Som sagt gäller inte vanliga, sunda, journalistiska, ekonomiska eller marknadsmässiga principer för detta bolag. (Jag skrev något mycket elakare först som jag, efter att ha tänkt efter lite, raderade och ersatte med de föregående orden...) Således kan man inte bara säga upp sin prenumeration. Tyvärr. Då återstår bara en sak, nämligen att uppmana de ansvariga politikerna att lägga ner eländet. Alla skulle vinna på en sådan sak. Så igen: Lägg ner eländet!

Märkligt...

Vi har fått höra i nyheterna att Kanada kommer att stå värd för ett exklusivt utrikesministermöte. Alla världens kvinnliga utrikesministrar har fått inbjudan till detta möte som, enligt planerna, ska hållas i Montreal i mitten av September.

Nå, nu vill jag förstås inte missunna dessa distingerade damer möjligheten att träffas och inte heller vill jag på något sätt hävda att ett sådant möte skulle vara oviktigt. Det är säkert viktigt på flera sätt. Men snälla: Motivera inte ett dylikt möte, som utestänger alla manliga utrikesministrar, med främjande av jämställdheten mellan könen! Eller är det bara jag som ser det snedvridna i en sådan motivering?

Om Trump och om att desarmera en bomb

Den största nyheten efter de två stormaktsledarnas möte i Helsingfors var Trumps påstående att han litar på Putin när han säger att Ryssland inte blandade sig i det amerikanska presidentvalet. Trumps kritiker har fått detta att vara i det närmaste landsförräderi eftersom det i så fall skulle innebära att Trump tror mera på Putin än på sin egen underrättelsetjänst. Men var det, som Trump senare har påstått, fråga om en felsägning? Det vet kanske bara Trump själv (samt Putin och tolkarna som var med på mötet mellan de två ledarna), men jag har nog ändå lite svårt att tro på den förklaringen. Mera troligt är ändå, menar jag, att den massiva kritiken mot det budskap Trump levererade på presskonferensen i Helsingfors fick honom att backa. Putins eventuellt kommande reaktion torde ändå kanske visa vad som är sant och vad som inte är det.

Men om det är fråga om en helvändning finns det en mycket positiv sida till denna annars olustiga sak, nämligen den att Trump i så fall faktiskt tycks lyssna på sina rådgivare. Här blev det tydligt att det Trump sade inte var acceptabelt, och då vände han. Garanterat på inrådan av sina rådgivare. Jag sover nog mycket bättre på nätterna om och när jag vet att den ytterst impulsive Trump faktiskt kan böja sig för sina mera balanserade rådgivare när det verkligen gäller. Och det gjorde det nog här.

Sedan är det också mycket intressant att se hur Trumps kritiker använde sig av denna fråga. Som jag konstaterade i den senaste texten finns det i runda tal 50% av amerikanerna för vilka det inte spelar någon roll vad Trump gör eller säger – han är ändå alltid fel. Kritiken från denna grupp är alltid hård, och här finns det i princip inga begränsningar för vad man kan tänka sig att ta till för argument för att misskreditera Trump. När han själv dessutom allt som oftast ger dessa sina kritiker användbart material genom främst sitt twittrande är bordet dukat.

Nå, nu hade kritikerna ändå faktiskt en potentiell presidentvältarfråga att ta till. Huruvida Trump lyckades desarmera denna bomb får framtiden utvisa.

Om media, Trump och det delade USA

Vi har haft storfrämmande, om någon råkade missa det. Det är sannerligen inte vardag med stormaktsledares toppmöten i Finland. Om jag har räknat rätt var det tredje gången sedan 1975 som USA:s och Rysslands/Sovjetunionens ledare träffades i Finland.

Nå, själva mötet var kanske inte så intressant som man kanske hade vågat hoppas, om man bortser från Trumps påstådda "felsägning" och vad den ännu kan tänkas leda till. Mera om det i en senare text. Men det intressanta är reaktionerna på vad som hände och kanske framför allt hur dessa presenterats i media. Det berättar nämligen något mycket intressant för den som har ögon att se med och öron att höra med.

