Reflektioner och en uppmaning

May Wikström efterlyste i ledaren i denna veckas nummer av Kyrkpressen ett klart ställningstagande av kyrkomötet hur vi ska ha det i äktenskapsfrågan. Som ett brev på posten kom detta klara ställningstagande: Vi ska inte ha samkönade vigslar i den lutherska kyrkan. Det historiska beslutet togs under gårdagens kyrkomötessession med de mycket klara röstsiffrorna 59-46. (Mycket klara eftersom en ändring skulle ha krävt kvalificerad majoritet.)

Så, nu är beslutet alltså taget. Det är så här vi ska ha det. Punkt. Nu får vi verkligen hoppas att alla är nöjda med detta och att frågan kan förpassas dit den hör hemma. Alltså till de historiska arkiven. Det är nämligen så man gör när en sak har avgjorts en gång för alla. Om man alltså vill ha arbetsro.

Men är det någon som tror att det är så det kommer att gå? Nej, givetvis inte. Det här är en fråga som, likt ämbetsfrågan, kommer att hållas på agendan till man får "rätt" beslut. Oberoende av vad det kommer att kosta av slitningar, splittring och strider. Redan May Wikströms ledare visar på detta. Konstitutionsutskottet levererade ett klart ställningstagande i frågan veckan innan frågan avgjordes i KM, men detta är i May Wikströms värld "snopet". Detta eftersom "utskottet stannade för att göra – ingenting". Men hallå, May Wikström! Det är ju inte så att vår kyrka inte skulle ha en gällande äktenskapssyn! KU:s beslut var inte ett "ingenting" utan om man inte förordar en förändring så betyder det givetvis att man förblir vid det man har. Men det duger förstås inte. Det är både "snopet" och ett "ingenting". Behöver jag säga att det här är oerhört lågt. Skäms, May Wikström!

Samma låga nivå fortsätter i ledarens sista stycke. Där lyfter hon fram "de många segslitna åren, de allt jobbigare situationerna med samveten som bryts mot andra samveten" och målar upp en situation som är så oerhört jobbig i vår kyrka, en situation som absolut borde ha fått en lösning. En situation som borde ha kunnat förmå "beredarna att plocka fram ett ansvarskännande utöver de egna övertygelserna". Så klämmer hon ännu till med att det har höjts krav på ett ställningstagande. Vem som har höjt detta krav blir inte riktigt klart. Där var något om en myrstack, men Wikströms text är lite förvirrande just här. Säkert avsiktligt. Men något sådant ställningstagande blev det nu alltså inte, enligt Wikström. KU "satte tummen ner utan att ge något alternativ, utan att säga något om vägen framåt". Så har hon mage att kalla detta agerande för "rentav oansvarigt".

Det är länge sedan jag har läst en mera tendentiös ledare. Det är så här kyrklig propaganda ser ut år 2018.

Både KU och KM tog ett klart och tydligt beslut. Detta beslut innebär inte att vi slungades ut i något ovisst, utan beslutet innebar att vår kyrka står fast på och vid den äktenskapssyn vi alltid har haft. Tvärtemot vad May Wikström hävdar var detta ett ställningstagande, och dessutom ett ansvarsfullt sådant. Det som i denna situation är oansvarigt, ja rent av barnsligt, är att bete sig som May Wikström gör. För är det verkligen någon som tror att hon, och resten av de som delar hennes minoritetssyn i denna fråga, kommer att arbeta för att det ska bli arbetsro i vår kyrka nu när beslutet är taget? Det kommer hon givetvis inte att göra. Hennes ledare visar hur hon resonerar, och detta kommer nog att innebära att hon kommer att agera för att "de segslitna åren och de allt jobbigare situationerna" ska fortsätta och eskalera.

Den här ledaren är så bedrövlig att jag hoppas att May Wikström skulle förstå att avgå från sin post som chefredaktör. Vad jag vet har ingen ännu uppmanat henne att göra det. Låt mig därför få vara först ut med den uppmaningen.