Ett (mycket) längre svar åt Björn Vikström

Eftersom det inte finns utrymme att behandla allt som Björn Vikström skrev i sitt inlägg (ÖT 6/10) i en insändare går jag här igenom det han skrev stycke för stycke och kommenterar det. Detta inlägg torde vara det längsta jag någonsin skrivit här på bloggen, men ämnet är viktigt och förvirringen uppenbarligen stor. Jag är tacksam att ÖT tog in min insändare (kort version av detta), men konstaterar att de lämnade bort slutet där jag hänvisade den som ville ha ett längre svar hit till bloggen. Här kommer nu i vilket fall som helst detta (mycket) längre svar.

Kristian Nyman har en lovvärd ­ambition att värna om Bibelns auktoritet. Men när han gör denna auktoritet beroende av att den syn på samhället och människan, som ­Bibelns texter återspeglar, måste­ gälla oförändrad ännu i dag, ur­vattnar han Bibelns och kristen­domens egentliga budskap om befrielsen i Jesus Kristus.

Uppriktigt sagt så förstår jag inte vad Björn Vikström är ute efter här. Om detta beror på mig eller på honom, på det att vi har så olika utgångspunkter eller på uttryckssättet i citatet ovan kan jag inte avgöra. Jag har nämligen aldrig hävdat, inte heller nu hävdar jag, att Bibelordets auktoritet skulle vara beroende av att synen på samhället och människan måste gälla oförändrad ännu idag. Tvärtom är Bibelns auktoritet absolut oberoende av hur vi ser på samhället och människan idag. Samhället har förändrats, både på gott och ont, och detta rubbar inte Bibelns auktoritet. Förändringarna i samhället innebär att vi som kristen kyrka och som kristna behöver ompröva våra arbetsmetoder, men innehållet (läran) kan och får vi inte tumma på. Människan däremot har inte förändrats sedan Bibelns texter skrevs, trots att Vikström tycks anse det motsatta. Vi är fortfarande i lika utsträckning syndare och i samma behov av frälsning och upprättelse. I samma behov av befrielse i Jesus Kristus. Det att vi förkunnar att människan är en syndare – och att vi kallar synden för synd – urvattnar verkligen inte Bibelns och kristendomens budskap om denna befrielse. Tvärtom! Endast den som har kämpat med lagens krav, förlorat och dömts av lagen kan vara medveten som sin skuld inför Gud, och endast den som är medveten om denna sin skuld inför Gud kan inse sitt behov av nåd och förlåtelse. Därför kan vi inte, och får vi inte, som kristna och som kristen kyrka skriva ner lagens krav och kalla synd för icke-synd. Om vi gör detta går vi inte bara mot Guds ord, vilket är illa nog, utan vi stänger dörren till Guds eviga rike för människorna. Då sviker vi inte bara vår Herre, utan även det uppdrag vi har fått av honom och framför allt sviker vi människorna. I detta fall de homosexuella.

Med samma argument har under historiens gång försvarats att kvinnan ska vara underordnad mannen i samhället, kyrkan och familjen. Man har även använt Bibelns auktoritet som stöd för slaveriet och för att ­äktenskap mellan personer av olika­ ras och hudfärg måste förbjudas.

Här tycks Vikström mena att felaktigt bruk av Bibeln på något sätt skulle upphäva också ett rätt bruk. Det att vissa, med hjälp av Bibeln, argumenterat för slaveriets riktighet innebär inte att detta skulle vara rätt. (Varken slaveriet eller det att någon har missbrukat Bibeln på detta sätt.) Det innebär inte heller att de evigt gällande sanningarna i Guds ord på något sätt skulle bli mindre eviga. Nej, här gäller alltid att man bör läsa så som det står – och att vi behöver försöka förstå vad där står. Vi ska inte tolka in våra egna förhandsuppfattningar i det Bibeln säger. Inte heller ska vi forma om det Bibeln säger till försvar för olika fenomen i tiden. Nej, i stället ska vi låta Guds levande ord forma om våra felaktiga uppfattningar. Tiden vi lever i och de strömningar som just nu råder får aldrig fungera som tolkningsnyckel när vi läser Guds ord. Då blir det fort som det brukar heta: Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka.

