Svar till Björn Vikström

På begäran klistrar jag här in också den version av insändaren som ÖT publicerade 9/10. Med det stycke som ÖT valde att lämna bort.

Bibeln, kyrkan och homosexualiteten

Björn Vikströms hållning i frågan om kyrklig välsignelse/vigsel kan uppfattas som mycket sympatisk, och vem skulle inte vilja framstå som både vänlig och sympatisk? Problemet med hans hållning är bara den att den inte håller när vi ställer den bredvid Guds evigt gällande ord. Att vara vänlig och sympatisk är givetvis en god strävan, men jag menar nog att den risk som föreligger här är just den som Vikström varnar för i sitt inlägg, men med motsatta förtecken. När vi, i vår strävan att vara världen till lags, börjar tumma på och omtolka Bibelns klara undervisning förvandlar vi Bibelns levande ord till döda bokstäver som vi inte behöver bry oss i.

Vikströms inlägg är intressant och tankeväckande, och där finns mycket som kunde och borde diskuteras. Men i en kort insändare finns inte denna möjlighet, varför jag måste begränsa mig till det centrala. Vikström lyfter fram, som en nyckelfråga, huruvida vi bör bedöma alla former av homoerotiskt beteende på samma sätt i alla tider. Han menar att när Bibeln talar om homosexualitet så talar den inte­ en enda gång om kärlek, trohet och parförhållanden, utan det de bibliska författarna vände sig mot var homosexuella våldtäkter, utnyttjanden och olika uttryck för avgudadyrkan. Med bakgrund i de slutsatser NT-professorn Chrys Caragounis kommer till i sin bok "Homoerotik" (2000) skulle jag emellertid vilja vända på hela resonemanget. Caragounis visar nämligen att homosexuella parförhållanden mellan samtyckande vuxna inte bara var kända under antiken utan till och med välkända. Paulus var en lärd man som visste vad som pågick i världen, och han kände därför mycket väl till att det fanns sådana förhållanden. Om hans avsikt därför skulle ha varit att förklara endast sådana former av homosexualitet som innebar utnyttjande och övergrepp som synd skulle han utan vidare ha sagt detta klart i sina texter. Detta gör han dock inte. Tvärtom talar han allmänt om homosexualitet som ett brott mot naturen och som ett övergivande av det naturliga umgänget mellan man och kvinna. Det är därför oerhört svårt att komma ifrån att detta omfattar alla former av homoerotiskt beteende – också de fall när det handlar om homosexuella relationer mellan samtyckande vuxna.

Vår stora utmaning idag, som kristna och som kristen kyrka, är att på rätt sätt möta de homosexuella som lider under det kors som deras läggning innebär. Detta bör ske med kärlek och respekt, men samtidigt också med sanning och rätt. Vi misslyckas med detta om vi ser ner på och föraktar en homosexuell människa, men likaså om vi, i strid med Guds eviga ord, tillåter synden och till och med välsignar den. En homosexuell läggning i sig är ju inget hinder för en människa att vara en kristen och en himmelrikets medborgare. Det har alltid funnits goda kristna som haft denna läggning, och detta har aldrig varit något större problem för kyrkan. Alla har nämligen vetat vad som gäller. Men idag, i vår extremt översexualiserade tid när allt ska ske genast, här och nu, och när att vara har blivit det samma som att göra, blir homosexualiteten ett problem. Också för kyrkan.

Detta problem löser vi inte genom att avskaffa synden och kalla den för icke-synd. Visst, vi kan ses som sympatiska och vänliga om vi gör det, och vi får säkert vänner både här och där. Men som sagt så sviker vi de homosexuella om och när vi gör på detta sätt. Risken är då stor att vi får stå tills vars för detta, inte bara inför Levande, Helige Gud, utan också inför alla de människor – i detta fall alltså de homosexuella – som vi bedrar genom vårt trixande med Guds ord.

Det finns knappast möjlighet att gå in på detta utförligare än så här på denna plats. I övrigt får jag hänvisa till min blogg där jag har mera plats att ta ut svängarna.

Kristian Nyman, Esse