USA är idag ett oerhört delat land, och denna delning kommer kanske klarast till synes i förhållandet till Donald Trump. För halva befolkningen spelar det ingen roll vad Trump säger eller gör – allt är bara fel. För den andra halvan av befolkningen spelar det inte heller någon (större) roll vad Trump säger eller gör – det är bra i vilket fall som helst. Skiljelinjen går ganska långt mellan det vi här kallar liberala och konservativa. Och nu kommer vi till det oerhört intressanta: Media i Europa återger i huvudsak (läs: enbart) vad (vänster)liberal media i USA skriver. Således är den bild de förmedlar en bild av ett land som avskyr sin president och skulle vara beredda att avsätta honom med omedelbar verkan. Detta är alltså den bild som vi får när vi läser våra tidningar och tar del av annan nyhetsrapportering. Det är också därför, må det sägas ännu en gång på denna plats, som det blev en så stor chock, både för media och för oss som tar del av medias rapportering, när Trump valdes till president. När bara Trumpmotståndarna hade fått komma till tals trodde förstås alla att valet var avgjort redan innan den första rösten hade avgetts. Men förklaringen var alltså den att medias rapportering är så oerhört skev eftersom de ger oss bara en sida av saken. Eftersom bara en del av landet får komma till tals och förmår nå över våra nyhetströsklar här i Europa. 

Sanningen är dock en annan. USA är som sagt ett oerhört delat land i dag. Den andra sidan – den sidan som valde Trump till president och som uppskattar åtminstone en hel del av vad han åstadkommit – får inte höras och synas i vår media. Därför tror vi nu också att hela USA är förargade på Trump för det som skedde i Helsingfors. Sanningen är igen den att detta bara gäller för den halvan av USA som redan innan toppmötet var förargade på honom och redan då hade bestämt sig för att inget som Trump säger eller gör kommer att ändra på den saken. Men denna halva av befolkningen får i vår media som sagt tala för hela USA.

Det stora samtalsämnet efter toppmötet var att Trump sade sig tro mera på Putin än på sin egen underrättelsetjänst. (Något han nu i efterhand alltså har förnekat.) Nu har vår media då lyckats hitta en del experter (även republikanska sådana) som mer än gärna trampar ner Trump i golvspringorna för detta. Igen torde dock samma sak gälla: Dessa experter tillhörde redan före mötet den del av befolkningen som hade avgjort sig mot Trump.

Den andra sidan har fortfarande ingen talan i vår media. Givetvis skulle det vara både berikande och komplicerande att få lyssna också till vad denna sida har att säga, men vår media vill överhuvudtaget inte att denna sida ska finnas. Och om man blundar och sätter fingrarna i öronen kan man kanske inbilla sig själv att det är på det sättet – och framför allt kan man lura (nästan) hela Europas mediekonsumenter. Men bara nästan. Vi finns ju också som läser till exempel Pat Buchanans kolumner. Det han säger kommer ALDRIG att få något genomslag i vår (vänster)liberala media, men ändå, och kan ske just därför, kan det vara nyttigt att läsa vad han har att säga om Trump och om Helsingforstoppmötet. Till exempel om hur Trump mycket förtjänstfullt i och med detta möte omintetgjorde de (vänster)liberala världsledarnas planer på ett kallt krig 2.0. 

Men något sådant får vi alltså inte läsa om i våra medier. Orsaken är förstås uppenbar. Det här ska hållas enkelt, och sanningen bör inte tillåtas få komplicera det hela. Dessutom är vår media fullständigt i händerna på samma krafter (läs: värderingskluster) som ville ha detta kalla krig 2.0.

Bra, ÖT!

Jag klagar inte sällan på våra medier när det finns skäl till det, och det finns det tyvärr ofta. Men ibland finns det också orsak att påtala bra saker som görs. Som till exempel artikeln om Tomas Sandell som ÖT publicerade på sin webbplats i natt. Sandell, som är hemma från Karleby, är en av grundarna av organisationen "European Coalition for Israel", och han varnar i artikeln för den igen ökande antisemitismen i Europa. Han konstaterar att judarna igen en gång flyr från Europa, främst på grund av förföljelse och hot om förföljelse från invandrande muslimer.

