Om varför Jesus måste dö

Så gott som varje påsk (och jul) brukar varje tidning med någon form av självaktning publicera antingen en artikel som på något sätt ifrågasätter Jesu historicitet eller på något annat sätt svartmålar den kristna tron. Jag har ännu inte sett några sådana artiklar, men man kunde säga att det är tidstypiskt att Iltalehti publicerar en text där "mediepersonen" Kaarina Hazard och Kuopios biskop Jari Jolkkonen grälar om vem och vad som orsakade Jesu död. Grälet började med att Hazard på X hävdade att det var populismen som dödade Jesus (eftersom man frågade en folkmassa och de ropade "döda honom!"). På detta kontrade Jolkkonen med att, helt riktigt, säga att man inte bör använda Jesu lidande för att svartmåla de egna politiska motståndarna. Sedan blir det bara fel också för honom. Han fortsätter med att säga att det är Pilatus som är ansvarig för Jesu död och att det är fel att beskylla judarna för det. De kunde ha dömt honom själva och så avrättat honom genom stening. Så långt Jari Jolkkonen.

De har båda fel. Att Hazard inte har koll på vad som hände är en sak, men det är överraskande hur okunnig en biskop i vår kyrka kan vara om de händelser som ledde fram till Jesu avrättning. Jolkkonen har förvisso rätt när han fördömer de som genom historien har använt Jesu död som en orsak att torgföra antisemitism. Det var förvisso de judiska ledarna som utlämnade Jesus till de romerska myndigheterna och som eggade upp folkmassan som sedan ropade "korsfäst!", men det betyder inte alls att det var judarna som folk som var ansvarigt för Jesu död.

Om vi säger det kort kan vi konstatera att det var Faderns vilja att Jesus skulle lida och dö, och de som är ansvariga är hela mänskligheten. Jesus dömdes, av Fadern, för våra synders skull. Han gick frivilligt in under den dödsdom som vi alla har förtjänat. Det var därför Jesus dömdes, led och dog. De aktörer som figurerade i kulisserna i dessa händelser var bara redskap för att Guds vilja skulle ske.

Men det betyder givetvis inte att vi kan studera och försöka förstå varför de agerade så som de gjorde.

För det första, och här borde Jolkkonen veta bättre: Judarna hade vid denna tidpunkt inte rätt att avrätta någon. Denna rätt, som de tidigare (och uppenbarligen också senare) hade haft, hade romarna tagit ifrån dem. (Att så skedde finns dokumenterat i samtida källor, liksom i Joh. 18:31.) Det var därför de behövde få Pilatus att dels bekräfta dödsdomen mot Jesus och även utföra den.

De judiska ledarna trodde faktiskt att de gjorde något gott när de utlämnade Jesus. Saken var nämligen den att de hade fått rätten att administrera tempelområdet utan att romarna blandade sig i deras förehavanden. Det innebar att tempelgudstjänsten med de dagliga offren kunde fortgå enligt vad som sades i Mose lag. Men eftersom landet var ockuperat av romarna var det de romerska makthavarna som hade det yttersta ansvaret för att ordningen upprätthölls. Om ordningen inte bibehölls och det blev oro eller vad som romarna kunde betrakta som ett uppror kunde detta arrangemang upphöra. Och om så skulle ha skett skulle de judiska ledarna förstås ha sett det som en stor katastrof. Så de trodde alltså att de gjorde något gott när de – för att behålla ordningen – stoppade Jesus, fängslade honom och överlämnade honom till romarna för avrättning. På så sätt bibehölls ordningen och tempelgudstjänsten fick fortsätta.

När vi sedan ser på Pilatus och läser vad källorna (= evangelierna och de sekulära källor som finns att tillgå) har att säga framstår en något annorlunda bild än den allmänt antagna. När vi ser på Pilatus ser vi en man som är hårt trängd från alla håll och som mer än gärna skulle ha frigett Jesus. Pilatus agerade närmast som Jesu försvarsadvokat i hela detta drama.

Bakgrunden, och orsaken till att Pilatus var så hårt trängd, är schismen med Herodes Antipas. Herodes var lydfurste över en del av sin fars forna rike medan Pilatus, som romersk landshövding, regerade över en annan del. Det fanns ett löfte avgivet i något skede av kejsaren att ifall någon av Herodes den stores söner skulle visa sig duglig skulle denne kunna få under sig hela det område som fadern en gång hade regerat över. Detta gjorde Herodes Antipas och Pilatus till bittra konkurrenter, och Herodes missade ingen chans att misskreditera Pilatus inför kejsaren och därmed förbättra sina egna chanser.