I dag tror och hoppas jag att de flesta­ av oss kristna tvärtom anser, att jämlikheten inför Gud, som såväl Jesus som Paulus förkunnar, även behöver ta sig synliga uttryck i jämlikhet mellan människor av olika­ kön, ras och samhällsklass. Inte så att alla olikheter suddas ut, men så, att var och en får känna sig älskad och accepterad som den han eller hon är.

Här finns det kanske inte så mycket att tillägga, eventuellt behöver vi säga att jämlikhet inför Gud och ett lika värde inför både Gud och människor inte nödvändigtvis måste betyda att alla kan och ska göra allt. Till exempel är vissa uppgifter i Guds rike förbehållet mannen – som att vara församlingens herde och lärare – liksom vissa uppgifter är förbehållet kvinnan. En man kommer t.ex. aldrig att föda ett barn, och moderns roll och betydelse för barnet, speciellt under de första månaderna av barnets liv är sådana att ingen man kan stiga in och ersätta modern.

Enligt luthersk teologi bör vi som kristna av tacksamhet för det Gud gjort för oss dela med oss av hans kärlek och allt det goda vi fått. I den uppgiften bör vi i varje enskild situa­tion enligt den gyllene regeln för­söka leva oss in i våra medmänniskors ­situation. Genom empati och fantasi­ ska vi sedan försöka behandla­ andra på samma sätt som vi skulle önska bli behandlade i samma situa­tion. Det här gör inte Bibelns bud överflödiga, eftersom de är uttryck för den kärlekens lag, som Gud vill att vi förverkligar.

Här stör jag mig på orden "empati och fantasi". I princip kan jag hålla med, men med det tillägget att vår empati och fantasi inte får gå utöver vad Gud säger i sitt ord. Ordet ger ramarna för hur vi ska bete oss mot varandra, liksom ordet också ger oss en riktig definition på ordet kärlek. Något som vi inte kan poängtera tillräckligt i dagens värld och med de olika strömningar som finns här.

Men vi behöver fråga oss, hur buden­ och Jesu exempel ska tillämpas i dag. Hur skulle vi reagera, om någon sade: Jag godkänner dig som människa, men det är synd att leva tillsammans med den du älskar; den, som lovat att vara ditt stöd och din livskamrat i med- och motgång?!

Det är här det blir problem. Ordet ger som sagt ramarna för den mänskliga samvaron/samlivet här på jorden, och ordet står fast oberoende av hur obekvämt eller opassande det ter sig i dagens värld. Våra (positiva) reaktioner är inte det som gör ordet gällande, liksom inte heller våra negativa reaktioner gör att ordet inte skulle gälla. Tuktan uppfattas alltid som otrevlig, men om och när Guds ord tuktar oss behöver vi böja oss för ordet. I annat fall spårar vi ur i trots och upproriskhet, och den vägen är inte en kristen människas väg.

Det finns en risk att den goda strävan att vara trogen mot Bibelns ord leder till att vi räddhågset för­vandlar den till en samling döda bokstäver. Då behandlar vi enskilda bibel­verser som ett slags reliker, det vill säga rester av något som en gång var fyllt av liv. Men Bibeln är tvärtom ett levande­ ord, som befriar, upprättar och ger människor människovärde och hopp.

Vikströms hållning i frågan om kyrklig välsignelse/vigsel kan uppfattas som mycket sympatisk, och vem skulle inte vilja framstå som både vänlig och sympatisk? Problemet med hans hållning är bara den att den inte håller när vi ställer den bredvid Guds evigt gällande ord. Att vara vänlig och sympatisk är givetvis en god strävan, men jag menar nog att den risk som föreligger här är just den som Vikström varnar för i sitt inlägg, men med motsatta förtecken. När vi, i vår strävan att vara världen till lags, börjar tumma på och omtolka Bibelns klara undervisning förvandlar vi Bibelns levande ord till döda bokstäver som vi inte behöver bry oss i. Om och när vi i trots och uppror går emot Guds ord, eller struntar i det, då är vi på en farlig väg som slutar i att vi ställer oss utanför Guds rike. Där finns sedan varken någon befrielse eller något hopp. Ormens ord från Edens lustgård ekar ännu över världen och får gensvar både här och där – och ofta också i vårt eget onda kött. "Skulle då Gud ha sagt?"