Artikeln är välskriven och informativ, och jag rekommenderar en noggrann genomläsning. Gärna flera gånger. Tyvärr misstänker jag att den finns bakom betalvägg. Jag ska hur som helst läsa den en gång till medan jag dricker mitt morgonte efter att jag publicerat denna text.

Om komplicerat och okomplicerat

Jag såg egentligen aldrig TV-serien "Det ljuva livet i Alaska" ("Northern Exposure" på orginalspråket), men en gång när jag "kanalsurfade" såg jag ett kort avsnitt där en av huvudkaraktärerna, spelad av Barry Corbin, sade en sak som fastnade på min hårdskiva. Han konstaterade att "Life is simple. It´s not always easy, but it´s simple. If we don´t complicate it". (Livet är enkelt/okomplicerat. Det är inte alltid lätt, men det är okomplicerat. Om vi inte komplicerar det.)

Jag har sedan fått lära mig att detta är en parafras på en sak som Confucius lär ha sagt, men det gör förstås inte citatet mindre sant för det. För så här är det. Livet är i grund och botten inte alls komplicerat. Gud har gett oss klara och tydliga instruktioner för vad som gäller för det mänskliga livet och för hur vi ska leva våra liv för att ställa till med minst oreda för oss själva och för våra medmänniskor. De tio orden i 2 Mos är en bra början, och sedan finns det, speciellt i Jesu undervisning, tillämpningar och förklaringar på dessa tio ord. Någon har kallat Bibeln för en "instruktionsbok för livet", och även om den först och främst är en vägvisare till och en instruktionsbok för Livet (observera den stora begynnelsebokstaven!) är också detta sant.

Validiteten i det citat jag inledde med märker vi speciellt idag när i princip allt som är gott, sant och rent ska ifrågasättas och revolteras mot. Äktenskapet mellan en man och en kvinna är den grundenhet som ger livet stabilitet – både på individnivå och på samhällsnivå. Om vi beter oss så att denna grundenhet ifrågasätts eller till och med raseras blir livet ofta mycket komplicerat. Detta gäller alltså både på individnivå och på samhällsnivå. Könsidentiteten och det att vara man och kvinna är en annan grundläggande sak när det gäller ett okomplicerat liv. Idag när det påstås ska finnas i princip hur många kön som helst kompliceras också denna i grund och botten mycket enkla sak. Med mycken vilsenhet och förvirring som följd.

Livet är förstås ändå inte alltid lätt. Sjukdomar, olyckor och annat elände kan göra att våra liv blir både tunga och svåra. Det är sådant som hör till ett liv i en av synden färgad värld. Men det är skillnad på ett enkelt/okomplicerat liv och ett tungt och svårt liv. Livet kan vara både tungt och svårt men ändå okomplicerat. Men tyvärr är vi idag så oerhört bra på att ställa till det för oss och komplicera våra liv.

Men som sagt är Bibeln inte bara en "instruktionsbok för livet". Den är framför allt en vägvisare till Livet. Det som främst skiljer den kristna tron från alla religionerna är nåden. Den kristna trons huvudbudskap är att oberoende av hur vi än har lyckats komplicera våra liv och ställa till det för oss så finns det förlåtelse och en möjlighet till en ny början. Många av våra val får förstås följder som vi inte kan undkomma, men fläckiga och söndriga samveten kan renas och helas. Vår relation med Livets Herre kan återupprättas och förnyas. Nådens evangelium säger att från hans sida finns det inga hinder. Vägen till denna nya början heter omvändelse. Omvändelse från våra egna vägar, omvändelse från vår revolt mot Gud och hans goda ordningar. Det handlar om att vända om från vårt eget och återvända till det Herren har gjort för oss. Att gå tillbaka till vårt dop och få börja om. Det handlar helt enkelt om att kapitulera och inse att vi, i oss själva, har gjort konkurs. Då, och endast då, kan vi börja på nytt. Men då FÅR vi börja på nytt.

Tack och lov för nådens evangelium! Det är den enda verkligt fungerande lösningen för människor och för en värld som håller på att komplicera ihjäl sig på sina egna vägar.

