Om kärleken och välsignelsen

Biskopsmötets uttalande senaste vecka får genomslag på plats efter plats. I morse lyssnade jag på programmet "Andrum" i Yle Vega, och jag blev oerhört besviken. Främst på andaktshållarens (brist på) exeges, men också på bristen på stringens i resonemanget. Men jag ids inte debattera med en andakt, utan det följande ska snarast ses som mina reaktioner på det hörda.

Först slogs jag av tanken att det tydligen går att ta ställning i en under diskussion varande fråga i en andakt i radion. Att göra ett inlägg i debatten, så att säga. Är det sådant andakten är till för? Dessutom: Skulle det ha gått an att göra detta om slutsatsen skulle ha varit den motsatta, alltså att kyrkan INTE bör viga samkönade par? Jag tvivlar.

Sedan var det detta med kärleken. Som kristna ska vi predika kärlek. Detta är ju en fullständig självklarhet. "Gud är kärlek", säger ju oss Guds ord, och då måste ju detta både synas och höras i våra liv och i vår förkunnelse. Men sedan behöver naturligtvis denna kärlek definieras. All kärlek är nämligen inte bra kärlek. "Kärleken till pengar är roten till allt ont", skriver ju t.ex. Paulus. Nu kunde man ju kanske förvänta sig att Gud, som alltså säger sig vara kärlek, också skulle ha något att säga angående denna kärlek. Hur den är beskaffad, hur den kommer till uttryck, vad och vem som omfattas av den osv. Föga överraskande har han faktiskt en hel del att säga om den i sitt ord. Detta till och med så att vi till och med kunde tala om just en definition.

"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin ende son för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." Så säger Jesus i Joh. 3:16, och det är ett bra ställe att ta avstamp ifrån. "Världen". Det är i Guds ord inte något trevligt ord, egentligen. Världen är gudsfrånvänd. Ond. Men ändå sägs det att Gud älskade/älskar världen så högt att han gav den det mest värdefulla han har, alltså sin son, Jesus. "Världen" innefattar alla människor. Alla, utan undantag. Alltså är vi alla älskade av Gud. Alla, utan undantag. Denna Guds kärlek till oss alla har sin grund i Gud själv. Inte i oss, inte i vad vi har gjort eller inte gjort, utan i själva Guds person. I hans natur. Jesus kom, och han gav allt för oss människor. Detta eftersom han älskar oss. "Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare." (Rom. 5:8) Jesus gav sitt liv för oss innan vi hade gjort något alls för att visa någon slags gensvar på Guds kärlek. "Medan vi ännu var syndare." Här har vi redan början till en definition på vad kärleken är och hur den fungerar. Kärleken är utgivande, och den ger utan att räkna med att få något igen. Kärleken är i grunden en envägsrörelse. Kärleken älskar för sin egen skull, helt utan beräknande om att få något i gengäld. "Gengäld" är i själva verket ett bra ord. Det innehåller ordet "gäld" som betyder skuld. Kärleken älskar och ger utan att det uppstår någon skuld att betala tillbaka. Sådan är Guds kärlek, och sådan är Gud. För "Gud är kärlek".

Men kärleken är ändå sådan till sin natur att den helt enkelt inte kan finnas utan att åstadkomma ett gensvar. Inte för att den som älskas måste ge tillbaka, utan för att han/hon vill ge tillbaka. Kärlek föder nämligen kärlek som ett gensvar. "Vi älskar för att han först har älskat oss", skriver kärlekens apostel Johannes i sitt första brev. (4:19) I detta ord finns, får man förmoda, både en förklaring, incitamentet och själva drivkraften bakom vår kärlek. Gud har älskat oss, och när han har gjort det både kan och vill vi älska vidare i vår tur. Både Gud och människor.

Men det slutar inte där. Som kristna är vi kallade att älska, ja, Jesus uttrycker det till och med så att han ger oss ett nytt bud som går ut på just detta. "Ett nytt bud ger jag er: Att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra." (Joh. 13:34) Detta "så som jag har älskat er" för här in något helt nytt och något oerhört stort i synen på kärleken och på förhållandet oss människor emellan. Guds kärlek är som sagt en utgivande kärlek och en kärlek som inte förväntar sig något igen, och med en sådan kärlek ska vi alltså också älska varandra. Eftersom Gud har slösat sin utgivande kärlek på oss kan och får vi slösa en likadan kärlek på våra medmänniskor. En sådan kärlek som förändrar världen. (Här infinner sig en lite fråga: Är vi där idag? Svaret är tyvärr att nej, det är vi inte. Men detta får vi som kristna jobba på!)

