Inför det nya året

Så här inför slutet av det gamla året och början av det nya brukar det vara på sin plats att se både bakåt och framåt. Jag tror att jag, om jag skulle beskriva 2018 med bara några få ord, skulle säga att 2018 var året då farten ökade. Ytterligare. På i princip alla områden, tycks det som. Och riktningen är överlag inte bra. Då talar jag alltså om utvecklingen i samhället, i arbetslivet, i kyrkan. Och så vidare. Hjulen rullar allt snabbare, och under 2018 blev det här väldigt tydligt. Är det andra än jag som tycker att de inte riktigt hinner med? Annat än så tycker jag inte att jag behöver säga om 2018. Annat då än att jag/vi får tacka för ännu ett år med livet och hälsan i behåll.

Hur är det då om vi ser framåt? Om jag ska beskriva framtiden med några få ord tror jag att jag skulle säga att det mullrar i fjärran. Både rent bokstavligt och mera bildligt. Det finns mycket som skrämmer när vi ser framåt. Det konkreta mullret kommer från flera vulkaner som fått utbrott nu under de sista veckorna av 2018. De får representera naturen och den värld vi lever i och visa hur små vi människor i själva verket är inför naturen och naturkrafterna. Klimatet är en annan sak som skrämmer många. Och varför inte? Vi vet att klimatet är statt i förändring, och mycket av det som väntar är inte positivt. Huruvida människan är orsak till dessa förändringar är oklart, milt sagt, men det gör förstås inte att det inte kan vara skrämmande ändå. Ännu mera skrämmande är, som jag ser det, de följder åtgärderna mot klimatförändringen kommer att få. Och vad den process vi står i beråd att inleda kommer att innebära för samhällsfreden och demokratin. Som jag ser det är detta oerhört mycket mera skrämmande än klimatförändringen i sig.

Under 2019 kommer yttrandefriheten ytterligare att naggas i kanterna. Hur mycket vet förstås i detta nu ingen, men trycket är redan i dag enormt. Det vet vi. Få se, till exempel, hur länge bloggar som denna får fortsätta att existera. Det gick som sagt snabbt under 2018, och det är knappast någon speciellt vågad förutsägelse att säga att farten kommer att öka också på detta område under 2019. Och kanske speciellt på detta område. Åsiktslikriktning och opinionsstyrning. Vi kommer att få se mycket mera av sådant under 2019. Och åtgärder mot sådana som inte spelar med i aviskt att pressa ut dessa i marginalen.

Världsekonomin har hostat ordentligt under slutet av 2018, och vad detta ännu kan bli till vet förstås ingen. Detta är något som kan vara orsak till oro för många. Hur skulle en krasch a la 1929 se ut och få för följder 2019? Jag tror inte att många av oss skulle vilja veta det.

Vi är också alla ett år äldre nu än vi var för ett år sedan. Allas våra kroppar har blivit ett år äldre med allt vad det innebär av så kallade "ålderstillägg". Det är skrämmande att se krafterna avta och orken tryta. Jag tycker att det här märks redan strax under de femtio, om än kanske inte alltid så tydligt. Men oberoende av om vi är 46 eller 76 så ser vi att våra kroppar nöts ut. År läggs till år, och alla som kan addera vet var det kommer att sluta. Ett människoliv blir sjuttio eller åttio år, om det blir långt...

Avfallet i kyrkorna kommer givetvis att tillta under 2019. Alltså om vi människor får som vi vill. Det kan hända att Herren har andra planer, men jag kan inte föreställa mig vad som ska till för att vi som folk och kyrka ska vända om från vår egen avfallets väg. Det kommer inte att krävas lite lidande för att så ska ske. Men Herren vet, och vi får be att han ger – och gör – vad som behövs. Men här gäller grundregeln: Den som ber om väckelse över en människa eller ett sammanhang ber om lidande över denna människa eller detta sammanhang. Det är oerhört sällan det skulle gå med mindre än så. Men det oaktat får, och ska, vi be om väckelse och om nåd till omvändelse och bättring.

Det mullrar i fjärran. Jag vet som sagt inte om jag kan beskriva min vision för år 2019 bättre än så. Mullret kan förskräcka, och gör det också ofta. Men det kan, och bör, också driva oss till att ropa till Herren om förbarmande, om nåd och om hjälp. För där finns nåden, och där finns hjälpen att få. Också om och när allt ser mörkt och svårt ut. När vi blir äldre och krafterna tryter. När vågorna dånar och stormen går. Både bildligt och bokstavligt.

Framåt i Jesu namn! Det är tryggt och gott att få säga så. Och att få tro hans egna ord om att Han går med oss. Hur hårt mullret än blir och hur nära det än kan tänkas komma oss. Så framåt i Jesu namn! Också under år 2019.    

Julfråga!

Julens enskilda höjdpunkt för mig i år var utan vidare julottan i Esse kyrka. Höjdpunkten i julottan var när vi fick sjunga - på sin rätta tidpunkt - psalmen "Dagen är kommen". Det är min favorit bland många fina och teologiskt starka julpsalmer. Detta för den enorma teologiska styrka som psalmen besitter. Kombinerat förstås med en fin melodi, men det samma gäller för många andra psalmer och sånger.

Nu undrar jag: Vilken är din favoritjulpsalm eller -sång? Sätt gärna också med en motivering. (Inte obligatoriskt.)

Det skulle vara intressant att veta vilken bloggläsarnas favorit är!

God fortsättning på julhelgen!

Factum est!

Jag är delad när det gäller Lucia-program i kyrkorummet. Om det görs rätt – så att budskapet pekar på Kristus – är det säkert i sin ordning att Lucia syns i kyrkan, men om det inte görs på det sättet har hon och hennes följeslagare inget i kyrkan att göra. Det samma kan förvisso sägas om allt "program" som ordnas i kyrkan. Om en predikan, för att ta ett extremt exempel, inte talar om Kristus och om lag och evangelium har den inte heller något i kyrkan att göra.