Smått otroligt...

De gröna i Åbo föreslår att staden bör utreda byggandet av ett kärnkraftverk för att säkerställa energi- och värmeproduktionen i staden och närområdet. Det här var en av gårdagens mera uppseendeväckande nyheter. Lade du märke till vilket parti som kom med förslaget? De gröna!

Det här är faktiskt smått otroligt. Vem skulle ha trott att den dagen skulle komma när de gröna blir kärnkraftsförespråkare? Orsaken ligger förstås i det att Åbo vill bli så kallat "koldioxidneutralt" fram till år 2029, och när klimatförändringen uppfattas som det största hotet får alla andra hänsyn tydligen ge vika.

En positiv sak hittar jag ändå i den här nyheten. Och det är en mycket positiv sak, faktiskt. De gröna, som ofta har svävat någonstans på små moln när det gäller allt som har med energi och energiproduktion att göra och bara pratat om hur vi ska spara energi som om det skulle kunna lösa alla energiproblem, har nu tydligen insett att energin också måste produceras på något sätt. Det är ett stort steg framåt. Nu får vi bara hoppas att liknande realism skulle gripa omkring sig också på andra områden i detta partis åsiktsarsenal.

Det stora problemet här är ändå att klimatförändringen och den (märk väl!) ännu obevisade mänskliga påverkan på klimatet får gå före alla andra hänsyn. Koldioxiden har, åtminstone för de gröna i Åbo, blivit det värsta av allt ont. Värre än riskerna med använt kärnbränsle, risken för olyckor med katastrofala och oerhört långvariga följder och framför allt får tydligen all ekonomisk realism stå tillbaka för hotet från koldioxiden.

Jag är sannerligen ingen rabiat kärnkraftsmotståndare, och OM - och jag säger OM - det skulle vara bevisat att det är mänsklig verksamhet som ligger bakom klimatförändringarna skulle jag kanske kunna tänka mig att köpa ett dylikt resonemang, liksom också andra fruktansvärt dyra så kallade klimatåtgärder vars mål är att stoppa temperaturstegringen. Men även om de flesta klimatalarmistiska vetenskapsmän (som är noggrant medvetna om varifrån deras lönecheckar kommer) påstår att det är mänsklig aktivitet som ligger bakom finns det ännu inga bevis för att så är fallet – och heller ingen konsensus.

Därför ter sig detta förslag, som alltså kommer från de gröna (vilket bör påpekas ännu en gång), som så oerhört absurt. Men så här går det när man låter en fråga dominera över allt annat. Det är faktiskt lite skrämmande, tycker jag, hur det här fungerar.  

Reflektioner efter ett sommarprat

Jag lyssnade på dagens sommarprat i Radio Vega med före detta frikyrkoledaren Patrick Tiainen. Det är svårt att inte bli berörd av hans berättelse. Han pratade om svåra hemförhållanden och mobbning som sedan uppenbarligen ledde fram till ett stort behov av uppmärksamhet och behov av bekräftelse. Sedan fastnade han i en farlig framgångsteologi och vad som närmast påminner om arbetsnarkomani. Det är som sagt svårt att inte bli berörd när man lyssnar till en sådan berättelse.

Emellertid kan jag inte låta bli att påpeka att igen en gång syns det allt för bekanta mönstret: Svåra hemförhållanden (som Tiainen inte desto mera berör i sitt sommarprat) med en påföljande störning i den sexuella läggningen. Detta är mera regel än undantag, liksom även att det är så förtvivlat svårt för de drabbade, liksom för media när de återger dessa livsberättelser, att se sambandet. Förklaringen är givetvis den att man inte vill se något samband. Att det helt enkelt inte FÅR finnas något samband. Homosexualiteten bara måste vara medfödd!

När jag lyssnade till Tiainens berättelse slogs jag också av hur oerhört stor skada det som han kallade för "bögdemonutdrivning" kan orsaka. Jag vet faktiskt inte om det finns några sådana "demoner", men att skylla på demoner när orsaken är en helt annan, och fullt naturlig sådan, skapar mycket mera problem än det löser. Vilket den som lyssnar på Tiainens berättelse med öppna öron självklart inser.