Pilatus hade redan gjort bort sig två gånger; dels hade han dödat en stor mängd judar i samband med att han kuvade ett upplopp, dels var det hans totala fiasko i samband med grälet om de gyllene sköldarna. I båda dessa fall hade Herodes noggrant låtit kejsaren veta hur illa Pilatus hade betett sig och hur dålig han, enligt Herodes, var på att styra över det judiska folket. Vi kunde, om vi använder brännbollstermer, säga att Pilatus redan hade två missar och en tredje skulle leda till att han blev bränd och plockad av banan. Det var i den situationen judarna kom släpande på Jesus och föste fram honom inför Pilatus för hans avgörande. Noggrant ackompanjerat av orden: "Om du friger honom är du inte kejsarens vän!"

"Kejsarens vänner" var ett elitsällskap som bara den mest meriterade och framgångsrike romare hade tillträde till. Det var en stor ära att få vara med, och samtidigt var det en fruktansvärd skam att bli utkastad ur sällskapet. Det var en så stor skam att många av de som blev utkastade helt enkelt valde att begå självmord för att på det sättet undkomma skammen.

Pilatus visste att Jesus var oskyldig och att det inte fanns något som han, enligt romerska lag, borde bli dömd till döden för. Men de judiska ledarna visste vilka knappar de skulle trycka på, och i bakgrunden lurade förstås Herodes. Han visste att om Pilatus inte gjorde de judiska ledarna till viljes och det blev ett upplopp skulle Pilatus dagar som landshövding vara räknade, och vem var bättre rustad att ta över än han, Herodes? Han fanns redan på plats, och han, som halvjude, visste bättre än Pilatus hur man skulle behaga de judiska ledarna och så bevara lugnet.

Pilatus var således mellan hammaren och städet. Han var hårt trängd, och visste att ifall han gjorde det rätta och friade Jesus skulle hans dagar som landshövding vara räknade, liksom troligen även hans anseende och därmed också hans liv. Han kunde förstås ändå ha valt att göra det rätta, men insatserna var väldigt höga. Så han gick den enkla vägen och utlämnade Jesus till att avrättas.

---

Visst kan man därför peka på både judarna, de judiska ledarna och Pilatus och säga att de var skyldiga till Jesu död. Men då missar man helt det bakomliggande skeendet. Alla dessa aktörer var närmast redskap i det stora dramat som Gud allt från början hade både skrivit och regisserat. Jesu öde var beseglat allt från när Adam och Eva fördrevs från paradiset (1Mos. 3:15). För att Fadern ville det och Jesus lydigt fogade sig i Faderns vilja.

Om vi alltså vill hitta någon att beskylla ska vi inte gå till judarna, inte till de judiska eldarna och inte ens till Pilatus. Nej, utan vi ska se oss själva i spegeln. Framför allt i Guds heliga lags spegel. Där ser vi vem som var skyldig till Jesu död. Orsaken till att Jesus måste dö var Guds kärlek till sina skapade verk, till alla oss människor.(Joh. 3:16-17)

Därför finns det ingen som helst orsak för oss att peka något finger. Den som ändå gör det visar att han/hon helt har missförstått själva evangeliet.  

 

Skadligt beteende

Idag kom det väntade beskedet att facken ytterligare förlänger de politiska strejkerna som redan nu för tredje veckan i rad plågar vårt land och orsakar enorma förluster för många företag och för statsfinanserna.

Det är beklämmande att se hur vuxna män beter sig som barnungar och inte klarar av att se längre än näsan räcker. Mantrat att det är regeringen som är skyldig till de enorma förluster som görs är både utnött och genomfalskt. Det är inte regeringen som strejkar och orsakar landet skada. Det är facken som gör det. Punkt.  

Sedan, om man skärskådar vad som egentligen pågår, kan man se något oerhört oroande. Alla demokratier bygger på att makten tillkommer folket och att folket genom allmänna och fria val utser representanter till ett lagstiftande organ som för folkets talan och som stiftar landets lagar. Ytterligare bygger alla demokratiska länders styrelse på den parlamentariska principen att regeringen ska ha riksdagens förtroende och när regeringen har detta förtroende är det regeringens rättighet - och skyldighet - att bereda lagförlag som riksdagen sedan antar eller förkastar. Och eftersom regeringspartierna vanligen har en majoritet i riksdagen blir dessa lagförslag godkända. Ibland med smärre ändringar, men dock. 