Jag har bara sett ett Lucia-program i år. På julfesten i Ytteresse skola. Igår var ingen mindre än Finlands Lucia i Esse kyrka, men jag var inte där så jag kan inte säga något om det var bra eller dåligt att denna Lucia gavs tillträde till kyrkorummet. Ytteresse skolas Lucia-program skulle däremot utan vidare ha gått bra i kyrkan. Så som jag ser det, åtminstone.

När vi deltog i julfesten i skolan, där Lucia-programmet framfördes, slogs jag av en intressant tanke. Lucias budskap sägs vara ett budskap om ljus, glädje, hopp och frid i en mörk och orolig värld. Frågan som kom för mig var att: Hur kan det vara det? Ytteresses Lucia gav ett gott svar på frågan: Lucia vittnar om Kristus som kom till jorden för att bringa frid mellan Gud och människa, för att vara världens ljus och ge människorna glädje i tidens svårigheter. Och framför allt ett hopp inför evigheten.

Men hur blir det om Lucia tonar ner detta? Om Lucia inte pekar på Kristus och hans frälsning men ändå säger sig komma med ett budskap om ljus, glädje, hopp och frid? Svaret på den frågan är enkelt: Då blir det bara tomma ord. Ord utan täckning i verkligheten. Fantasier. Om vi, eller Lucia, ska tala om frid, hopp och glädje behöver det finnas täckning för det vi pratar om. Utan Kristus finns det ingen sådan täckning. Talet om hopp blir oerhört ihåligt om livet slutar med en kall och mörk grav. Friden blir skör och väldigt osäker om den inte handlar om frid med den Gud som är alltings början och alltings slut. Ljuset och glädjen då, hur blir det med dem? Ja, vi kan givetvis tända en massa ljus och glädjas över många saker utan Kristus, men de ljusen brinner ner och den glädjen går alltid över. Bara i gemenskap med Kristus finns ett ljus och en glädje som aldrig tar slut.

Julens budskap är att Allsmäktig Gud låter sig födas till jorden som ett litet barn för att överbrygga den klyfta som finns mellan honom och oss. "Gud blev människa för att vi inte skulle behöva bli som Gud", som en visa man framställde saken. Det här skedde "när tiden var inne". När Guds tid var inne. Jesu födelse är ett historiskt faktum. Det skedde vid en speciell tidpunkt och på en speciell plats. Har du tänkt på vems namn som nämns först i julevangeliet? Det är inte Jesus, inte Maria och inte ens Josef. Nej, det är kejsar Augustus. Sedan nämns Quirinius. De här två figurerna ger oss knappast någon julstämning, men det är viktigt för Lukas att nämna deras namn eftersom det placerar in Jesu födelse i en historisk ram. I Lukas redogörelse sägs det också klart och tydligt var inkarnationens under skedde.

Factum est autem in diebus illis exiit edictum a Caesare Augusto ut describeretur universus orbis. Det är med de orden Lukas inleder det vi idag kallar för julevangeliet. I den latinska översättningen, behöver tilläggas. Det att Gud blev människa är ingen myt, ingen from fantasi. Det är ett faktum. Ett historiskt faktum. Factum est. Jesus föddes, levde, led och dog – och uppstod – här i tiden. På en given plats och vid en specifik tidpunkt. En tidpunkt vi kan verifiera genom att ställa det evangelierna talar om i relation till allt annat vi vet om antikens historia. Om det Lukas och de andra skrev skulle ha varit myter och fantasier skulle de inte ha gjort det på detta sätt. Om man ljuger kan man inte knyta sin historia till verkligheten på detta sätt. Helt enkelt för att det blir för enkelt att avslöja lögnerna som lögn. När evangelisterna framställer det på detta sätt, knutet till vad vi också annars vet om antikens historia, vill de klargöra för oss att detta är något som verkligen har hänt. Detta är händelser som det går att falla tillbaka på. Som håller.

Det finns täckning för julens budskap om ljus, glädje, hopp och frid. Det är inte ett tomt budskap. Det håller. Både att leva på och att dö på när den tiden kommer.

Med dessa ord vill jag tillönska alla läsare av denna blogg en fridfull och välsignad vår Frälsares födelsefest!  

"Fem Dödahavsrullar är falska"?!?

Både jag och min hustru är historiker och också annars väldigt intresserade av allt som har med historia att göra. (Därför väljer t.ex. alltid de gula bitarna när vi spelar Trivial Pursuit...) Vi har därför det senaste halvåret prenumererat på Illustrerad vetenskaps Världens Historia-tidskrift. Där finns en hel del intressanta artiklar och mycket intressant fakta. Men tyvärr lider denna tidskrift av samma "sjukdom" som all annan ateistisk-humanistisk publikationsverksamhet: Allt som har med det bibliska vittnesbördet att göra ska, om möjligt, förstås så negativt (ur Bibelns trovärdighetssynvinkel) som möjligt. I det förra numret fanns en uppgift att Lukasevangeliet skulle vara skrivet mellan åren 80 och 110 e.Kr. Det här är förstås fullständigt befängt, men de stöder sig på uppgifter från bibelfientliga exegeter som det tyvärr finns en hel del av. Sanningen torde vara att Lukasevangeliet är skrivet ca. år 58.

I det nyaste numret finns dels en mycket intressant sak som går i motsatt riktning – åtminstone delvis. I en artikel om ett antikt skeppsvrak ("Antikens Titanic") nämns att en av de bästa beskrivningarna från passagerare på de romerska lastfartygen finns i Apostlagärningarna. Detta kunde förstås ännu ha förtydligats. Dagens forskning betraktar nämligen i stigande grad Lukas redogörelse för Paulus resor som de bästa, alla kategorier, redogörelserna för de saker, platser och händelser som omnämns. Omnämnandet i artikeln och användandet av ordet "bästa" speglar utan vidare denna utveckling i synsätt. För bara några år sedan skulle det inte ha gått att hänvisa till Apostlagärningarna i en dylik text. Tyvärr speglas fortfarande artikelskribentens aversion mot Bibeln i artikeln. Lukas omnämns inte, utan här hävdas att Apg är skrivet av en "anonym författare". Detta trots att det råder stor samstämmighet om att det är Lukas som har skrivit Apostlagärningarna.

