I otakt med resten av landet?

I dagens ÖT skriver chefredaktör Kenneth Myntti en intressant ledare som väcker en del tankar. Analysen är riktig, men slutsatserna han drar är fullständigt befängda. Han skriver om framtiden och konstaterar att prognoserna visar att redan inom något decennium kommer städerna att dra till sig ännu mera av landets befolkning. Detta innebär att landsbygden kommer att få det allt svårare att hävda sig och att befolkningssiffrorna, och med dem allt som har med ekonomi och service för de som bor här, visar på en ordentlig nedgång. Men Myntti konstaterar att det har sett illa ut förr och att vi då lyckades vända den trenden. Myntti menar att detta kan göras igen, men att – och här kommer vi in på hans befängda slutsatser – det kommer att kräva att vi här i Österbotten går i takt med resten av världen när det gäller våra värderingar.

Myntti hävdar att vi ohjälpligen hamnar på efterkälken om "Österbotten och Mellersta Österbotten går mer och mer i otakt med resten av världen". Därför efterlyser han en bred debatt om "vilka värderingar som ska ta oss in i framtiden". Han föregriper sedan resultatet av denna debatt genom att hävda att det finns en risk att konflikten mellan de österbottniska grundvärderingarna (som långt är traditionella, på Guds ord grundade värderingar) och de värderingar som dagens (urbana) ungdom bekänner sig till blir allt djupare. Som exempel på de senare lyfter han bland annat fram globaliseringen, mänskliga rättigheter (som ju de facto springer fram ur det han kallar för "österbottniska grundvärderingar", inte ur några urbana värderingar av idag), hbt-folkets rättigheter, klimatskydd och djurens välmående. Sedan knyter han an till det nyss avslutade biskopsvalet och konstaterar att det "slog österbottniska gnistor" i frågan om samkönade äktenskap, varpå hans text kulminerar med en fråga: "Vill vi faktiskt att Österbotten ska bli en av de sista kristna utposterna som inte tolererar homovigslar och kvinnopräster?"

Först kan jag konstatera att Myntti inte behöver vara orolig. Majoriteten av de kristna på vår jord "tolererar inte homovigslar och kvinnopräster". Så om det faktiskt är så vi ser på saken i Österbotten (vilket jag tyvärr inte är helt övertygad om) är vi inte ensamma om det, och vi riskerar verkligen inte att bli "en av de sista utposterna" i dessa frågor. Men om vi begränsar vårt synfält till Finland, eller det sekulariserade Västeuropa, kan det förstås se så ut. Men då har vi som sagt kraftigt begränsat vårt synfält. Sedan, och detta är viktigt, varför ska vi behöva bemöda oss om att gå i samma takt med resten av Finland om riktningen är felaktig? I stället för att gå i samma takt som resten av landet på väg mot stupet, är det inte bättre att gå åt andra hållet i stället?

Se, saken är nämligen den att de värderingar som Myntti förhärligar och suktar efter i sin ledare är värderingar som kommer att sluta i en återvändsgränd. I bästa fall. Samkönade äktenskap är, redan som term, en contradicto in adjekto, alltså en logisk inkonsekvens. För att sedan inte tala om själva saken. Det samkönade äktenskapet är sedan också bara ett första steg på denna inkonsekvensens väg, och det kommer att följas av ännu mera hårresande fenomen och företeelser. Det går helt enkelt inte att kämpa mot Skaparen och hans ordningar med mindre än att såväl logiken som själva människan och vad det innebär att vara människa tar stor skada. Vill vi, som "en av de sista utposterna" verkligen följa resten av landet i denna galenskap, eller vill vi stå fasta på en sund grund och med sunda värderingar för att sedan kunna tjäna som exempel på hur det bör vara och fungera sedan när resten av landet har sprungit med huvudet i väggen och sitter där med småfåglar flygande i cirklar runt huvudet (som det brukar se ut i seriefigurernas värld) och – förhoppningsvis – börjar fundera på var det for fel och vad som borde göras annorlunda? Och var det finns modeller för ett sundare synsätt?

Nu inser jag givetvis att inte heller Österbotten är homogent i detta. Här finns redan mycket av denna onda smitta som har drabbat resten av landet. Detta visar redan det att Myntti skriver denna ledare. Men tydligen finns det ännu hopp, eftersom Myntti menar att en dylik ledare behöver skrivas, att vi kan klara av att undvika samma öde som resten av landet. Diskussionen som Myntti efterlyser är förvisso välkommen, men förändringen han eftersträvar är det sannerligen inte.