Det som nu sker är att vänstern/fackförbunden med utomparlamentariska metoder försöker ta sig rättigheter som inte tillkommer dem. Man kunde gå så långt som att påstå att de försöker kullkasta denna parlamentariska princip som vår demokrati bygger på. 

Eller med andra ord: När vänstern inte fick majoritet och kunde bilda regering och därmed styra landet försöker man nu ta makten över en del av lagstiftningsarbetet med hjälp av metoder som inte hör hemma i en parlamentarisk demokrati. Om vi vill säga detta på ren vardagssvenska kunde vi fråga: Varför ska de som hör till facket få ha två röster när alla andra bara har en? Först fick de rösta i riksdagsvalet som alla andra, sedan tar de sig rätten att komma med ett veto om och när den förda politiken inte faller dem på läppen.

Allt detta går förstås tillbaka på landets ekonomi och den kraftigt eskalerande skuldsättningen. I ett läge när landets ekonomi går kräftgång och något måste göras orsakar fackföreningarna landet oerhörd ekonomisk skada. Redan de två första veckornas strejker orsakade en minskad BNP med uppskattningsvis nästan en miljard euro. När strejkerna förlängs och företagens lager av t.ex. olika komponenter som behövs i produktionen tar slut kommer omfattningen av den ekonomiska skadan att öka ännu brantare. 

För att inte tala om den skada för Finlands näringslivs anseende dessa strejker orsakar utomlands samt den skada på vårt demokratiska system detta närmast revolutionära beteende orsakar. Denna senare skada går knappast att mäta i pengar.

Om ställningstagandet

 Ledare för största delen av de inomkyrkliga väckelserörelserna har publicerat ett ställningstagande för en biblisk äktenskapssyn - detta ställningstagande ingick i dagens version av ÖT och är värt att läsas! Det är ett dylikt budskap våra biskopar borde förmedla till vår kyrkas medlemmar, men när nu de som är satta att tala är tysta (eller talar falskt) får stenarna lov att ropa, för att använda en biblisk bild.  

Det är speciellt ett par meningar i det värdefulla ställningstagandet som jag vill lyfta fram eftersom det lyfter fram problemet och den spänning som finns inom kyrkan i denna fråga. Väckelserörelseledarna skriver: "De människor som brottas med en homosexuell dragning är på inget sätt större syndare än andra människor. Vi behöver stöda och uppmuntra dem som upplever homosexuell dragning att kämpa för ett liv som är i överensstämmelse med Bibeln. Varje syndare är älskad av Gud och han eller hon kallas till omvändelse och att ta emot syndernas förlåtelse och Guds nåd för Kristi skull."

Kyrkans och kyrkans tjänares (präster och biskopar) uppgift är just detta: Att stöda människor som kämpar i sin vardag med olika synder och frestelser och som behöver vägledning och tröst av evangeliet. Problemet är förstås att detta är ett ganska "smutsigt" arbete. Det kräver att man kavlar upp ärmarna och tar på sig arbetskläderna. På denna väg accepterar man människan men arbetar med och kämpar mot synden. Den av biskoparna valda vägen är däremot den late arbetarens väg, den väg där man inte arbetar och kämpar mot synden utan i stället accepterar den. 

Jag hoppas att du som läser detta förstår skillnaden. För ja, det handlar om just det som så många gånger har varit problematiskt för så många att förstå, men som är en självklarhet för den som lever det kristna livet: Gud älskar syndaren men hatar synden. När det är så kan inte den kristna kyrkan göra annorlunda. Den kristna kyrkan välsignar människan, trots att hon är en syndare, men kyrkan kan aldrig välsigna synden. Om en kristen kyrka går in för att göra det innebär det att hon vänder sig mot den Herre hon är uppkallad efter samt å det grövsta sviker inte bara sin uppgift utan också de människor man med detta beteende vill vara till lags.

Om media och om samhällets polarisering

Jag har redan många gånger uttryckt min oro för den ökade polarisering som pågår i västvärlden idag. Det här blir hela tiden värre, och frågan är var detta riktigt kommer att sluta. Det stora problemet är att media så starkt späder på denna polarisering och, tyvärr, demonisering av allt som ens luktar lite högerpolitik. 