Guds kärlek till oss människor är gränslös till sin omfattning. Ingen står utanför den, och inget vi gör eller inte gör kan ställa oss utanför den. Men detta betyder inte att Guds kärlek inte skulle tala om gränser. All sann och äkta kärlek vill det allra bästa för objektet för kärleken, och när det är så – ja speciellt när det är så – måste kärleken berätta vad som är gott och rätt och vad som är fel och till skada för den älskade. Det har Gud också gjort. Just för att han älskar oss människor så högt. I sitt ord, Bibeln, berättar Gud därför för oss vilken hans vilja är för oss människor. Bland mycket annat får vi här veta hur Gud har tänkt det med sexualiteten. Dess plats är i det livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna. Dessa gåvor, äktenskapet och sexualiteten, gav Gud oss människor i sin kärlek till oss. Men samtidigt gav han oss också, i och av kärlek till oss, förhållningsregler och instruktioner för hur vi skulle handskas med dessa härliga gåvor för att vi inte skulle skada oss själva och andra.

Som kristna och som kristen kyrka har vi att hålla oss till dessa Guds instruktioner. Om vi alltså verkligen älskar våra medmänniskor och vill dem väl. Vi kan inte och får inte gå utöver dessa instruktioner. Speciellt allvarligt blir detta om och när vi underkänner Guds instruktioner med (den kanske outtalade) motiveringen att vi vet bättre än Gud vad som är kärleksfullt, rätt och gott. För kan vår kärlek faktiskt vara större än Guds kärlek, han som är kärlek och som först har älskat oss? Och kan vår insikt i dessa saker vara större än hans som gav oss dessa gåvor (äktenskapet och sexualiteten) och de instruktioner som följde med dem? Svaret på dessa två frågor är förstås nej. Om vi verkligen älskar våra medmänniskor, ja då håller vi oss till Guds ord och de instruktioner han har gett oss och undervisar människorna i enlighet med dessa. Större kärlek än så kan vi inte visa våra medmänniskor.   

Idag får vi ofta hör att eftersom Gud är kärlek så måste allt det vi människor kallar kärlek vara gott och bra. Problemet är då bara det att vi har tappat bort vad Guds ord säger om det mänskliga livet, om kärleken och om äktenskapet. Gud är kärlek, ja, men allt som vi människor kommer på att kalla kärlek är inte av Gud och är inte sådant som han bekänner sig till och kan eller vill välsigna. Gud har satt gränser, och dessa gränser har han satt för att han älskar oss människor så oerhört högt att han inte vill att vi ska fara illa och bli skadade.  

Så kommer vi alltså in på detta med välsignelsen, och det är ju i grund och botten det som hela denna fråga just nu handlar om. I andakten fick vi höra att kyrkan, å Guds vägnar, välsignar både det ena och det andra. Exempelvis årets skörd, en (metall/trä)svarv osv. Varför ska vi då inte också kunna välsigna ett samkönat parförhållande? Misstaget som andaktshållaren här gjorde, eller snarare missgreppet som han gjorde sig skyldig till, var att han talade om å ena sidan saker som Gud i sitt ord inte förbjuder (utan snarare uppmuntrar till, nämligen arbete och tillvaratagande av markens frukt) och sådant som Gud i sitt ord varnar oss för och kallar för synd. Sådant som ligger utanför de gränser han har satt upp. Det förra kan vi, med Guds goda minne och på hans vägnar, välsigna. Det senare kan vi inte välsigna eftersom Gud inte välsignar det. Om vi skulle göra så skulle vi inte handla kärleksfullt utan tvärtom fullständigt kärlekslöst. Att lura människorna angående Guds vilja är inte kärleksfullt utan enbart kärlekslöst. Välsignelsen är inget som utgår från oss människor, utan vår roll är endast att förmedla Guds välsignelse. I de fall alltså där han de facto välsignar. Om vi tar oss för att försöka välsigna sådant som Gud inte välsignar (eller omvänt, förbanna sådant som Gud välsignar) går vi inte längre på hans vägar och talar och verkar vi inte längre på hans mandat. Snarare verkar vi då mot honom och mot hans vilja. Något sådant kan inte en kristen kyrka göra.

(Texten ändrad 6/9 kl 16:21)