Vidare kan jag inte låta bli att konstatera att framgångsteologin är så oerhört farlig. Om och när allt lidande och alla svårigheter är något vi som kristna ska vara befriade från blir det lidande vi råkar ut för ett bevis för att allt inte står rätt till med oss och vår tro. I stället för att, som både Bibeln och den lutherska bekännelsen konstaterar, lidandet är något som hör till det att vara människa i tiden efter syndafallet. Oberoende av om vi lever våra liv i tro på Herren Jesus eller inte. Livet är ingen dans på rosor. Det är många gånger svårt, och vi är alla trasiga på sätt eller annat. Detta innebär att vi FÅR lida. Vi har tillåtelse att lida. Det är verkligen inget fel på oss om och när vi tvingas utstå lidande. Det är heller inget fel på vår tro eller på vår relation med Herren när så sker. Det är helt enkelt något som hör till det mänskliga livet. Vi har nämligen alla våra kors som vi har fått att bära.

Med detta sagt kan jag inte hävda att jag förstår varför en människa som till exempel Patrick Tiainen har fått ett sådant kors som han har fått att bära. För mig ter det sig som allt för tungt för en människa att utstå. Men ändå gäller det samma för oss alla: Det är inte korset som är problemet, utan vad vi gör med det. Hur vi bär det. Eller för att tala med de ord Tiainen använde mot slutet av sitt sommarprat: Det går att vara kristen och homosexuell. MEN, och där for det fel för honom: Det går inte att vara kristen och leva ut sin homosexualitet.

Nu kan jag redan höra protesterna, och de går förstås på linjen: Men det var ju det som skapade alla hans problem! Att han inte bejakade vem han var och vad han var! Men nej. Det var det inte, och det är det aldrig när det gäller detta kors. Orsaken till att detta är så oerhört svårt för dagens människa att förstå är att vi sätter likhetstecken mellan att vara och att göra. Och att vi gärna sätter till något om rättigheter. Att vi har rätt att leva ut det vi är. Det måste vi ju ha! För Gud har ju skapat mig just så här! Och det var där det for käpprätt åt skogen. Med lidanden här i tiden som följd, och med ännu större och allvarligare följder i evigheten.

Det är den största orsaken till att jag blir både berörd och beklämd när jag lyssnar till en berättelse som Patrick Tiainens – speciellt när jag vet vilka strömningar som råder i dagens samhälle. När vi inte får tala om vad homosexualiteten är, vad den (ofta, men knappast alltid) beror på och att det finns möjlighet till både helande och upprättelse så låser vi dörren till både helande här i tiden och till Guds himmel för de som tvingas bära detta kors. Vi låser dörren och kastar bort nyckeln. Och detta gör mig så oerhört sorgsen.

Om Noas flod och fossilerna

Vi fick vara med på Svenska Lutherska Evangeliföreningens årsfest i Terjärv i helgen. Det var en trevlig och uppbyggande upplevelse. Tyvärr förhindrade jobbet (djuren ska ha mat och skötsel även när det är fest!) mig från att delta i hela programmet – bland annat missade jag festens bibelstudier – men det jag hann delta i var mycket intressant. Liksom alla de intressanta människomötena och diskussionerna som en dylik tillställning också bjuder på. Speciellt vill jag ändå lyfta fram seminariepasset med Tore Jungerstam om Bibelns flodberättelse. Här visade Tore på ett övertygande sätt att flodberättelsen i Bibeln inte, tvärt emot vad den exegetiska forskningen utgått ifrån, kan anses vara ett lån från andra, äldre, liknande flodberättelser. Jag skriver "utgått" eftersom det så helt tydligt handlar om en bakomliggande ståndpunkt/åsikt som man genom slarviga och dåligt underbyggda slutledningar sedan har menat sig ha bevisat.

Tores slutsats blir alltså att Bibelns berättelse om den stora floden inte är något lån och inte heller en långt senare sammanredigerad berättelse utan att Bibelns flodberättelse så att säga står på egna ben och att den är, likt de andra flodberättelser som finns, är ett vittnesbörd om en faktiskt händelse – om en världsvid översvämning. Samt att Bibelns flodberättelse dessutom, sett till innehållet, är en mycket realistisk skildring. Detta i motsats till de övriga berättelserna som finns i andra skrifter.