Detta är emellertid inte det mest störande i detta nummer av "Världens Historia". Det mest störande hittas i en notis på sidan nio. Under rubriken "Fem Dödahavsrullar är falska" får läsaren veta att fem fragment av Dödahavsrullarna som "Museum of the Bible" i Washington har i sina samlingar är förfalskningar. Så som notisen är utformad får man intrycket att det handlar om faktiska fragment från de rullar som hittades av några pojkar som vallade getter i Qumran på Västbanken 1947. Detta fynd består av ungefär 100 000 fragment av över 2000 år gamla bibliska texter, och Qumranfyndets viktigaste bidrag till bibelforskningen var att visa att Bibelns texter inte har förändrats under dessa 2000 år.

Nå, nu får vi alltså veta att fem av dessa fragment är betydligt yngre förfalskningar. Vad säger detta oss? Jo givetvis det att om fem av dessa fragment är yngre förfalskningar så behöver vi förhålla oss mycket skeptiska till de resterande fragmenten också. Ja, inte bara det. Om dessa fem är falska är med största sannolikhet de andra det också. Och vips försvinner Qumranfyndets bidrag till bibelforskningen! Är detta således en tidig julklapp till alla ateist-humanister som hävdar att Bibelns texter är sena och oerhört förvanskade jämfört med det som eventuellt en gång skrevs? Så framställs det onekligen i den korta notisen i "Världens Historia". Eller rättare sagt: Det är den bild vi får.

Sanningen är emellertid en annan. Förstås. Om och när man ger sig tid att gå in bakom de braskande rubrikerna blir bilden helt annorlunda. De fragment museet har – totalt 16 stycken – har köpts på den (skumma) marknaden för antika artefakter som finns runt om i världen. (Bland annat har grundaren av "The Museum of the Bible", miljardären Steve Green, som ligger bakom inköpet av dessa fragment också köpt en hel massa antika artefakter från Irak. Dessa har sedermera överlämnats till myndigheterna för återförande till Irak.) De falska fragmenten av Dödahavsrullarna som nu avslöjats som falska var således inte faktiska fragment av Dödahavsrullarna utan fragment som sålts som fragment av Dödahavsrullarna. Det vi har här är alltså ett exempel på falsk marknadsföring och rent lurendrejeri.

Dödahavsrullarna är således fortfarande äkta och trovärdiga vittnen om Bibelns och de bibliska dokumentens trovärdighet. Trots den braskande rubriken och den synnerligen vilseförande notisen i "Världens Historia".

Men alla som bryr sig om sanningsenlig historisk rapportering och god journalistik inser att "Illustrerad Vetenskap" och i synnerhet "Världens Historia" behöver intas med en stor dos skepticism. Om man överhuvudtaget ska läsa dessa publikationer. Jag menar, det här är mitt område. På detta område har jag en viss möjlighet att avslöja vinklad rapportering och direkta felaktigheter. Det samma gäller inte i samma utsträckning på andra områden. Men finns det lika mycket falska nyheter på dessa andra områden också? Frågan behöver förvisso ställas.  

Hur ska vi förhålla oss till muslimerna?

Bloggserien Sanningen om korstågen kan givetvis, om man är ömhudad, beskyllas för att vara rasistisk, eller åtminstone islamofobisk. Bådadera anses vara något ont i dagens värld. Men saken är den att det jag skriver inte är rasism utan realism. Det är så här det är, helt enkelt. Ordet "fobi" igen indikerar irrationalism. En fobi är en irrationell rädsla för någonting. Men det här är fakta. Sanningen om korstågen. Visst kan man hävda att det jag framför speglar en irrationell rädsla, en fobi, men då har man nog inte koll på sina fakta. Eller så är de fakta man tagit till sig av revisionistisk art.

Jag har vid flera tillfällen här på bloggen talat om muslimer som offer för islam. Religionen islam är sådan att den fångar och binder människor – muslimer – och gör dem till slavar under denna ohyggliga ideologi. Så, hur är det då? Om vi klarar av att se nyktert och klart på historien och ser att islam är just detta: Hur ska vi förhålla oss till islam och till muslimerna?

Det är inte lätt för en slav att bli fri. Speciellt inte om och när den eller det som förslavar människan är så ohyggligt mäktigt som islam är. Det är inte mycket människor som du och jag kan göra för att hjälpa de som sitter fast i islam. Kärleksgärningar fungerar, och det finns säkert en tid och plats för sådana. Men dessa får inte kombineras med godtrogenhet. Det blir i så fall till recept för en katastrof. Men vi har ett redskap som är oerhört mäktigt, nämligen bönen. Vi får i kärlek och omsorg om dessa stackars människor lyfta fram dem inför den ende sanne Guden och be att han skulle gripa in och befria dem.

Vi ska snart fira jul. I detta sammanhang kan det vara bra att komma ihåg vad ängeln sade till herdarna: "Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren."

Glädjen är till för ALLA. Hela folket. Allt folket. För hela världen. Den ende sanne Guden blev människa i Jesus Kristus för att ALLA skulle få höra och få del av detta glädjebud. Att Gud har stigit ner till oss för att befria oss ALLA från våra synder. Från vårt slaveri under synden, döden och djävulen och alla hans potentater och ideologier.

Muslimerna är inte undantagna. Julens glädjebudskap gäller också för dem. INGEN är undantagen.  

Brister? Nej, inga brister!