Vart har den goda och hedervärda principen att framställa alla parter i en fråga på ett objektivt och rättvist sätt försvunnit? Jag ser tyvärr väldigt lite av detta idag, och det är ett recept på något som inte kommer att vara välgörande. 

Donald Trump och allt som har med honom att göra är givetvis i särklass här, och, måste man säga, inte helt oförtjänt heller. Trumps retorik är sådan att han tänjer på sanningen, ibland så långt att det kan vara svårt att längre veta vad som är sant och inte är det om man bara lyssnar på honom. Men detta ursäktar givetvis inte det sätt media behandlar honom och hela USA-högern. Trump är Trump, men media borde ändå klara av att vara objektiv i sin rapportering. Låt mig ta ett mycket tydligt exempel: I ett kampanjtal i Ohio för några dagar sedan talade Trump om att "det kommer att bli ett blodbad om jag inte blir vald till president". Detta var givetvis något som hans politiska motståndare genast högg till på, föga förvånande. Men när media gjorde det samma gick de helt klart över en gräns. När man nämligen hör, eller läser, Trumps tal i sin helhet inser man ganska omgående att han talar om ett ekonomiskt blodbad som den amerikanska bilindustrin kommer att utsättas för om han inte blir vald. Kontexten till orden om "blodbadet" gör detta mer än tydligt. Men likväl fortsätter media att läsa in något helt annat i hans tal. Alltså att han talar om ett verkligt blodbad på människor. 

Hur har media kört så här fullständigt i diket? Susanna Kierkegaard på Aftonbladet går längst och drar raka linjer till Tyskland, fascismen och Göbbels och blundar fullständigt för vad Trump egentligen sade. Ja, hon t.o.m. medvetet tillbakavisar alla de som påpekat att Trump helt tydligt talade om ett ekonomiskt blodbad för den amerikanska bilindustrin. I detta beter hon sig som ett litet barn som sitter i sin lekhage och kräver att världen ska se ut som hon vill att den ska se ut och att Trump ska vara en fascistisk diktator i vardande som bara väntar på att få ställa till med inbördeskrig i USA. 

Det är givetvis J6 och Capitoliumintrånget som igen spökar i bakgrunden. På tal om det så läckte i veckan uppgifter från den kommitté som demokraterna tillsatte under Liz Chaney som tog som sin uppgift att undersöka vad som verkligen hände under de kaotiska timmarna den 6/1 2021. Kommittén undersökte påståendet att Trump hade efterlyst 10 000 nationalgardister för att upprätthålla ordningen i Washington den dagen, men att detta inte vann gehör hos den instans som satt på rätten att sända ut dessa. Kommitténs slutsats blev att det inte fanns några bevis för ett sådant påstående. Nåväl, nu har det som sagt läckt ut uppgifter att kommittén tvärtom hade fått just ett sådant vittnesmål som de valde att hemlighålla och inte infoga i den slutliga rapporten. 

Detta ställer händelserna kring Capitoliumintrånget i ett helt nytt ljus, och framför allt avslöjas kommittén som den partiska, och falska, instans högern alltid har hävdat den vara. Här avslöjas också medias partiskhet och tillförlitligheten i deras "fact checks". T.ex. Washington Post basunerade redan tidigt ut, i deras "fact check" att "No, Trump did not order 10 000 troups to secure the Capitol on Jan. 6". Nå, nu ser vi vad den "fact checken" var värd. Än värre är givetvis att media helt har förbigått denna läcka med tystnad. Väljarna i USA får absolut inte veta att Trump inte på något sätt var skyldig till det som hände. Således får inte heller vi det.

---

Medias uppgift är INTE att vara en part i det pågående politiska skeendet. Tyvärr brast denna brandvägg i.o.m. det senaste amerikanska presidentvalet när media så tydligt ställde sig bakom Joe Biden. Detta t.o.m. så tydligt att vissa har hävdat att Biden inte var demokraternas kandidat utan medias kandidat. Detta att media i USA så tydligt har övergett objektiviteten i sin "rapportering" - något som sedan importeras hit till Europa när vår media fullständigt okritiskt kopierar det som media i USA skriver - är något som, helt korrekt, har eroderat förtroendet för media och som späder på den redan allt för långt gångna polariseringen i samhället. 

