Påsklördagsbetraktelse

Påsken är den främsta kristna högtiden, och för mig personligen är den också min favorithögtid. Julen är trevlig med det ljus den ger under årets mörkaste tid, men den har långt förstörts av de bihang som världen har anslutit till den. Kommersialismen, stressen och allt bling som hör till julfirandet idag är inte så där alldeles tilltalande. Även om det förstås är något som vi idag har blivit vana att ska höra till julen. Tyvärr. Men med påsken är det annorlunda. Den har, åtminstone inte ännu, hamnat så fullständigt i händerna på kommersialismen. Försök görs givetvis att exploatera också påsken, men det är tydligen inte riktigt lika enkelt som med julen. När det gäller påsken är ännu det kristna påskfirandet i huvudrollen. Jag beklagar djupt att långfredagens stillhet (med alla butiker stängda och i princip hela samhället på paus) har försvunnit, men eftersom vi inte bor nära någon butik eller något annat liknande etablissemang så kan vi ännu för egen del ta paus från åtminstone det ekorrhjulet på långfredagen.  

Jag har flera gånger konstaterat att jag är en långfredagskristen. Korsets teologi tilltalar mig starkt, och just på långfredagen ser vi vad denna korsets teologi innebär, gör och ger. Dessutom skulle förstås inte påskdagens jubel alls vara samma sak om det inte var för långfredagens mörker.

Däremellan är det påsklördag. Idag. Av tradition har påsklördagen varit en gudstjänstfri dag, och det är kanske därför som det profana påskfirandet har tagit påsklördagen som sin dag med påskhäxor, påskbrasor osv. När det gäller det traditionella påskfirandet är det speciellt en bibelvers som har kommit att förknippas med påsklördagen. Hur teologiskt riktigt det är vet jag faktiskt inte, men så har det blivit. Då talar jag alltså om Jesu ord till vaktstyrkan när de kom för att gripa honom i Getsemane, från Lukas 22:52:

Jag har varit med er i templet varje dag utan att ni grep mig. Men detta är er stund, nu råder mörkrets makt.

Det har varit en folklig uppfattning att eftersom Jesus låg i sin grav på påsklördagen så var detta en dag när mörkret hade fritt spelrum. Därför tänds påskbrasor – alltså för att, rent konkret, hålla mörkret tillbaka. För att hålla mörkret borta. Påskhäxorna ansågs säkert också kunna röra sig fritt på påsklördagen av samma orsak. Mörkret regerade. Nu råder mörkrets makt.

Men också denna påsklördag, i nådens år 2018, får vi leva i förvissningen om att även om Jesus låg i sin grav den allra första kristna påsklördagen så gör han det inte idag. I morgon, på påskdagen, firar vi att graven var tom den förta kristna påskdagen. Troligtvis den 5. april år 33, om vi vill vara noggranna. Sedan dess har den varit det, och sedan dess gäller orden kvinnorna fick höra: Han är inte här, han är uppstånden. (Luk. 24:6)

I gemenskap med den uppståndne Herren har mörkret ingen makt. Det kan te sig farligt och hemskt, och många gånger kan det myckna mörker som finns i världen se ut som om det skulle övermanna oss fullständigt. Men i Jesu närhet har mörkret ingen makt. Men samtidigt gäller också det motsatta. I de sammanhang och för de människor som INTE lever i den uppståndnes närhet och i tro på honom gäller ALLTID detta hemska: Här råder mörkrets makt.

Tänk vad hemskt! Jesus har besegrat mörkret och synden, döden och Djävulen. Men det finns så många människor för vilka denna seger inte betyder någonting. Av olika orsaker har de valt mörkret i stället för det ljus som Jesus har fört in i världen och som segrade den där första kristna påsken. De har valt att stanna kvar i mörker, synd och elände.

Gud give att åtminstone någon människa denna påskhelg skulle få nåden att se vem Jesus är, vad han har att erbjuda och vad ett liv i hans närhet betyder! Innan det är för sent och det inte längre finns något annat än ett evigt mörker kvar för henne.

Det är nämligen det värsta som kan hända en människa. Att tvingas tillbringa sin evighet borta från Herren Jesus. Där mörkret råder för alltid.