Den som läste intervjun med mig i denna veckas nummer av Kyrkpressen fick eventuellt kaffet i vrångstrupen när han eller hon läste rubriken på artikeln. Där basuneras ut att "Julevangeliet hänger ihop trots brister". Den som tar sig tid att läsa artikeln ser sedan att det givetvis inte finns någon grund i den för att påstå något sådant som att det skulle finnas brister i Julevangeliet. Varken i det jag sade i intervjun, eller i den text Johan Sandberg har skrivit, finns något som kan tolkas på det sättet. Varför Kp:s redaktion ansåg det vara korrekt att använda ordet "brister" i rubriken begriper jag inte. Men det får rubriksättaren stå för. "Knepigheter" eller t.o.m. "svårigheter" kunde ännu ha varit acceptabelt. Men brister? Nej. Om det finns brister så är det i vår förståelse av Julevangeliet. Men i själva texten finns inga brister.

Detta som ett litet förtydligande. 

Sanningen om korstågen, del 3

I det muslimska sättet att se på världen ses världen som uppdelad i två områden. Fridens område (dar al-islam), där islam regerar och muslimsk lag gäller, och krigets område (dar al-harb) där islam ännu inte regerar och där muslimsk lag ännu inte har införts. Detta gällde på 600-talet under den mest expansiva fasen av islams utbredning, och det gäller faktiskt ännu idag. Trots att det inte talas så högt om detta. Ja, i själva verket talas det inte alls om det. Målet för islam och en rättrogen muslim är och har alltid varit att få alla länder och alla folk att underkasta sig islam. Observera nu detta mycket noga: Detta ÄR målet. Orsaken till att de muslimska aggressionerna mot Europa slutade vid sekelskiftet 1600-1700 är inte att islam skulle ha förändrats eller dess mål på något sätt skulle ha förändrats eller moderniserats. Nej, orsaken är att väst under de senaste 300 åren har varit så överlägset både militärt och ekonomiskt att alla har insett att det inte är någon idé att ens försöka.

Idag talar många gärna om islam som en fredens och en kärlekens religion. Detta är emellertid en lögn. Det Koranen säger gäller fortfarande för alla rättrogna muslimer, och Koranens budskap när det gäller de här sakerna har förstås inte ändrat. Det som har ändrat är vår inställning till islam och vår förståelse av denna i grunden våldsamma och våldsbejakande religion. Eller rättare sagt: Vår förståelse har inte ändrat. Den har helt enkelt försvunnit. Visst är det en bra sak att tänka och tro gott om andra, men i vissa fall kan det vara fullständigt förödande. Realism är i de flesta fall ännu att föredra framom godtrogenhet.

Varför det har blivit så här kan man förstås spekulera i. Jag har en vän som brukar säga att människornas politiska minne är sex månader långt. När det gäller krig och våldsdåd är det kanske längre än så, men helt tydligt är ändå att inte ens det minnet går längre tillbaka än 300 år. Detta kan mycket väl vara en förklaring. Men det är helt säkert inte hela sanningen. Den här textserien har handlat om sanningen om korstågen, och när man ser på korstågens historia, och framför allt hur korstågen har behandlats – och behandlas – i vår historieskrivning kan man inte undgå att förundras över den rådande historierevisionismen. Varför lär vi oss inte sanningen om korstågen? Varför är vi i väst så oerhört villiga att ta på oss rollen som mobbare och förtryckare trots att det, sett till hela historien och hela kriget mellan islam och den kristna världen, i själva verket är de kristna som har förtryckts, förföljts och blivit utsatta för våld och härjningar?

Det är helt tydligt att det finns starka krafter som vill ha det på detta sätt. Som vill att vi inte ska veta sanningen om korstågens historia. Som vill att det kristna västerlandet ska utmålas som de som har förtryckt och muslimerna som de som har blivit förtryckta. Som vill att vi ska tro att islam är och alltid har varit en fredens religion. Bland det värsta, alla kategorier, jag har läst om var när det föreslogs att vi kristna borde be muslimerna om förlåtelse för korstågen. Visst. I krig begås våldshandlingar och övergrepp som man både kan och bör be om förlåtelse för. Massakern på Jerusalems judar år 1099 var en ohygglig gärning där en bön om förlåtelse utan vidare var på sin plats. Men korstågen som sådana är verkligen inget som vi som kristna ska be om förlåtelse för. Den som kommer med ett sådant förslag visar bara hur oerhört dåligt insatt han eller hon är i historien. Alternativt hur oerhört förblindad han eller hon har blivit av dagens historierevisionism. Men tyvärr är detta en allmänt förekommande sjukdom idag. När vi dessutom ser dagens enorma krypande för islam i väst och den slapphänthet med vilket våra regeringar behandlar hotet från islam och helt enkelt blundar för alla de tecken som tydligt visar att islam på inget sätt har slutat föra krig mot väst kan man bara förundra sig.

Varför? Hur kan det komma sig att vi har blivit så här förda bakom ljuset? Så här grundlurade? Om vi funderar vidare så kan vi konstatera att det finns en potentat som inget hellre vill än att de kristna och det kristna evangeliet ska tystas. Denne potentat kallas i Bibeln för lögnens fader, och faktum är att den strategi som jag har beskrivit ovan passar mycket väl in på den som bär det namnet.

De lögner vi serveras angående korstågen har potential att vara kulturvältande. Detta eftersom vi, om vi inte förstår att islam är och alltid har varit en religion som har som mål att erövra och lägga under sig alla länder och folk, kommer att inta ett förhållningssätt till islam som är synnerligen självdestruktivt. Om vi inte inser vad målet är kommer vi inte att klara av att försvara oss mot islams fortsatt expansiva agenda. Om vi inte ser vad som håller på att ske och aningslöst låter islam ta över så kommer islam de facto att ta över. Det ligger helt enkelt så att säga i den religionens natur. Som en kommentator konstaterade: The west seems to have set it´s mind on comitting suicide by islam."

Det är nämligen så det blir om vi tillåter det ske. Och ett viktigt steg i detta tillåtande är att vi tar till oss och tror på historierevisionisternas bild av vad korstågen var.

