Om Finlands (o)fria media

Lauri Kivinen, Yles verkställande direktör, publicerade inför Yles 90-årsjubileum en intressant text på Yles sidor på nätet. Jag fastnade på speciellt en sak i artikeln. "Vi behöver fria medier", hävdar Kivinen. Underförstått menar han att Yle är en banérförare när det gäller detta. Men hur är det? Är Yle, och andra medier i Finland, fria? Har vi överhuvudtaget någon fri media i Finland idag?

Vanligen menar man när man talar om en fri media att media är fri från påverkan från den politiska makten. Att det står media fritt att granska och även kritisera makthavarna när det finns skäl att göra det. I denna mening har Finland en fri media, det torde vi alla kunna vara överens om. Vi kunde säkert tillägga att den finländska median är bland de friaste i världen när det kommer till politiska påtryckningar. Så till denna del kan man absolut säga att vi har en fri media.

Men det finns andra möjliga bindningar som kan göra att media inte är fri. Bindningar som ligger i en blind fläck för medias representanter och som de därför överhuvudtaget inte alls är medvetna om. Lauri Kivinen yvas, och det med rätta, över att finländsk media är fri i förhållande till den politiska makten. Men när det gäller andra bindningar klarar han, liksom annat mediefolk, inte av att se klart.

Nu talar jag givetvis om värderingarna.

Vår media idag är väldigt långt värdeliberal. Dessutom är den inte så svagt rödfärgad. Så här långt tror jag att de flesta är överens med mig. Men det är när jag hävdar att denna värdeliberalism innebär en bindning som gör att media inte är fri som det kan uppstå meningsskiljaktigheter. Men faktum är att denna röd(gröna) värdeliberlaism utgör ett hinder för oss mediekonsumenter att få en riktig bild av verkligheten runtomkring oss genom media. Det görs nämligen alltid ett urval när nyheter publiceras. Allt ryms inte med. Inte på långa vägar. Detta urval görs av så kallade "gatekeepers" som sitter på olika ställen inom nyhetsproduktionsprocessen. Dessa gatekeepers har som uppgift att sålla ut sådana nyheter som intresserar nyhetskonsumenten och slussa dessa vidare i processen, medan nyheter som uppfattas som mindre intressanta, eller helt ointressanta, sållas bort. Den sista av dessa gatekeeperns är nyhetskonsumenten själv som väljer vad han/hon tar in eller inte tar in av alla de nyheter som sköljer över oss. Jag, till exempel, hoppar över alla kulturnyheter. Som ett exempel.

Nåväl. Dessa gatekeepers är människor. Människor med värderingar. Och nu då alltså värdeliberala sådana. Ofta också röd(gröna) sådana. Medvetet, eller omedvetet, kommer de egna värderingarna (läs: de egna bindningarna) att påverka denna urvalsprocess, och eftersom det här finns en oerhört kraftig kantring mot det värdeliberala kommer detta också att synas i de nyheter som publiceras. Medvetet i många fall, omedvetet i andra.

Vi vill ju gärna tro gott om människorna, så långt det är möjligt. Också om journalister. Det här gäller förstås också för mig. Men när jag har sett hur detta fungerar är det idag hart när omöjligt för mig att tro på dessa ord om att vi har en fri media i Finland. Det finns nämligen bindningar. Kraftiga sådana. Bindningar som avspeglar sig på nyhetsflödet i det vi kallar för mainstreammedia. Det faktum att alla de stora nyhetshusen dessutom långt använder sig av samma material – som har passerat samma gatekeepers – gör att snedvridningen blir ännu svårare. Svårare både när det gäller omfattningen och när det gäller möjligheten att upptäcka den. Detta senare gäller speciellt för de som själva är aktiva i denna process. Dessa, som är inne i denna nyhetsproduktionsprocess, är så drabbade av denna värderingsbindning att jag vill hävda att det inte alls är fel att tala om detta som en mer eller mindre blind fläck.

Media i Finland är alltså inte fri. Tyvärr inte. De bindningar som omintetgör medias frihet ligger i vårt land inte på det politiska planet utan på värderingsplanet. Det hela blir dessutom så oerhört mycket värre av att mediafolket själva inte inser detta utan tror att media i Finland är fri.