Hebr. 11-12: Tappa inte modet!

Det finns många härliga kapitel och avsnitt i Guds ord, och jag har många favoritställen. Ett av de härligaste avsnitten, enligt mitt tycke, är Hebreerbrevets elfte och tolfte kapitel. Det är förstås givet att jag, som historiker, tilltalas av detta avsnitt som lyfter fram hela uppenbarelsehistorien, men där finns så mycket mera. I kapitel elva finns tre av dessa fullständigt lysande meningar/ordvändningar (som är vanliga i Hebreerbrevet) som bara blir härligare ju mera man betraktar dem. "I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden." (11:13) "Därför att han (Mose) liksom såg den Osynlige härdade han ut." (11:27) Samt detta att "världen förtjänade inte att hysa dem". (11:38) Smaka på dessa! Är det inte fullständigt fantastiskt? Men språket i hela brevet är oerhört härligt. Liksom det övergripande budskapet som kommer fram så tydligt just här i detta avsnitt.  

Hebreerbrevets budskap är att vi inte ska ge upp. Vi ska inte tröttna och tappa modet. Visst kan det vara tungt och svårt, men vi ska inte ge upp! I stället ska vi se på alla dessa som har gått före, hur de kämpade och hur de gick segrande ut ur kampen. 11:32-40 är sedan ett sådant avsnitt som är så sprängfyllt med innehåll att det inte spelar någon roll hur många gånger man läser det – man kan alltid hitta något nytt där som man inte insett tidigare. Här finns en lista på sådana män och kvinnor som genom historien "genom tron besegrade ... kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, släckte rasande eld och undkom svärdsegg." Människor som "var svaga men blev starka, de blev väldiga i strid och drev främmande härar på flykten." Härligt! Men det är bara den ena sidan av myntet, och det vet också vi. För sedan kommer en annan lista. Jag klistrar in några verser:

Andra torterades, och de vägrade att låta sig befrias för att få en bättre uppståndelse. Andra utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, led brist, blev plågade och misshandlade. Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor. Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet. (11:35-40)

Vi vet att det är så här det är för Guds folk, här i världen. Ibland går det oss väl, men andra gånger gör det inte det. Så har det alltid varit för Guds folk, men oberoende av om det går oss väl eller om vi hamnar att dela deras öde som det berättas om i den andra listan i Hebr. 11 så behöver vi hålla detta i minnet: Slutmålet är värt allt det vi möter här! Om det så skulle vara martyriet. Sedan kommer så den härliga sammanfattningen och slutklämmen på detta "trons kapitel" i de tre första verserna i det tolfte kapitlet. Jag klistrar in också dessa eftersom det inte går att säga det bättre än så här:

När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. (12:1-3)

Bibelcitaten i texten är ur SFB2015.