Lögnen om korstågen är verkligen potentiellt kulturvältande. Inte i sig själv, men för att den exponerar oss för en fiende som alltid har haft som mål att erövra och underlägga sig hela världen – och speciellt det kristna västerlandet.   

Sanningen om korstågen, del 2

Om man vill ge en skev eller direkt felaktig bild av historien finns det flera sätt att åstadkomma detta. Man kan t.ex. inleda sin redogörelse mitt i händelseförloppet. Detta är ett bra sätt om man vill ägna sig åt historierevisionism t.ex. när det gäller korstågen. Faktum är att det är precis så här många historierevisionister gör idag. I stället för att inleda redogörelsen från år 622 när islam gick på offensiven inleder man sin redogörelse från medlet av 800-talet när islam redan hade brett ut sig över stora delar av den dåtida världen men drabbats av inbördes stridigheter och därmed blivit försvagad i förhållande till den kristna världen. När man gör så blir det mycket lättare att framställa islam och muslimerna som offer och de anfallande korstågsriddarna som förövare – och så har man åstadkommit den förenkling som var målet.

Sanningen är emellertid den att historien inte började med korstågen. Vidare var korstågen inte några erövringskrig med en klar uppdelning i offer och förövare. Korstågen var i själva verket en del i ett förtvivlat försvarskrig som den kristna världen hade tvingats in i på grund av islams snabba och synnerligen våldsamma expansion årtiondena efter 622. Men det här berättas det väldigt sällan och mycket lite om. Helt enkelt för att det skulle komplicera bilden av vad som hände för mycket och rådda till begreppen offer och förövare. Ja, inte bara rådda till det utan t.o.m. ställa hela begreppsvärlden på huvudet. Men här på denna blogg är jag inte rädd för att komplicera saker och ting, så om du vill veta vad som egentligen hände och vem som i verkligheten var offer och vem som var förövare ska du läsa vidare. För detta var vad som verkligen hade hänt:

Efter att Muhammed hade erövrat Mecka år 622 och lyckats ena de arabiska stammarna under sin, och islams, ledning inleddes ett erövringskrig som i stort sett saknar motstycke i historien både när det gäller framgång och våldsamhet. Efter Muhammeds död erövrade kalifen Omar Jerusalem 638. 642 tog muslimerna Persien, alltså dagens Iran. År 647 tog de Egypten och 649 erövrade de Cypern. 653 tog de Rhodos under kalifen Othman ledning och 711 tog de största delen av Spanien. Spanien var sedan muslimskt ända fram till år 1492. 732 gick muslimerna in i Frankrike där Karl Martell besegrade dem i slaget vid Poitiers. Om Martell inte skulle ha lyckats vinna över muslimerna vid Poitiers skulle hela Europa ha blivit muslimskt och med största sannolikhet ha varit det ännu idag. År 846 kom muslimerna ändå igen och belägrade Rom och förstörde mycket av de antika minnesmärken som fanns kring staden. Mellan 668 och 1453 försökte muslimerna vid åtta olika tillfällen ta Konstantinopel, och 751 erövrade de Anatolien. Redan 629 hade Muhammed sänt ett brev till kejsaren och beordrat honom att kapitulera inför Allah och islam eller ta konsekvenserna. De tre alternativ som erbjöds var att konvertera till islam, underkasta sig och betala en hög skatt (jizya) eller att dö. De sju första försöken att ta Konstantinopel misslyckades, men den åttonde gången de försökte lyckades de och som en följd av det finns inte längre staden Konstantinopel på några kartor. Staden heter idag Istanbul och bebos av (i huvudsak) muslimer. Vid erövringen av Konstantionopel flödade blodet i staden, och den allra blodigaste händelsen var när Hagia Sofia intogs och alla de kristna som förskansat sig i kyrkan höggs ner. Enligt uppgift stod blodet högt på kyrkans golv. Om detta nämns idag inte i några historieböcker, speciellt inte i Turkiet (som också annars har en tendens att gömma undan grymma våldsdåd och t.o.m. folkmord begångna mot kristna). 1382 tog muslimerna Sofia i Bulgarien och 1389 tog de Kosovo. 1396 tog de delar av Ungern, och 1529 stod de utanför Wien. De belägrade staden, men lyckades inte erövra den. Tre år tidigare, 1526, hade de erövrat Indien och de ockuperade landet till 1857 när britterna tog över. Så sent som år 1683 belägrade de igen Wien men också denna gång utan att lyckas erövra staden. 

På 700-talet, innan Karl Martell lyckades besegra muslimerna vid Poitiers, hade muslimerna i själva verket erövrat tre fjärdedelar av den kristna världen. Om Martell inte skulle ha lyckats vinna vid Poitiers skulle muslimerna inom några årtionden ha tagit resten också, och det då säkerligen helt oåterkalleligt. Det vi idag talar om som "väst" är i själva verket en liten splittra av vad den kristna världen en gång var innan islams oerhört brutala erövringskrig började. Om vår historieskrivning alls nämner islams erövringskrig förbigås det med några få rader som inte innehåller orden "erövring" och "krig" utan vanligen talas det om detta synnerligen blodiga erövringståg som ett maktövertagande i vilket islams fredliga regim tog över och spred både välstånd och sitt kulturella och vetenskapliga ljus till de områden som blev muslimska. Sanningen är emellertid fullständigt annorlunda. Hundratusentals kristna massakrerades. Kvinnor och barn förslavades och alla som bodde i de erövrade områdena tvingades betala en speciell skatt, jizya, och betraktades som tredje klassens människor.   