När jag lyssnade på Tores seminarium kom ett citat av Ken Ham, grundaren av Answers in Genesis, för mig. Citatet, som är på engelska, handlar om alla de fossil som finns och som är ett klart och tydligt bevis för att det har skett någon form av stor översvämningskatastrof någon gång i historien. Citatet lyder som följande, och jag ber om ursäkt att jag inte har hunnit översätta det:

"If there really were a worldwide flood you´d expext billions of dead things burried in rocklayers deposited by water all over the earth. But when you actually go out there and look, what do you see in the fossile record? You see billions of dead things burried in rocklayers deposited by water all over the earth."

Guds välbehag

Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? (Rom 8:31)

Har du smakat på de här orden? Alltså riktigt ordentligt? Gud är för oss människor! Han är inte mot oss. Vi människor tänker ofta, speciellt när vi har en sådan dag när allt går emot oss, att vi är under Guds vrede. Att Gud är mot mig. Faktum är att det är helt naturligt att tänka så. De flesta människor gör det, och alla världens religioner går ut på detta. I en form eller en annan. Om vi har motgångar beror det på att Gud, eller gudarna, är fientligt inställda till mig/oss. Och när det är så måste vi på något sätt vända den här situationen. Kanske genom att offra något som är värdefullt för oss. Kanske genom att göra goda gärningar. Kanske genom att ge bort en massa pengar. Då borde ju Gud/gudarna bli mera välvilligt inställda till mig/oss igen.

Men Bibeln och den kristna tron säger något helt annat. Inget vi kan offra, göra eller ge bort kan få Gud välvilligt inställd till oss. Han har gett oss allt vi har, och han har mera av allt det i sina lador. Så varför skulle han vilja ha tillbaka sina gåvor för att i gengäld bli mera välvilligt inställd till oss? Nej. Det ENDA som duger inför Gud som offer, som goda gärningar och som betalning är Jesus. Hans offer på Golgata, hans goda gärningar och hans betalning i sitt eget blod för världens – också mina och dina – synder. Det är det enda som duger. Men Jesu offer, hans gärningar och hans betalning är evigt gällande. Inget kan göra det han har gjort, det offer han bar fram och den betalning han ställde i vårt ställe om intet. Jesu Golgataverk är evigt gällande. Och därför, och endast därför, kan vi ha det rätt ställt med Gud. Därför och endast därför, är Gud för oss människor.

Kommer du ihåg vad änglarna sjöng där på herdarnas äng när Jesus hade fötts? Vad de sjöng när Gud hade blivit människa? De sjöng: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag."

I och genom Jesus har vi människor Guds välbehag. I och genom Jesus är vi människor Gud välbehagliga. I oss själva är situationen en helt annan. I oss själva är vi allt annat. Men under över alla under! Vad vi är i oss själva har ingen betydelse! Inte för den som är i Jesus Kristus, för den som lever i trons gemenskap med honom. Där och då gäller detta: Gud är för oss. Vi är Gud välbehagliga. Gud är för dig. Du är Gud välbehaglig. Igen: Inte i dig själv, men i och genom Jesus.

Då, när det är så här, då kan allt annat falla. Hela världen kan stå emot oss – och det gör den också allt som oftast. Allt kan gå emot oss. Det spelar ingen roll, och framför allt indikerar det inte hur Gud är ställd gentemot dig och mig. Mot oss. För att veta hur Gud ser på oss ska vi inte se på våra omständigheter. Inte på våra framgångar eller motgångar. Inte ens på hur bra vi lyckas i och med det kristna livet. Nej, för att veta hur Gud ser på oss måste vi gå till Guds ord. Där får vi veta det. I och genom Jesus är vi människor Gud välbehagliga. För så säger oss Guds ord.

Gud är för oss. Han är för dig. Därför kan också Paulus skriva de oerhört härliga orden han skriver i Rom. 8:

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Amen! Så är det!