Frågan är alltså var detta ska sluta. Ansvaret för vad som kommer att hända i den nära framtiden ligger helt klart tungt på media. Om vår media inte gör om och gör rätt i detta kan tudelningen av samhället bli ett verkligt problem, och det ganska snart. Närmare bestämt redan i november. Om inte t.o.m. före det.

Fred nu!

Jag kan inte upphöra att förvånas över den massiva krigshets som råder i nästan hela västvärlden idag, framför allt i media och bland mediefolk men också bland de flesta politiker. Ryssland måste förlora kriget i Ukraina, oberoende av hur mycket ukrainskt blod som måste flyta!

Nu ska ingen missförstå mig. Jag hoppas att Ukraina skulle vinna. Det gör jag verkligen! Men det kommer tyvärr aldrig att ske. Inte med mindre än att Nato aktivt går in i striderna och offrar egna soldater och inte bara ukrainska liv. Och om och när (?) så sker, kommer Ryssland då att uppfatta det som att landets existens är hotad? Risken är definitivt uppenbar. Som jag tidigare har konstaterat: Inget kärnvapenland har någonsin förlorat ett krig i sitt eget närområde. 

Orsaken till denna text är en artikel på den polska webbsiten polsatnews.pl där den polske generalen Rajmund Andzrejczak konstaterar det som alla som kan räkna och har koll på krigets mekanismer redan en bra tid har vetat: De ukrainska förlusterna i kriget räknas inte i hundratusental utan i miljoner döda. "Det finns inga resurser i landet (Ukraina). Det finns ingen kvar som kan slåss", säger generalen. 

Det är oerhört fruktansvärt hur västvärlden, och Europa i synnerhet, har låtit Ukraina offra sina unga män i ett krig som de inte kan och inte kommer att vinna. Allt för att inget annat land i Europa ska riskera att hamna i en tänkt liknande situation. Nå, nu behöver jag förstås inflika att inte heller jag vet vad som rör sig i Putins huvud och vilka hans framtida planer är ifall han går segrande ur kriget i Ukraina. Men det vet knappast någon annan heller. Han kan, efter en seger i Ukraina, ta sig an nästa "specialoperation". Eller så inte.

Hur som helst måste denna galenskap få ett slut. Det sker antingen nu, med kraftiga territoriella förluster för Ukraina, eller så sker det om ett eller ett par år, med ytterligare stora förluster av människoliv och samma territoriella förluster. Eller så kommer kriget att utvecklas till ett kärnvapenkrig när Nato aktivt går in i striderna. Jag kan inte se några fler alternativ, och av dessa tre är det första det absolut bästa alternativet.  

Men tyvärr är som sagt hela västvärlden tokig i sin krigshets, så jag befarar att det kommer att bli ett av de två senare alternativen. Således kommer mycket mer ukrainskt blod att flýta, och det till ingen nytta överhuvudtaget.

Biskoparnas människofruktan

Jag slutar inte förundras över hur människor som i vanliga fall uppfattas som tänkande människor när det kommer till frågan om samkönade vigslar i kyrkan helt tappar all styrfart när det gäller logik och sunt förnuft. Som nu senast i den intervju Svenska Yle publicerade med Björn Vikström. Jag säger bara: Suck!

I en diskussion med en troende broder för några dagar sedan konstaterade vi att det blir så här när fruktan för människorna är större än gudsfruktan. När så är fallet får både förstånd och logik ge vika. Liksom troheten till både Guds ord och prästlöftet. Jag säger det igen: Efter biskopsmötets beslut försvann det sista av biskoparnas auktoritet. Som det nu är framstår de enbart som ett gäng clowner i lila skjortor. Tyvärr.   

Nå, men det är givetvis inte inför mig biskoparna ytterst ska stå till svars för sitt handlande, utan det kommer de att få göra inför Herren själv. Jag kan väl bara konstatera att jag är oerhört tacksam att jag inte behöver vara i deras skor den dagen. Det är inte för inte som dylikt trixande med Guds ords sanning kan benämnas som "kvarnstensteologi" (Matt. 18:6).

 

Mycket lovvärt initiativ!

Igår nådde nyheten att sju riksdagsledamöter lämnat in ett skriftligt spörsmål till regeringen rörande "bortskaffandet av könsneutral ideologi" ur landets skolor över nyhetströskeln. Denna "könsneutrala ideologi" kommer kanske främst till uttryck i olika temadagar och undervisningspass där t.ex. Seta får husera fritt och sprida sin skadliga propaganda i skolorna. 