Muslimernas härjningar var speciellt svåra i Anatolien efter år 751, och där mördades, våldtogs och förslavades den kristna befolkningen på ett speciellt grymt sätt. För att råda bot på muslimernas härjningar sände den kristna världens ledare, kejsaren i Konstantinopel, en begäran om hjälp till påven i Rom. Som ett resultat av denna begäran inleddes korstågen. Korstågen var alltså inte någonting som uttråkade och äventyrslystna europeiska adelsmän ägnade sig åt i brist på annan meningsfull sysselsättning, utan korstågen var en del i kriget mellan den kristna världen och den muslimska världen – ett krig som dittills varit synnerligen ensidigt. Man kan med fog påstå att ifall korstågen inte skulle ha ägt rum skulle islam med största sannolikhet ha lyckats erövra hela Europa och vi alla skulle ha varit muslimer idag.

Fortsättning följer.

Sanningen om korstågen, del 1

Jag skrev i texten om "Moderna myter som potentiella kulturvältare" att den historierevisionism som har drabbat oss och vad vi tror att vi vet om korstågen är ytterst farlig. Det här problemet bottnar i den dikotomi som vi idag så gärna använder oss av när vi betraktar i princip alla fenomen i vår omgivning, nämligen uppdelningen i mobbare och mobbade. Förtryckare och förtryckta. Förövare eller offer. Det här torde vara en kvarleva från kommunismen och Karl Marx sätt att se på världen, och något som speciellt feminismen gärna har använt sig av i sin kamp mot "patriarkatet". Borgarna är förtryckare, arbetarna är de förtryckta. Männen är förtryckarna, kvinnorna är de förtryckta. Osv. Givetvis har det funnits, och finns ännu idag, ett visst fog för ett sådant synsätt. Det finns mobbare och förtryckare – både bland "borgare" och bland oss män – men detta är givetvis ingen universellt gällande sanning. "Proletariatet" fick också drag av förtryckare och mobbare i de länder där de tog över makten, och kvinnor kan också mobba och förtrycka männen. Dessutom, och detta är en mycket väsentlig sak i sammanhanget, kan allt och alla inte delas upp i förtryckare och förtryckta.

Denna dikotomi är ändå ett av de viktigaste filter vi använder oss av idag när vi betraktar både vår samtid och vår historia. Behöver jag säga att detta filter gör att världen blir synnerligen svartvit? Antingen är du ett offer, eller så är du en förövare. Nu är förstås saken den att inget är så här svartvitt. Livet, och historien, är så mycket mera komplex och komplicerad. Men vi vill så gärna att det ska vara enkelt och raka linjer. Och det är där historierevisionismen kommer in i bilden.

När dagens historieundervisning behandlar korstågen – för att inte tala om vår media som så väldigt gärna simplifierar allt – blir det kristna västerlandet förövaren och den muslimska världen offret. Korsriddarna framställs som rika, bortskämda och uttråkade äventyrare som gav sig ut på dessa erövringståg och därmed attackerade de fredsälskande och synnerligen avancerade muslimska länderna i mellanöstern. Känns bilden igen? Så här framställer t.ex. de böcker som används i historieundervisningen i Sverige saken. Men det här är alltså historierevisionism. Eller om vi talar klarspråk: Ren och skär lögn. Men om och när vi ska få in korstågen i vårt svartvita synsätt är det så här de behöver framställas. Ja inte bara det. Det finns idag starka krafter som vill framställa islam som en fredens och kärlekens religion, och för att det ska fungera behöver det kristna väst vara förövare och islam offret. Problemet är bara det att detta är en lögn. Och vad ännu värre är: Denna lögn blottar oss och hela vårt västerländska samhälle för en dödlig fara.

Fortsättning följer. 

Elementärt, May!

May Wikström ställer i det senaste numret av Kp ett par frågor som egentligen inte skulle behöva ställas. Hennes frågor gäller det brev som 28 kyrkomötesombud sände till biskoparna där de ville höra hur biskoparna ställer sig till särvigningar av prästkandidater som har den gamla ämbetssynen och till att rörelser som inte vill anlita kvinnliga präster skulle kunna få använda kyrkans utrymmen. Wikström ställer alltså ett par frågor som egentligen inte skulle behöva ställas. Helt enkelt för att svaren är så fullständigt självklara. Åtminstone för en luthersk kristen.

"Vad är det som förleder 28 kyrkomötesombud att vända sig till biskoparna med en vädjan om särvigningar av män som inte kan samarbeta vid altaret med kvinnor och med en önskan om att få använda kyrkans utrymmen för specialsamlingar för medlemmar som hyser samma syn?" Hon fortsätter: "Varför tycks den här frågan aldrig ´gå över´?"

Man behöver verkligen inte vara någon Sherlock Holmes för att veta vad svaret på dessa frågor är. Och det är därför jag menar att de inte alls skulle behöva ställas. Svaret på båda frågorna är givetvis för att Bibeln är klar och tydlig när det gäller att prästämbetet är förbehållet mannen och för att vår kyrka, i sin kyrkoordnings första paragraf, klart och tydligt säger att vad Bibeln säger gäller i dessa frågor. Klarare än så kan det inte bli. Men May Wikström vill ändå obstruera. Sin vana trogen, tänkte jag skriva. Hoppsan. Jag skrev det visst också. Nåja.

I resten av sin ledare visar sedan May Wikström att hon inte alls begriper vad det här handlar om. Jämförelsen med porslinsservicen är fullständigt befängd. Guds ord och hans vilja är nämligen eviga och de förändras inte. Wikström använder nedvärderande ordet "statisk" för att försöka deklarera motsatsen. Hennes resonemang imponerar verkligen inte. Dessutom visar hon på en annan, mycket viktig, punkt att hon överhuvudtaget inte förstår sig på denna fråga. Hon låter förstå att det handlar om prästerna. Om de präster, som blir allt färre, som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster. Men nej, May. Det här handlar INTE om prästerna. Inte heller handlar det om oss teologer som vägras prästvigning på denna grund. Nej. Detta handlar om alla de kyrkomedlemmar som bekänner sig till både Guds ord och vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf. Alla de kyrkomedlemmar som ingen bland biskoparna och kyrkans ledning idag bryr sig om. Som numera inte har någon hemortsrätt i vår gemensamma kyrka.