Det betyder inte att allt som vi människor gör skulle vara gott. Det finns förnedrande uttryck för homo­sexualitet, liksom det finns ned­brytande former av hetero­sexualitet. När Bibeln fördömer homo­erotiskt beteende talas det inte­ en enda gång om kärlek, trohet och parförhållanden.­ Tvärtom är det fråga om försök till gruppvåldtäkter, om förbud att för­nedra en annan­ man, fri eller slav, och om uttryck för avgudadyrkan. Allt sådant är synd ännu i dag, liksom all annan sexualitet som innebär att ­någon blir utnyttjad. Paulus talar om människor som överger sin naturliga­ hetero­sexualitet, men säger inget om dem som upplever sin homosexualitet ­vara genuin.

Det kan naturligtvis ha funnits långvariga, jämbördiga samkönade relationer på Paulus tid, men vi har inga säkra belägg för det. De hetero­sexuella relationerna var ju inte heller jämlika på den tiden. Därför är nyckelfrågan: Ska vi bedöma alla former av homoerotiskt beteende på samma sätt i alla tider; det vill ­säga är den romerska husbonden som utnyttjar sina manliga slavar i samma mån syndig som de homosexuella, som i dag vill leva i ett troget parförhållande präglat av kärlek, trohet och ömsesidig omsorg? Jag tror inte det, och jag gör det inte för att ifråga­sätta Bibeln, utan för att låta dess befriande budskap tala in i vår tid.

Vikström lyfter här fram, som en nyckelfråga, huruvida vi bör bedöma alla former av homoerotiskt beteende på samma sätt i alla tider. Han menar att när Bibeln talar om homosexualitet så talar den inte­ en enda gång om kärlek, trohet och parförhållanden, utan det de bibliska författarna vände sig mot var homosexuella våldtäkter, utnyttjanden och olika uttryck för avgudadyrkan. Med bakgrund i de slutsatser professorn i nytestamentlig exegetik Chrys Caragounis kommer till i sin bok "Homoerotik" (2000) skulle jag vilja vända på hela resonemanget. Caragounis visar nämligen att homosexuella parförhållanden mellan samtyckande vuxna inte bara var kända under antiken utan till och med välkända. Här bör också tilläggas att Caragounis ingalunda är ensam om att föra fram detta. NT-professorn Robert Gagnon säger även han samma sak. Paulus var en lärd man som visste vad som pågick i världen, och han kände därför mycket väl till att det fanns sådana förhållanden. Om hans avsikt därför skulle ha varit att fördöma endast sådana former av homosexualitet som innebar utnyttjande och övergrepp skulle han utan vidare ha gjort detta klart i sina texter. Detta gör han dock inte. Tvärtom talar han om homosexualitet som ett brott mot naturen, som ett övergivande av det naturliga umgänget mellan man och kvinna. Det är därför oerhört svårt att komma ifrån att detta omfattar alla former av homosexuellt beteende – också de fall när det handlar om homosexuella parförhållanden mellan samtyckande vuxna.

Sedan kan man ännu påtala detta om att "uppleva sin homosexualitet som genuin". Vi människor kan uppleva och känna både det ena och det andra. Vissa gånger med fog, andra gånger på grund av att vi inbillat oss någonting. Som jag tidigare konstaterade så ger Guds ord oss ramarna, och våra upplevelser och känslor kan inte upphäva det som Guds ord säger. Nu inser jag förstås att detta med den en homosexuell människas upplevda verklighet är ett oerhört komplext område, liksom hela frågan om varför en människa blir homosexuell, och jag varken vill eller kan avhandla detta här och nu. Jag har emellertid berört detta ämne tidigare, och för den som är intresserad av fördjupning i ämnet kan jag rekommendera t.ex. Erik Ewalds undervisning. (Den finns att finna i hans olika själavårdsböcker.)

