Kvarnstensteologi i Slaget efter tolv

Jag lyssnade på ett mycket intressant "Slaget efter tolv" idag på Yle Vega – eller åtminstone delar av programmet  – där ämnet som behandlades var kyrkan och vigsel av samkönade par. "Slagsbultarna" var Leif Nummela och Karl af Hällström. Jag ids i detta skede inte kommentera programmet desto mera, annat än att jag konstaterar att debattörerna var väl valda och att de representerade sina diverse läger med den äran. Debattens avslutning blev dock rumphuggen eftersom Leif inte fick möjlighet att besvara det sista som af Hällström sade. Alternativt blev han så upprörd att redaktören insåg att han behövde bryta av diskussionen. Ja, och så tog tiden också slut. Men jag kan med stor säkerhet säga att om det skulle ha varit jag där i studion i stället för Leif så skulle jag nog ha blivit upprörd.

Vad sade då af Hällström som var så väldigt upprörande? Var och en kan ju gärna lyssna själv, men jag återger det som sades här: "När Paulus talar om att man går mot naturen så är det ju det här han menar. Att heterosexuella män går mot sin natur och gör homosexuella gärningar. Det kan lika väl appliceras på att man tvingar homosexuella män eller kvinnor att leva ett heterosexuellt liv. Det är också att gå mot naturen. Mot deras natur."

Upprörande var ordet. Så här kan man helt enkelt inte missbruka Bibelordet. Eller förfalska är kanske ett riktigare ord. Så här kan man inte förfalska Guds ord. Speciellt inte när det handlar om en präst i den lutherska kyrkan. Det går helt enkelt inte att försvara detta som af Hällström sade. Bibelteologiskt är detta nämligen fullständig rappakalja. Var och en kan själv läsa vad Paulus skriver om naturen och vad som är naturligt. Detta är så klart att det helt enkelt inte går att missförstå. "Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det som är onaturligt. På samma sätt lämnade männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män gjorde skamliga saker med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse."
(Rom 1:26-27)

Givetvis går det att förstå varför af Hällström gör på detta sätt. Han försöker rättfärdiga en fullständigt ohållbar åsikt. Här står han i samma tradition som t.ex. Sveriges tidigare ärkebiskop KG Hammar som fick svängt det sjätte budet (om att inte begå äktenskapsbrott) till det helt och hållet motsatta. Alltså så att den som blivit förälskad i någon annan än sin make/maka bör följa "sitt hjärta", annars bryter han/hon mot det sjätte budet.

Detta som af Hällström ägnar sig åt här, och som KG Hammar ägnade sig åt på sin tid, kan beskrivas som teologi med fullständigt halsbrytande svängar. Eller som jag brukar kalla det: Kvarnstensteologi. (Mk. 9:42)