Uppskattningsvis handlar det om 200 000 medlemmar. 200 000 medlemmar som hör till de trognaste medlemmar vår kyrka har. Som engagerar sig aktivt i kyrkans verksamhet och som delar kyrkans tro. Som går i gudstjänsterna. Som bär upp frivilligverksamheten i vår kyrka. Men som vägras präster de kan ha förtroende för. Som vägras ett budskap från predikstolarna som de anser sig ha rätt att få höra i en luthersk kyrka.Som vägras rätten att använda sin kyrkas utrymmen för att ordna sådana möten och samlingar de kan gå till. (Den rätt som för övrigt ges till alla möjliga andra organisationer och åsiktsriktningar - även sådana vars medlemmar INTE hör till vår kyrka.)

Det är dessa 200 000 detta handlar om. Det har de 28 kyrkomötesmedlemmarna begripit. (Flera av dem har omfattat kyrkans nya ämbetssyn, men det missade också May Wikström.) Men May Wikström begriper inte det här. Säkert för att hon inte vill.

Frågan är om en person som inte begriper detta borde vara chefredaktör för vårt stifts tidning? Jag menar att svaret på den frågan är lika självklart och tydligt som svaren på de frågor May Wikström ställde i sin ledare.  

Om hakkorset

Jag avskyr allt som har med totalitarism att göra. Det är säkert ingen nyhet för sådana som har följt den här bloggen en tid. Det här betyder att kommunism och nazism är bland det värsta jag vet. Regnbågsfascismen, ännu i sin linda, har också element och strävanden som jag därför också tar skarpt avstånd ifrån. De attribut som dessa rörelser representeras av är förstås därför också saker jag ogillar. Därför både förstår och gillar jag det initiativ som min vän Peter Östman har tagit angående förbjudandet av hakkorset på allmän plats.

Men, likt det mesta i den här världen, är det inte riktigt så enkelt som att bara förbjuda detta – som vi idag uppfattar det – attribut för nazismen. Saken är nämligen den att svastikan, eller hakkorset, har en historia före nazismen också. Handen upp! Hur många vet var vi i Finland har använt hakkorset innan Hitler och hans anhang förstörde det för all framtid? Den som har varit till Power Park i Härmä vet svaret. Där, på ett flygplan från tiden före andra världskriget, finns en blå svastika på vit botten. Denna symbol var det finländska flygvapnets symbol innan man övergick till den blå punkten på vit botten.

Om det är något jag om möjligt gillar ännu mindre än totalitära ideologier är det historierevisionism. En lag som förbjuder hakkorset på allmän plats är säkert i sin ordning. Om det görs på rätt sätt. Målet är givetvis att ta denna symbol från de element i dagens värld som idealiserar nazismen och dess värderingar. Och det är jag helt klart med på – även om jag inser faran av att använda sig av förbud. Förbudet som metod och medel att styra samhällsutvecklingen är nämligen alltid en Pandoras ask eller ett "slippery slope".  

Svastikan, eller hakkorset, uppfattas idag som en symbol för det onda. Det har ändå inte alltid varit på det sättet. En lag som förbjuder hakkorset på allmän plats får inte leda till att vi tvingas revidera vår historia. Det blå hakkorset på vit botten var symbolen för vårt stolta flygvapen på 30-talet. Det behöver det få fortsätta att vara. I historieböckerna och på gamla flygplan från 30-talet. Power Park, för att ta ett exempel, är en allmän plats. Denna lag FÅR INTE leda till att de tvingas måla över den blå svastikan. Om så sker ägnar vi oss inte åt sund samhällsstyrning längre utan då har vi förfallit till att begå historierevisionism. Och det skulle vara mycket illa.

Alla ögon på Katowice

Är det någon som har missat att vad som har kallats (och troligen också är) mänsklighetens viktigaste konferens någonsin just nu hålls i Katowice i Polen. Här ska de samlade representanterna för nästan 200 länder komma överens om hur de utsläppsmål som slogs fast i Paris 2015 ska kunna nås. Det som gör detta ännu svårare – och enligt de flesta ännu viktigare – är att IPCC konstaterat att de mål som slogs fast i Paris ( max 2 grader) inte är tillräckliga, utan att temperaturhöjningen borde begränsas till 1,5 grader.

Åtgärder är alltså ordet för dagen. Eller för de här veckorna. Åtgärder som kommer att ställa till livet för så gott som alla som bor på den här planeten. För oss som är rika kommer dessa åtgärder att kosta mycket pengar, men vi kommer troligtvis att klara av att göra vad som kommer att krävas av oss. Annat är det då med de fattigaste länderna och folken. De kommer inte att klara av att uppfylla de krav som kommer att ställas på dem med mindre än att de i generationer framöver kommer att bindas i den yttersta fattigdom och misär.

Hur, kanske någon frågar. Saken är den att det kostar oerhört mycket mera att producera energi utifrån förnyelsebara källor än med fossila bränslen. En kW-timme förnyelsebar energi kostar upp emot tio gånger mera att producera än en kW-timme producerad med fossila bränslen. Samma sak med maten. De åtgärder som föreslagits, och som kommer att föreslås, kommer att fördyra matproduktionen avsevärt. Det betyder att vi som är rika förvisso kommer att tvingas sätta en mycket större del av våra pengar på mat, men vi kommer att ha råd att äta. Annat är det tyvärr med de fattigaste bland oss.

Det har uppskattats att de åtgärder som ska till för att, som man menar, begränsa temperaturhöjningen till 2 grader kommer att kosta 1-2 biljoner dollar årligen mellan åren 2030 och 2100. Det är tusen miljarder dollar. Per år. Hur mycket detta sedan kommer att påverka klimatet är höljt i dunkel. Bedömningarna går från att detta kommer att begränsa temperaturhöjningen till de 2 grader som anses vara målet till att påverkningen kommer att vara så liten som 0,17 grader.