Jag skulle önska, att de kristna bröder och systrar, som har funnit en livskamrat av samma kön, skulle­ få glädjas över det och tacka Gud för detta, och att vi som kyrkans representanter skulle få be om Guds välsignelse över dem. Jag vet att det här är en förändring, som väcker många protester och frågor. Jag vet också att alla inte kommer att känna, att detta är i överensstämmelse med deras­ tro och övertygelse. Därför behöver vi tid att diskutera, be och lyssna på varandra.

Vikström vill välsigna homosexuella parförhållanden. Jag förstår att detta kan vara en viktig målsättning för de homosexuellas olika intresseorganisationer, men kanske inte i första hand för att få rätten till kyrklig välsignelse/vigsel, utan snarast för att besegra och undanröja den sista bastionen som står emot samhällets erkännande av homosexualiteten som något lika naturligt som heterosexualiteten. Erfarenheterna från Sverige har visat att det är ytterst få homosexuella par som sedan verkligen vill gifta sig i kyrkan och få Guds (förmenta) välsignelse. Exemplet från Sverige visar med all önskvärd tydlighet att det just är samhällets (på alla nivåer) erkännande detta handlar om. Det smärtar mig något enormt att en biskop lånar sig till detta och går med i dessa strävanden på detta sätt som Björn Vikström här gör. Må vara att det sker av hans goda, men av allt att döma vilseförda, hjärta. Som kyrka, och som kristna, har vi hur som helst inget mandat att gå emot det Gud har talat i sitt ord. Om inte annat så för att vi då förleder våra medmänniskor. Låt mig försöka måla upp en liten bild som illustrerar detta. Om vi försäkrar vår granne att det visst är helt ok att köra 120 på en 60-väg och han tar oss på orden kommer han inte bara att träffas av lagens dom när han kör genom polisens radar, utan han riskerar också att skada både sig själv och sina medtrafikanter. Så fungerar det också här. Guds ord och hans bud finns inte där för att bråka med oss och för att komplicera våra liv, utan de finns för att Gud vill vårt bästa. Också de gånger vi inte förstår det och när vi tycker att Guds bud är tunga. Guds ord och bud visar oss på vårt behov av nåd och förlåtelse (när vi inser att vi brutit mot dem), och så skyddar de oss och vår nästa från följderna av vår synd.  

Vår stora utmaning idag, som kristna och som kristen kyrka, är att på rätt sätt möta de homosexuella som lider under det kors deras läggning innebär. Med kärlek och respekt, men också med sanning och rätt. Detta gör vi inte om vi ser ner på och föraktar en homosexuell människa, men inte heller om vi, i strid med Guds eviga ord, tillåter synden och till och med välsignar den. Homosexualitet i sig är ju verkligen inget hinder för en människa att vara en kristen och en himmelrikets medborgare. Det har alltid funnits goda kristna som varit homosexuella, och detta har aldrig varit något större problem för kyrkan. Alla har nämligen vetat vad som gäller. Men idag, i vår extremt översexualiserade tid när allt ska ske genast, här och nu, och när att vara har blivit det samma som att göra, blir homosexualiteten ett problem. Också för kyrkan.

Detta problem löser vi inte genom att avskaffa synden och kalla den för icke-synd. Visst, vi kan ses som sympatiska och vänliga om vi gör det, och vi får säkert vänner både här och där. Men som sagt så sviker vi de homosexuella om och när vi gör på detta sätt. Risken är då stor att vi får stå tills vars för detta, inte bara inför Levande, Helige Gud, utan också inför alla de människor, i detta fall alltså de homosexuella, som går evigt förlorade på grund av vårt trixande med Guds ord.