Nästa inlägg i debatten

Denna insändare är publicerad i dagens ÖT:

Jag har svårt att förstå på vilket sätt Björn Vikström läser. Detta både när det gäller Bibeln, men också när det gäller Chrys Caragounis bok "Homoerotik". Till de mest elementära bibelläsningsredskapen hör detta att man läser så som det står skrivet och att man låter Bibeln berätta vad som är evigt gällande och vad som är tidsbundet. Detta gör den nämligen, och detta är också något som Caragounis är medveten om och också ger exempel på. Detta missar Vikström helt, och därför får han det att bli motsägelsefullt när Caragounis sedan menar att de etiska utsagor, som Bibeln gör klart att är evigt gällande, faktiskt är just detta. Jag har svårt att tro att detta handlar om okunskap från Vikströms sida.

Det blir i stället fullständigt uppenbart att Vikström här ägnar sig åt Eisegetik i stället för Exegetik. Alltså att han i stället för att försöka förstå vad författarna menat – och Bibeln lär – går in för att läsa in sina egna uppfattningar i texterna och att finna stöd för dessa uppfattningar där något sådant stöd inte kan uppbringas. Utan att explicit nämna den lutar han sig tillbaka på den av John Vikström formulerade "tvåkorgsläran", en lära som det inte finns något som helst stöd för i Bibeln utan som har formulerats för att skapa en väg runt idag obekväma, men enligt Bibeln själv, evigt gällande bibelord som talar om etiska frågor.

Sedan läser Vikström slarvigt när han citerar Caragounis. Om han skulle ha läst mera noggrant skulle han ha kunnat undvika att missförstå hur Caragounis ser på sexualiteten. I notapparaten på sid 72 skriver han nämligen, angående detta med sexualiteten som något självtillfredsställande och som en god Guds gåva att "Detta bör inte missförstås som en nedvärdering av sexualiteten som sådan. Den är en Guds gåva när den förverkligas inom de ramar som Gud har fastställt: Äktenskapet!" (Underförstått: Mellan en man och en kvinna.) Det Caragounis säger om sexualiteten måste läsas som en helhet, något som Vikström alltså inte gör när han på detta sätt plockar ut ett citat ur sitt sammanhang. Bakgrunden som Caragounis tecknar här är vår översexualiserade tid och den förvrängda syn på sexualiteten som florerar idag, något som också jag var inne på i mitt senaste inlägg.

Det centrala i denna diskussion är huruvida det fanns jämbördiga homosexuella relationer på Bibelns tid, och om Paulus kände till att sådana fanns. Vikström hävdar att de relationer Caragounis ger som exempel på sådana jämbördiga relationer inte var jämbördiga. Här står Caragounis ord mot Vikströms ord, eller tolkning mot tolkning, men det står nog klart för envar som är ens lite teologiskt bevandrad var den större teologiska tyngden finns. Ja, man behöver inte ens vara teologiskt bevandrad. Det räcker med att läsa det jag skrivit ovan för att förstå hur det ligger till med den saken.

Kristian Nyman, Esse