Initiativet är lovvärt, men tyvärr kommer det knappast att få någon effekt. Det finns nämligen allt för många hjärntvättade ledamöter i riksdagspartierna också för att garantera att initiativet slås ner. Vi får tyvärr fortsätta att helt enkelt hålla hem våra barn om och när dylika dagar/lektioner ordnas.

Anmärkningsvärt är dock den reaktion spörsmålet fått från framför allt grönvänstern. Elisa Gebhart (Sdp) viftar friskt med diskrimineringskortet ("frågan är om redan det att framställa ett dylikt spörsmål är mobbning och diskriminering") och som svar föreslår Saara Hyrkkö (Gröna) att de sju riksdagsledamöterna borde utsättas för samma hjärntvätt som skoleleverna tvingas genomlida. 

Det är oerhört beklämmande att se hur långt degenereringen har gått också i vårt land. 

Om könskriget, del 2: Alternativet

I den förra texten slutade jag med att nämna att det finns ett alternativ till den toxiska feministiska ideologin med dess falska människo- och samhällssyn. Detta alternativ är förstås den bibliskt-kristna människosynen och en syn på mannen och kvinnan och relationen dem emellan som utgår från Bibeln. En syn som, med alla de synnerligen negativa konnotationer som idag vidlåder den, ändå som sagt har byggt det västerländska samhället som vi känner det. Ett annat begrepp som idag fått oförtjänt dålig klang är ordet "patriarkat". Det kommer från det grekiska ordet "patros" eller "pater" (på latin) som betyder fader och har idag alltså blivit närmast ett skällsord. Men om och när vi ser på vad Bibeln säger om mannens och kvinnans roller – om vi alltså klarar av att göra det utan att dagens negativa syn på ordet i sig och på Bibeln och den kristna tron skapar onödiga låsningar – ser vi att detta är något som verkligen fungerar. Eller som skulle göra det om vi vågade försöka.

Det ord som kanske mer än ordet "patriarkat" skapar onödiga låsningar speciellt för sådana som förgiftats av feminismens toxiner är ordet "underordning" – ett ord som är centralt i den kanske viktigaste texten i Bibeln när det gäller mannen och kvinnan och deras relation. Då talar jag givetvis om Ef. 5:21ff. "Underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren. En man är nämligen sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud och själv Frälsare för sin kropp. Så som församlingen underordnar sig Kristus, så ska kvinnorna i allt underordna sig sina män."

Detta kan givetvis låta lite besvärligt. Men Paulus slutar inte där, utan han fortsätter: "Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den", varefter han ger en utläggning över vad detta betyder. Sedan i slutet av avsnittet tillägger han: "Men vad er angår ska var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun ska visa respekt för sin man." Och nu behöver jag säga detta: Den som tycker att detta med underordningen låter obekvämt för kvinnan ska ta sig en noggrann funderare över vad det innebär för mannen att älska sin hustru som Kristus älskade församlingen. Speciellt gäller detta för alla män som inbillar sig att de på något sätt är, eller behöver vara, för mer än det andra könet.

Här finns nämligen inte rum för någon toxisk maskulinitet. Inte heller för någon toxisk feminism eller för något könskrig. Här faller ett mycket stort lass av ansvar på mannen – det att "älska sin hustru så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den" tränger ut alla former av övervåld och maktmissbruk, för att inte tala om nedvärdering och aggressivitet. I detta ingår givetvis också att ta ansvar för sexualiteten och för de följder den får vilket i sin tur utesluter all form av promiskuitet.

Församlingen underordnar sig Kristus med glädje och förtröstan eftersom hon vet att Kristus älskar henne och har offrat sig för henne. På samma sätt underordnar sig kvinnan mannen med samma glädje och förtröstan. I dessa fall blir underordningen inget offer utan en välsignelse. Och vi ska inte glömma de första orden i texten: "Underordna er varandra i vördnad för Kristus."

---

Detta är (det fungerande) alternativet till dagens könskrig och till toxisk maskulinitet och toxisk feminism. Som sagt är det på detta alternativ som vårt fungerande samhälle har byggts. Givetvis med alla de problem och skönhetsfläckar synden för med sig eftersom både mannen och kvinnan är syndare. Men dock.