En klimatpåverkan på 0,17 grader till kostnaden av att förändra livet för alla människor på hela jorden. Förändra allt från att fördyra det enormt för de rikaste av oss till att i princip omöjliggöra det för de fattigaste. Är det värt det? Eller kan det vara så att det finns en annan agenda bakom? En agenda som räknar med att vi inte kommer att kunna enas om de åtgärder som krävs och att den klimatångest som redan har frammanats kommer att bereda vägen för en världsdiktator som tvingar igenom dessa nödvändiga åtgärder? Eller som åtminstone lovar att göra det.

Jag skulle inte bli förvånad om det faktiskt finns en sådan agenda. Men den som lever får se. Spännande tider är det hur som helst.   

Inga gränser

En av dagens nyheter på Svenska Yle är att en av den kanadensiske kändispsykologen Jordan Petersons före detta vänner gått ut och hävdat att Peterson är "besatt av totalitära ideologier" och att ifall han "skulle erbjudas att bli diktator för ett land, tror jag att han skulle acceptera det".

I artikeln, som är relativt balanserad för att ligga på svenska.yle.fi, sägs att Petersons f.d. vän, psykologiprofessorn emeritus Bernard Schiff, har en dotter som är transsexuell. Schiff hävdar också att hans familj blev "sårad av Petersons fanatiska fördömande av [den kanadensiska] diskrimingslagen C-16.

Det här påhoppet på Peterson är givetvis symptomatiskt för både den tid vi lever i och för hbt-lobbyn. Det visar hur långt hbt-lobbyn är beredd att gå för att misskreditera sådana som vågar stå upp emot dem och deras agenda. Det finns många andra liknande exempel. Detta är bara det sista i raden.

Ja, och så skrev jag förstås en kommentar på svenska Yle där jag påpekade detta. Tror någon att den blev publicerad? Givetvis inte. En av de främsta agenterna i den finlandssvenska hbt-lobbyn (läs: svenska Yle) försvarar förstås sina gelikar. Misskreditera motståndarna och tysta ner de som påpekar det galna i att bete sig på det sättet. Det är snart 1984, sanna mina ord!

Ja, sedan ännu en sak. Schiff menar att Solzjenitsyn är en av Petersons läromästare och att detta visar hur besatt han är av totalitarism. Det här blev bara komiskt! Solzjenitzyn var en KRITIKER av Sovjet och totalitär kommunism. Suck! Men tydligen går det att påstå vad som helst om vem som helst idag om man annars är "renlärig".   

Det fullt synliga som ingen vill se

I den förra texten, och speciellt i kommentarerna, har det pratats om "sanningen om homosexualiteten". Det här är givetvis en mycket komplex sak, men vissa saker framstår som väldigt tydliga - om man bara vill se dem. Idag är det förstås mest bekvämt att blunda för fakta eftersom fakta på ett väldigt beklagligt sätt kan störa de allmänt accepterade dogmer som alla måste omfatta.

Men har du märkt en sak? Så gott som alltid när kändisar som kommit ut som homosexuella ger en intervju om sitt liv är det några saker som återkommer. Som t.ex. när Svenska Yle för några dagar sedan publicerade en intervju med Peter Jöback. Övergrepp och en mycket dålig fadersrelation. Det här är mer eller mindre regel i dessa sammanhang. Men ingen vill eller ens kan dra de rätta slutsatserna och sätta ihop två och två. Orsaken är givetvis uppenbar: Det får inte vara så här och därför är det inte det heller.

Problemet är bara det att det allt för ofta är just så här det är.

Om opinonsnämndens utslag

Kenneth Myntti skriver i en ledare i gårdagens ÖT om att "Även fromma bidrar till intoleransen". I sin ledare utgår Myntti från ett utslag i Opinionsnämnden för massmedier där en dagstidning blivit fälld för att ha publicerat en insändare där en namngiven person hade utmålat arrangörerna för en pridefestival som "en ond och syndfull kraft som förorenar Guds församling". Myntti anser detta vara ett välkommet prejudikat och en viktig markering var gränserna går för religiöst motiverad kritik av homosexualitet och pride-evenemang. Om än, enligt Myntti, detta utslag "innebär en förhållandevis snäv tolkning av [journalistreglernas] paragraf 26."

Detta prejudikat kommer således, enligt Mynttis ledare, att innebära en ytterligare skärpning av de redan hårt hållna ramarna inom vilka man ska röra sig om man vill uttala sig offentligt (i media) angående hbt-frågor. Det är heller inte svårt att gissa att ett utslag som detta kommer att innebära att media kommer att se till att hålla ett ordentligt säkerhetsavstånd till dessa alltså redan hårda och nu ytterligare skärpta ramarna. Opinionsnämndens ex cathedra-utlåtande (så ska det tydligen uppfattas enligt Myntti) innebär att den redan på tok för smala åsiktskorridor (som Myntti mer eller mindre fnyser åt) blir ännu smalare. Enligt min erfarenhet har man redan innan detta utslag inte kunnat få publicerat några insändare eller kommentarer som på något sätt ens försökt problematisera hbt-ideologin. Hur detta ytterligare ska kunna skärpas övergår mitt förstånd. Men tydligen har det funnits tidningar där det har varit möjligt att få sådana insändare och kommentarer publicerade. Jag har dock inte under de senaste några åren haft förmånen att läsa några sådana.

Givetvis finns det gränser, och så bör det vara. Jag skulle inte ha uttryckt mig så som insändarskribenten i den nu fällda insändaren gjorde det. (Förutsatt att Myntti korrekt återgett vad som skrivits.) Men sanningen om vad homosexualitet är, vad det ofta (om än kanske inte alltid) beror på och att det finns möjlighet till helande och upprättelse, får inte förtigas eller censureras bort. Är det någon som vågar tro att någon tidning i Finland vågar publicera t.ex. en insändare där detta hålls fram efter detta utslag? Inte jag, åtminstone.

Så här offras sanningen i Finland på det politiskt korrektas altare år 2018. Liksom yttrandefriheten.