Den senaste tiden har det talats en hel del om så kallad "toxisk maskulinitet", och det var därför jag satte den rubrik jag gjorde på mitt senaste inlägg. För även om det givetvis idag finns allt för mycket "toxisk maskulinitet" är själva ideologin bakom feminismen också toxisk. Alltså i den meningen att den förgiftar och förgör.
Aggressivitet, manligt övervåld mot kvinnor och alla former av nedvärdering av kvinnan är förstås sådant som måste motarbetas, men när man idag talar om "toxisk maskulinitet" är det feminismens "könsmaktsordning" som ofta, för att inte säga alltid, står för definitionen – och då hamnar mycket annat också vid skampålen. Denna "könsmaktsordning", om än det ibland givetvis finns visst fog för att tala om den, baserar sig på samma marxistiska maktlära (med dess uppdelning i offer och förövare) som jag många gånger har skrivit om här på bloggen.
Nåväl. Kontentan av det ovanstående är att det finns mycket gift i relationen mellan mannen och kvinnan idag, och i det värdeliberala samhällsbygget råder vad som svårligen kan beskriva som något annat än ett könskrig idag. Detta är förstås synnerligen destruktivt, och som jag konstaterade i den senaste texten är det så gott som alltid barnen som får ta den största stöten. Ofta genom att inte ens få bli födda.
Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Orsaken till detta könskrig, till att feminismen finns (att det finns en beställning på den) är att mannen har svikit. Dels genom att missbruka sin styrka i förhållandet till kvinnan, dels genom att inte uppfylla sitt kall och sin uppgift att vara man och ta sitt ansvar.
Som sagt dominerar det feministiska perspektivet/ideologin så gott som totalt idag i det offentliga rummet och det offentliga samtalet. Det ses närmast som en självklarhet att anse att maskuliniteten per definition är toxisk, att all form av patriarkalism är av ondo och att kvinnan har suverän rätt att bestämma om ett litet barn ska få födas eller om det ska dödas före det ens fått födas samt att kriget mellan könen är något självklart.
Det är bara det att ingenstans på vår jord har ett fungerande samhälle byggts på denna grund. I vår del av världen, där detta synsätt har fått dominera i ett par decennier och experimentet har hållit på längst, håller samhällsbygget tvärt om på att kollapsa. Äktenskapen fallerar och hemmen faller sönder, med (igen) barnen som de största offren. Nativitetssiffrornas störtdyker och i många västliga länder har "the point of no return" redan passerats. Med alla de negativa följder för samhällsekonomin som den kommande "demografiska vintern" kommer att föra med sig.
Den stora frågan vi borde ställa oss, om vi alltså vill bevara ett fungerande samhälle i ett lite längre perspektiv, är om det finns något alternativ till denna toxiska feministiska ideologi med dess fatala människo- och samhällssyn. Och faktum är att det verkligen finns det. Ett välbeprövat sådant, dessutom, eftersom det är detta alternativ som en gång byggde det ordnade samhälle vi nu håller på att förstöra.
Mer om det i nästa text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar