Clinton, Trump och vår social-liberala media

Nu är det bara en dryg månad kvar till presidentvalet i USA. Jag som alltid har varit väldigt intresserad av amerikansk politik tycker att detta presidentspel är bland det mest intressanta som finns. Åtminstone i nyhetsväg och när det gäller politik. Kombinerat med mitt intresse för hur media fungerar kan säkert var och en förstå att det känns lite som julafton just nu.

Jag såg den första debatten. Inte hela, men dess andra halva. Live, givetvis. Det säger för övrigt inte lite. Jag är också ishockeyintresserad, och jag anser att World Cup är årets största idrottshändelse. Men nattmatcherna har nog fått vara för min del.

En av mina huvudteser angående vår media är att den är vänstervriden. Eller kanske ännu rättare sagt: Extremt socialliberal. Ordets första led beskriver den ekonomiskt-politiska hållningen och den andra leden de värderingar som regerar inom media. Vårt stora problem här är att vi, som nyhetskonsumenter, är så marinerade i denna socialliberalism/vänstervridning att vi helt enkelt inte varseblir den trots att vi konfronteras med den varje dag. Eller kanske just därför. Men när fokus sätts på amerikansk politik och det amerikanska samhället blir bilden bra mycket tydligare. Då blir kontrasten synlig.

Jag minns speciellt presidentvalet 2004, alltså när George W Bush (R) blev omvald. Hela valrörelsen igenom rackade vår media ner på den sittande presidenten, och alla var rörande eniga om att han inte skulle ha ens skuggan av en chans mot utmanaren John Kerry (D). I princip alla röster som hördes talade för Kerry och därmed blev den allmänna uppfattningen att han absolut kommer att vinna valet. Jag minns när jag lyssnade på radionyheterna dagen efter valet och alla kommentarer var fullständigt chockade över utgången. Jag minns speciellt en radioredaktör som, nästan med gråten i halsen, frågade hur det kunde gå så här?

Svaret är givetvis enkelt: Vår media har inte koll på stämningarna och det politiska läget i USA. Medias språkrör torgför i stället sina egna förväntningar och förhoppningar och tycks tro att man i USA tycker och tänker på samma sätt som vi. Men sanningen är att socialliberalismen inte är en universell hållning. Att alla inte är marinerade i samma värderingssoppa och att USA är något helt annat än (Nord)Europa.

Inför detta val är det igen samma visa i vår media. Demokraternas kandidat är god och republikanernas kandidat är ond. Särskilt som denne råkar vara Donald Trump. Demokraternas kandidat haussas upp till skyarna och republikanernas kandidat skrivs ner till... Ja, knappt mera än ingenting. Och igen lurar man både sig själva och alla oss som tar del av nyhetsrapporteringen och analyserna. Ta nu till exempel denna första valdebatt. Här skriver alla om hur Clinton krossade Trump. Saken är fullständigt klar. Men. I USA säger så gott som alla gallupar att Trump vann debatten. Men detta rapporteras inte i vår media. Här får i stället utvalda experter komma till tals - bara de har rätt åsikt, vill säga. Alltså att Clinton vann.

Yle Vega hade hittat en i Finland bosatt amerikanska som man tyckte borde få komma till tals angående just denna första valdebatt. Mellan raderna kunde man sluta sig till att hon var både feminist och anhängare av "Planned Parenthood". Samt varm Clinton-anhängare. Trots redaktörens försök att ge en bild av objektivitet blev slutresultatet ännu en gång det samma: Alla anser att Clinton vann debatten. Alla anser att Clinton kommer att vinna valet. Alla anser att Trump skulle vara en katastrof som president. Sedan "glömde" redaktören den lilla detaljen att han kanske borde ha sagt att en feministisk Planned Parenthood-anhängare kanske inte är helt representabel för det amerikanska folket. För det finländska folket kanske, och för vårt mediafolk i synnerhet, men inte för det amerikansk folket. Men det glömde han alltså. Men det här passar förstås perfekt in i den bild som målas upp för oss. Media håller igen en gång på att lura oss att tro att utgången av detta val är given. Samt att, om det ändå skulle gå så som det inte kan gå – alltså att Trump vinner valet – så kommer världen att gå under.

Igen är det alltså bäddat för en stor chock. Få se om vi igen får se/höra en redaktör, med gråten i halsen, fråga någon lika chockad expert hur det kunde gå så här?

Nu behöver jag kanske ännu tillägga några saker. Om jag skulle ha rösträtt i det amerikanska presidentvalet skulle jag INTE rösta på Trump. Som den republikan jag är skulle jag förstås inte heller rösta på Clinton. Men detta inte bara för att jag är republikan, utan också för att jag menar att Clinton är ett mycket större hot än vad Trump är. Speciellt för världsfreden.  

Humanismens och nyateismens frukter

Jag satt och lyssnade på Yle Vega på fodertrucken i morse, och en av huvudnyheterna var ungdomskriminaliteten i Jakobstad. I nyhetsinslagen intervjuades också Maria Aho, enhetschefen för vuxensocialen i Jakobstad, och hon konstaterade – något som alla nog vet, men som det är bra att få höra från en som verkligen vet vad hon talar om – att de unga mår dåligt. Aho talade om ångest, ätstörningar och om de höga kraven på både utseende och prestationer. Samt om föräldrarnas bristande möjligheter att vara där för sina barn. Dessa saker kan resultera i att de unga tar till droger för att döva känslorna. Droganvändningen ökar, och har ökat, bland de unga i Jakobstad, och i tillägg till att i sig själv vara ett brott leder också droganvändningen till en ökning i annan brottslighet.

I inslagen, liksom i intervjun med Aho, talades om behovet av att inrätta en ungdomsmottagning i Jakobstad. Detta skulle givetvis vara en mycket bra sak, men frågan är om en sådan mottagning kan göra annat än behandla symptomen på det verkliga problemet. Det är ju också viktigt, men att behandla symptomen löser ju inte själva grundproblemet.

Grundproblemet, och de största enskilda orsaken till att unga (och andra) mår dåligt är utan vidare att livets mening har tagits ifrån dem. Den kristna tron med sitt evighetshopp och meningsfullhet i livet redan här har ersatts av en meningslöshetens och tomhetens filosofi som lär oss att allt beror på slumpen och att det inte finns någon mening eller någon framtid. Hur var det nu igen humanismens och nyateismens "evangelium" lydde? "We are more insignificant than we ever could have imagined!" (I Lawrence Krauss version. "Vi är obetydligare än vi någonsin har kunnat föreställa oss.") På ett område där den kristna tron har spelat en så stor roll som i Jakobstadstrakten kommer reaktionen på detta paradigmskifte att bli tydligare än på andra håll. Det är denna reaktion vi nu ser en början på. Med betoning på ordet början.

Nyateismens och humanismens förespråkare här på bloggen har suktat efter en tid när den kristna tron kommer att höra enbart till historien, och menar att då kommer det mänskliga livet att blomstra och människorna att må bra. Alla som klarar av att se klart inser att detta är fullständigt skitprat. Det är precis tvärtom, och kostnaderna som den kristna trons undanträngande kommer att leda till kommer att vara höga. Rent ekonomiskt, men också i formen av illamående och lidande – och det börjar med de unga.

Om farliga extrema åsikter och om inte så farliga

Jag har förstått att det blivit lite förvånade reaktioner på det jag sade i den senaste bloggtexten, alltså när jag sade att det demonstranten i Helsingfors framförde var något av det mest skrämmande jag har hört i media på mycket länge. Är inte nynazisternas budskap mera skrämmande? Ja, det är det förstås, i sig. Men nynazisternas budskap delas inte av en stor del av befolkningen. De flesta inser nämligen att det som de påstår och står för är farligt skitprat. Det samma gäller däremot inte för det som denne demonstrant framförde – alltså att minoritetens åsikter bör förbjudas – och det är det som gör detta så oerhört skrämmande. Och farligt. Om vi vill kunde vi, utgående från detta, formulera en grundsanning när det kommer till extrema åsikter i politiken:

En extrem åsikt är ofarlig så länge alla inser att den är extrem. Farlig blir den först när ingen längre inser att den är extrem.

Försök smaka på det en stund.

Fascismen och dess mörka hot

Igår var det alltså den stora demonstrationsdagen. Antirasism- och antifascistdemonstrationer drog ut tiotusentals människor på gator och torg på olika håll i landet. Mycket aktivt påhejade av media, kan tilläggas. Nåväl. Det som är positivt med detta är att människorna i Finland överlag tycks ogilla rasism och fascism. När det gäller det senare bara i teorin, men ändå. Men det här visar att människorna bryr sig, och det är ju bra. Men det här engagemanget är inte odelat positivt. Långt ifrån. Nu vet jag givetvis inte om det är ren och skär okunskap som ligger bakom eller om det här sker en aktiv styrning – troligtvis är det fråga om både och – men hela det här engagemanget håller på att öppna vägen för exakt just den fascism som man säger sig demonstrera mot.

I Vega-nyheterna igår fick en av demonstranterna komma till tals, och han säger något av det mest skrämmande jag har hört i media på mycket länge. Själv säkert helt omedveten om hur farliga tankar han torgför, men ändå. "Det är många som är upprörda och vill få någon förändring. Redan det att här är så mycket människor bevisar det här att det finns inte utrymme för någon nynazism i vårt samhälle...När man kollar på gatan så är det 15 000 som är för det här och kanske bara en 50 som är mot. Om det här är demokrati är det helt klart vad man ska göra."

Det är alltså helt klart vad man ska göra – eftersom man är en majoritet och majoriteten ogillar det minoriteten står för. Minoritetens åsikter ska alltså förbjudas. Minoritetens rätt att organisera sig ska tas ifrån den. Det är det som denne demonstrant säger, och han är inte ensam om denna åsikt. Men det han uppenbarligen, och de flesta andra med honom, inte förstår är att man då alltså öppnar upp för just det man säger sig vara emot.

En demokrati fungerar helt enkelt inte så att man förbjuder minoriteternas rätt att ha en åsikt och att torgföra denna åsikt. Våldshandlingar tolereras givetvis inte, och uppmaningar till våld beivras också. Men åsikter förbjuds inte. I en demokrati bemöter man åsikter man inte gillar. Bemöter, konfronterar och avslöjar.  Men man förbjuder dem inte.

För att belysa detta kan vi ta ett litet tankeexperiment. Vi börjar med att förbjuda rasismen och fascismen, som gårdagens demonstranter uppenbarligen vill göra. Det är ju bara en liten minoritet som är (öppet) rasistiska. Sedan får fascismen givetvis gå samma väg. Här handlar det ju bara om några tiotal aktiva, alltså en mycket liten minoritet. Men vad kommer näst? Det är inte så svårt att sia om det – det räcker med att läsa det utkast till lagändringar som människorna bakom gårdagens demonstrationer föreslår i föreningslagen i sin medborgaradress "En morgondag utan rädsla". Den så kallade "homofobin" kommer som följande på listan. Det är ju bara en minoritet som anser att homosexuella inte ska få gifta sig och adoptera. Som anser att homosexualitet är onaturligt. Så vi förbjuder dessa åsikter och de föreningar som står bakom dessa åsikter. Ingen får längre säga att homosexualiteten är onaturlig. Så. Vad gör vi efter det? De som är mot ett införande av eutanasi tycks ju vara i minoritet. Nå, vi förbjuder den åsikten då också. Sedan är ju de som anser att pälsdjursnäringen bör avskaffas i minoritet här i landet. Så då förbjuder vi den åsikten också och de organisationer som står bakom denna åsikt. Ingen får längre demonstrera för djurens rätt och kräva förbud för pälsdjursnäringen. Vad kommer efter det? Nå, det är ganska dyrt att ha två officiella språk i Finland, och finlandssvenskarna är bara en liten minoritet. Så då förbjuder vi det. Vid det här laget har det säkert blivit en hel del problem med sådana som ogillar alla dessa förbud och som trilskas och inte vill foga sig i våra nya lagar. Nåväl, dessa är också i minoritet, eller så menar vi åtminstone, så då förbjuder vi rätten att kritisera våra nya förbudslagar. Då blir allt så mycket enklare när vi sedan går vidare och ser vilka andra minoriteter vi kan tänkas förbjuda.

