Bibelns härligaste ord?

Vi läser som bäst första Korinthierbrevet i vår husandakt, och i går hade turen kommit till det femtonde kapitlet. 1Kor. 15 brukar kallas för "Uppståndelsekapitlet", och det är ett namn som beskriver det mycket bra. Allt från kapitlets inledningsord ("Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er...") är temat just uppståndelsen. Först, och främst, Kristi uppståndelse, men sedan också vår kommande uppståndelse. Och över allt detta – eller rättare sagt bakom allt – Guds nåd och kärlek gentemot oss människor i Jesus Kristus.

Paulus gör här klart att allt hänger på Kristi uppståndelse. Kristendomens sanningsanspråk, allt det kristna arbetet, alla gudstjänster, alla predikningar, alla böner, ja till och med vår evighet – allt hänger på det faktum att Kristus verkligen har uppstått från de döda. "Om Kristus inte har uppstått då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder...Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor." Allt hänger på Kristi uppståndelse. Och det är nu, efter denna uppräkning av vad som inte gäller ifall Kristus inte har uppstått, som Bibelns härligaste ord kommer.

MEN. Ett litet ord med endast tre bokstäver. Men nu HAR Kristus uppstått från de döda. Som den förste. Därför ska också alla i Kristus göras levande. Eftersom Kristus har uppstått  är vår tro inte meningslös. Eftersom Kristus har uppstått kommer också alla vi som i detta livet sätter vårt hopp och vår tro till honom inte heller att bli i våra mörka och kalla gravar. Eftersom Kristus har uppstått kommer också vi att uppstå. Döden kommer inte att få sista ordet.

Man kan förstås vara av olika uppfattning om vilket som är Bibelns härligaste ord, men jag menar att detta "Men" står ut framom alla andra ord, namnen givetvis borträknade. "Men nu har Kristus uppstått."