Jag förväntar mig inte att samhället i stort ska återgå till detta alternativ. Men förhoppningsvis finns det tillräckligt många som är beredda att gå emot strömmen och inte foga sig i könskrigstillståndet för att detta även i fortsättningen ska kunna ses som ett beaktansvärt alternativ och då också kunna fungera som exempel för alla de som lider av olika grader av krigsskador.   

Till sist kan jag inte låta bli att göra en liten reflektion angående biskopsmötets uppror mot Gud och hans bud och vilja i äktenskapsfrågan. Paulus gör klart att det finns en koppling mellan förhållandet mellan Kristus och församlingen och mellan mannen och kvinnan – dock utan att förklara det i detalj. När jag skrev orden ovan om att "församlingen underordnar sig Kristus med glädje och förtröstan eftersom hon vet att Kristus älskar henne och har offrat sig för henne" slogs jag av denna koppling. Kan det vara så att denna koppling också har verkningar i motsatt riktning? Alltså så att när könskriget rasar och förhållandet mellan mannen och kvinnan slits isär genom det uppror som råder där, också församlingen/kyrkan (i dess timliga version) påverkas och drivs till uppror mot Kristus? Detta var som sagt bara en tanke som slog mig.

    

Om könskriget, del 1: Problemställningen

Den senaste tiden har det talats en hel del om så kallad "toxisk maskulinitet", och det var därför jag satte den rubrik jag gjorde på mitt senaste inlägg. För även om det givetvis idag finns allt för mycket "toxisk maskulinitet" är själva ideologin bakom feminismen också toxisk. Alltså i den meningen att den förgiftar och förgör.

Aggressivitet, manligt övervåld mot kvinnor och alla former av nedvärdering av kvinnan är förstås sådant som måste motarbetas, men när man idag talar om "toxisk maskulinitet" är det feminismens "könsmaktsordning" som ofta, för att inte säga alltid, står för definitionen – och då hamnar mycket annat också vid skampålen. Denna "könsmaktsordning", om än det ibland givetvis finns visst fog för att tala om den, baserar sig på samma marxistiska maktlära (med dess uppdelning i offer och förövare) som jag många gånger har skrivit om här på bloggen.

Nåväl. Kontentan av det ovanstående är att det finns mycket gift i relationen mellan mannen och kvinnan idag, och i det värdeliberala samhällsbygget råder vad som svårligen kan beskriva som något annat än ett könskrig idag. Detta är förstås synnerligen destruktivt, och som jag konstaterade i den senaste texten är det så gott som alltid barnen som får ta den största stöten. Ofta genom att inte ens få bli födda.

Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Orsaken till detta könskrig, till att feminismen finns (att det finns en beställning på den) är att mannen har svikit. Dels genom att missbruka sin styrka i förhållandet till kvinnan, dels genom att inte uppfylla sitt kall och sin uppgift att vara man och ta sitt ansvar.

Som sagt dominerar det feministiska perspektivet/ideologin så gott som totalt idag i det offentliga rummet och det offentliga samtalet. Det ses närmast som en självklarhet att anse att maskuliniteten per definition är toxisk, att all form av patriarkalism är av ondo och att kvinnan har suverän rätt att bestämma om ett litet barn ska få födas eller om det ska dödas före det ens fått födas samt att kriget mellan könen är något självklart.

Det är bara det att ingenstans på vår jord har ett fungerande samhälle byggts på denna grund. I vår del av världen, där detta synsätt har fått dominera i ett par decennier och experimentet har hållit på längst, håller samhällsbygget tvärt om på att kollapsa. Äktenskapen fallerar och hemmen faller sönder, med (igen) barnen som de största offren. Nativitetssiffrornas störtdyker och i många västliga länder har "the point of no return" redan passerats. Med alla de negativa följder för samhällsekonomin som den kommande "demografiska vintern" kommer att föra med sig.

Den stora frågan vi borde ställa oss, om vi alltså vill bevara ett fungerande samhälle i ett lite längre perspektiv, är om det finns något alternativ till denna toxiska feministiska ideologi med dess fatala människo- och samhällssyn. Och faktum är att det verkligen finns det. Ett välbeprövat sådant, dessutom, eftersom det är detta alternativ som en gång byggde det ordnade samhälle vi nu håller på att förstöra. 

Mer om det i nästa text.