Så långt detta tankeexperiment. Jag tror att du som läser det här förstår faran vi utsätter oss för om vi går in för att börja förbjuda sådana åsikter vi inte gillar och som är i minoritet. En demokrati kan helt enkelt inte slå in på förbudsvägen. Om vi ändå talar för denna förbudsväg borde vi inse att vi inte är ett dugg bättre än de fascister vi försöker motarbeta och att vi då i själva verket öppnar för en fascistisk samhällssyn. Fascismen ligger och lurar där man minst anar det.

Nej, jag kommer inte att demonstrera idag

Idag är det tydligen den stora demonstrationsdagen. Upprop har sänts ut på bl.a. Facebook, och media har hårdbevakat våra rikspolitiker och tagit reda på huruvida de kommer att delta i demonstrationerna eller inte. Det tycks vara viktigt att delta, och de som inte har möjlighet att vara med får bedyra sin lojalitet mot rörelsen på annat sätt. Som t.ex. Tuomo Puumala (C) som bedyrade att han kommer att vara med "i anden". Nu är det förstås ingen som frågar mig vad jag kommer att göra, men jag meddelar ändå att jag inte kommer inte att delta i någon demonstration. Varken på plats eller "i anden".

Nu ska detta inte missförstås. Jag gillar inte rasism, och jag avskyr det som Finska motståndsrörelsen står för. Men det löser inga problem att stå och ropa slagord. Tvärtom misstänker jag att det bara späder på den splittring som vårt samhälle har drabbats av. Sedan kommer jag inte ifrån tanken att detta är överdimensionerat. Nynazismen, hur farlig den än är som fenomen, är ingen stor sak i Finland. Det handlar om, på sin höjd, några tiotal vilseledda och uppenbarligen inte alltför intelligenta personer. Men det går att göra sak av detta, och det är kanske framför allt det som dagens demonstrationer handlar om. Och media är förstås inte alls sen att nappa på.

Om jag ändå skulle delta i någon av dagens demonstrationer mot extremism skulle jag bära en skylt som ifrågasätter vänsterextremismen. Djurens rätt, Djurens befrielsefront, det nygrundade djurrättspartiet osv. Men skulle jag få vara med då, eller skulle jag få ordna min egen demonstration? Jag misstänker det senare emedan det långt är personer på vänsterkanten som ligger bakom dagens demonstrationer. I vissa fall till och med personer långt ute på vänsterkanten. Dessutom uppbackade av vår vänsterkantrade media. Man demonstrerar ju inte mot sig själv och de som står en själv nära, eller hur? Men jag vill hävda att vänsterextremismen är ETT STÖRRE PROBLEM i Finland idag än vad högerextremismen är. Åtminstone är den mera utbredd, och det att den inte uppmärksammas just alls (i media) gör den ännu farligare.

En annan orsak till att jag inte deltar är att (ett av) målet (målen) med dagens demonstration är att påverka lagstiftningen så att man ska kunna förbjuda vissa rörelser. Jag tror inte på förbud, helt enkelt för att man inte kan förbjuda åsikter. Om man försöker flyttar de bara undan till ännu mörkare platser och fortsätter att växa. Martyrstämpeln som ett förbud innebär gör också sitt till. Dessutom misstänker jag att det är samma personer som står bakom dagens demonstrationer som också står bakom medborgaradressen som går under namnet "Huominen ilman pelkoa" som nu också samlar namn bland riksdagsledamöterna. I vilket fall som helst kommer denna adress garanterat att cirkulera bland demonstranterna. Jag sätter givetvis inte mitt namn under denna adress - av orsaker jag var inne på här, och jag skulle inte ens drömma om att delta i en demonstration som kunde uppfattas som ett stöd för denna adress. Ett litet tillägg till texten jag länkar till: Till listan av föreningar som skulle riskera att förbjudas om riksdagen skulle göra om föreningslagen i enlighet med vad denna adress kräver kan också fogas bl.a. Missionsstiftet.