En god nyhet!

Jag har skrivit ett svar på Björn Vikströms inlägg i torsdagens ÖT, men tyvärr togs det inte in i tidningen (ännu idag). Jag hoppas att det kommer in så att Vikströms påståenden inte får stå oemotsagda. Det skulle vara fatalt. Under tiden jag/vi väntar på det kan jag lyfta fram en mycket trevligare sak som ÖT skriver om. I anslutning till rapporteringen om årets fredspristagare, den columbianske presidenten Juan Manuel Santos, publicerade ÖT också en intervju med Johan Candelin som på Kuba i förra veckan träffade några medlemmar ur Farc-gerillan. Candelin berättar att fyra av gerillans sex ledare har kommit till tro på Jesus Kristus och bett sina forna fiender om förlåtelse. Detta är, menar Candelin, ett lysande exempel på vägen till fred, och det är givetvis svårt att inte hålla med honom.

I många av världens mest långvariga och svåra konflikter – också konflikter där olika religioner spelar en central roll – har det visat sig att den enda vägen till försoning och fred har varit att de inblandade (ledarna) först har fått försonas med den levande Guden genom Kristus. För en människa som finner frälsning och frid med Gud i och genom Jesus Kristus kommer hatet mot och fiendskapen med andra människor att vika undan. Medborgarskapet i ett land, medlemskapet i en grupp eller tillhörigheten till ett folk blir sekundärt i jämförelse med Guds rike och medborgarskapet i detta rike. När två forna fiender blir medborgare i detta samma Guds rike – som alltså betyder mera än något annat medborgarskap eller någon annan tillhörighet – finns helt andra förutsättningar för fred och frid också mellan människor.

En av de mäktigaste saker jag sett/varit med om var när jag fick se två bröder i Kristus krama om varandra. Den ene var av judisk börd och den andra palestinsk före detta Hamas-medlem. Ett par år tidigare skulle knappast båda ha överlevt ett sådant möte.