Rom.1-2

Signaturen "Faktalobby" drog i en diskussion på en annan tråd fram det Paulus skriver i Romarbrevet 2 och gör en synnerligen märklig exeges på de första verserna i kapitlet med det uppenbara målet att på något sätt makulera det som sägs i Rom. 1. 

 

Detta är givetvis ett dödsdömt försök, men sin vana trogen biter ingen fakta på denne "faktalobby". Nå, ifall det är någon annan som har läst hans eiseges (vilket det de facto är fråga om, inte en exeges) kan jag här lägga upp en mer korrekt exeges över texten i fråga. 

 

I Rom. 1. presenterar Paulus brevets tema (v. 16-17), varefter han övergår till att beskriva Guds dom över hedningarna. Denna dom bottnar i att hedningarna inte har gett Gud ära för hans skapelse och tackat honom, trots att de kan se hans makt och hans gudomliga natur i skapelsen. Detta gjorde att de "förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan", och "därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra" och "bytte ut sanningen mot lögnen". Som ett resultat av detta kom homosexualiteten in i bilden och "de gjorde sådant som inte får göras". Slutklämmen i Rom 1 är betryckande: "De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de samtycker dessutom till att andra gör det."

 

Sedan flyttar Paulus fokus från hedningarna till judarna i början av det andra kapitlet. "Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer handlar på samma sätt. Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. Men menar du att du ska komma undan Guds dom, du människa som dömer dem som handlar så och själv gör samma sak? Eller föraktar du hans rika godhet, mildhet och tålamod? Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och envisa hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras."  

 

Bakgrunden här är att judarna, som hade Guds lag, såg med motvilja på hur hedningarna levde. Men problemet var att de också hade problem med att hålla lagen. Trots att judarna visste att också de var syndare menade de att de ändå hade en särställning eftersom de var Guds folk. I Vishetens bok (som är en av GT:s apokryfiska böcker) står det nämligen att "Om vi än syndar tillhör vi likväl dig eftersom vi känner din makt". Där sägs det också att hedningen ska bli "dömd i vrede" medan judarna skulle "få tuktan i all mildhet". 

 

Det Paulus alltså säger här i Rom 2:1f är att judarna inte kan räkna med att Gud har tålamod med dem i all oändlighet. Gud låter bli att döma dem för att ge dem tid att omvända sig. Inte att de på något sätt kommer att undkomma domen för att de är judar. 

 

Efter detta målar Paulus upp lagens väg till Gud. Den som håller lagen och lever efter den får evigt liv. Men det innebär att den som vill gå denna väg till Gud är förpliktigad att söka Gud och hans rike av hela sitt hjärta. Och där kommer givetvis alla till korta. Därför är det ingen olikhet mellan oss människor inför Guds lag. Hedningen har misslyckats, men det samma gäller också för juden. Villkoren för frälsningen är de samma. Juden inbillar sig kanske att det att han hör till egendomsfolket ska ge först och främst honom frälsning, men om han inte håller lagen (i likhet med hedningen) kommer också först och främst Guds vrede och dom att komma över honom. 

 

Lagens väg är alltså inte framkomlig när det gäller frälsningen. Hedningarna har misslyckats grovt, det är sant, men inte heller judarna klarar av att nå fram till Gud och hans rike på lagens väg. Domen blir i slutändan den samma både för hedningen och för juden. 

 

Men trots att denna text talar om spänningen mellan hedningarna och judarna har den ingalunda spelat ut sin roll. Texten har en hel del att säga oss som är kristna idag och som lever i det nya förbundet som inte baserar sig på lagen utan på Guds nåd i Kristus. Vi behöver nämligen alla komma ihåg på vilken grund vi blir frälsta. Allt är Guds nåd, och som frälsta syndare har vi ingen rätt eller ens möjlighet att börja moralisera över andras synder och mena att vi på något sätt skulle vara bättre än vad de är. 

 

Men det innebär som sagt inte att det Paulus skriver i Rom. 1 på något sätt skulle sättas ur kraft eller bli makulerat. Paulus beskriver, mycket träffande, hur en Gudsfrånvänd människa fungerar och hur det ena leder till det andra. Både för 1950 år sedan och ännu idag. Den gör också klart att domen kommer att drabba alla som lever på detta sätt. Att hålla fram vad Guds ord säger är aldrig fel och det innebär inte i sig att vi moraliserar så länge vi kommer ihåg att Guds dom över synden alltid är rättvis och drabbar alla människor - och att inte heller vi är något undantag trots att vi är döpta in i det nya förbundet. Om vi överger Kristus kommer också våra synder att leda till dom, trots vårt dop och trots vårt kristna namn.