Toxisk feminism

På internationella kvinnodagen publicerade ÖT en ledare, skriven av Sofie Stara, som efterlyste en "feministisk armé" som bekämpar/besegrar "Putin, hans gelikar och det samhälle de skapar". I sin text drar hon rakt igenom alla kurvor och buntar ihop allt och alla som hon inte gillar och sätter den ovannämnda stämpeln på dem. Hit hör "sannfinländare", "högerpopulister", "abortmotståndare" och "konservativa kristna". Allt i en enda röra och utan försök till ens lite nyansering. Men om det är något feminister kan så är det att köra rakt i kurvorna, vilket Stara så tydligt bevisar.

"Feminism är frihet" och "Antifeminismen är en stark drivkraft för högerextremister och det spelar Putin rakt i händerna", skriver Stara också och så får hon med Putin-stämpeln också. En tydligare uppdelning i "de goda" och "de onda" får man leta efter!

Faktum är dock att feminismen inte alls står på det godas sida. Precis som jag skriver i rubriken är feminismen i allra högsta grad toxisk. Man behöver verkligen inte vara någon "högerextremist" för att begripa det. Det räcker med att med öppna ögon se på feminismens ideologi och dess följder.

Feminismen är en i grund falsk ideologi. I grunden finns en tanke att män och kvinnor är, och måste vara, likadana och sinsemellan utbytbara. I detta bortser det feministiska tänkandet från alldeles uppenbara skillnader mellan könen och i den mån detta inte går försöker man med våld utplåna dessa skillnader. Om vi säger det något plumpt: Feminism innebär att kvinnan försöker bli man. Med precis allt vad det innebär. Följden av detta blir ett könskrig där det bara finns förlorare. Familjeinstitutionen, och med den barnen, framför allt. Den närmast katastrofala nedgången i fertilitetssiffrorna som i princip hela västvärlden idag brottas med kan t.ex. härledas från feministisk ideologi.

Den andra vågens feminism kom med en sexuell frigörelse som såg på mannen och hans promiskuitet (och mannens möjligheter att vara promiskuös utan följder) och krävde att kvinnan måste få ha samma möjligheter till sexuell promiskuitet utan följder - och det är här abortstriden kommer in i bilden. För att kunna vara lika promiskuösa som männen historiskt sett alltid har kunnat vara (och tyvärr också varit) måste också kvinnan kunna ha sex utan följder. Därför är det inte alls förvånande att Stara, som den feministiska kämpe hon utan tvekan ser sig själv som, i sin text avsätter mycket rum för att klaga över att alla inte anser att det är en mänsklig rättighet att få ha ihjäl sina barn i livmodern.

Nå, en sak har dock Stara rätt i. Feminism innebär frihet. Frihet från traditionella, fungerande normer och frihet från ett fungerande samhälle. Men är det verkligen en sådan frihet vi behöver?