Salt och ljus?

Som sagt kommer vår kyrkas biskopsmöte att sammanträda i morgon (tisdag) för att behandla en "kompromiss" (som det heter) i äktenskapsfrågan. Som jag tidigare konstaterade är detta inget annat än ett försök till bedrägeri eftersom man inte samtidigt både kan och inte kan ha samkönade äktenskap.

Att detta överhuvudtaget tas upp till behandling är givetvis inget annat än en skandal, och om biskopsmötet verkligen går in för att befordra denna lögn skjuter de det sista av sin auktoritet i sank. Men det är ingalunda den största katastrofen här. Det värsta är att förslaget går ut på att svika de homosexuella tillika med att vi, om vi går in för att välsigna det som Gud förbjuder och dömer i sitt ord, lurar dem å det grövsta. Guds ord är nämligen klart och tydligt i denna sak. Den som ägnar sig åt utlevd homosexualitet dömer sig själv till en evighet utan Gud. Det som Bibeln kallar för helvetet. (1Kor.6:9) Inte för att den synden skulle vara värre än andra i den meningen att den skulle vara oförlåtlig, utan för att den, liksom alla andra synder, innebär ett uppror mot Gud. Sådant kan givetvis förlåtas, men inte om man inte ångrar sig och ber om förlåtelse. 

Det en kyrka som går in för samkönade vigslar gör är att den säger åt syndarna att de inte behöver omvända sig och ångra sin synd. Detta, om något, är att lura och bedra. Och som sagt att svika de homosexuella. 

Men hur skulle det vara om vår kyrka skulle våga vara kyrka och i stället skulle gå in för att vara ljus och salt i världen i denna fråga? Om vi skulle lita på och sätta tro till Guds ord och samtidigt förkunna att det finns nåd och förlåtelse - och ja, också helande - för alla som vill fly till Herren och hans barmhärtighet och överge synden? Om vi i stället för att svika de homosexuella genom att gå den lätta vägen och säga till dem att synden är ok, fortsätt som förr, skulle gå in för att verkligen finnas där för dem, stöda dem och hjälpa dem att göra det rätta? Givetvis är detta en mycket svårare väg. Det kräver att vi drar på oss arbetskläderna i förhållande till de homosexuella och visiret i förhållande till världen så att dess spottloskor inte svider oss i ögonen. Men. Det skulle vara den rätta vägen att gå. Det skulle vara en välsignelsens väg. Både för oss som kyrka och för de som har fått detta kors att bära.

Om kyrkan skulle våga vara kyrka och välja att vara salt, vilket hon är kallad att vara, skulle detta också verka för att förhindra den förruttnelse som är på gång i världen idag (Matt. 5:13). Om en så stor och beaktansvärd aktör som kyrkan skulle gå in för att inte spela med i medias och världens propagandaspel skulle gränserna inte kunna flyttas lika snabbt och lika enkelt som de flyttas idag. 

Vågar vi hoppas på en sådan sak? Jag vet inte. Men vi vågar ropa till Herren om detta i bön. Så mycket vet jag åtminstone!