Gårdagens största nyhet var utan jämförelse branden i Notre Dame. Lyckligtvis kunde ändå största delen av kyrkan räddas från lågorna, trots att det säkert kommer att bli både mödosamt och kostsamt att bygga upp den igen. Det återstår ännu att se hur mycket av de ovärderliga konstskatter som fanns i kyrkan som gick förlorade.
Det är anmärkningsvärt hur hårt en dylik kyrkbrand drabbar även ett så genomsekulariserat land som Frankrike. Givetvis spelar det in att kyrkan är en så viktig del av Frankrikes historia såväl som identitet. Notre Dame är mera än bara en kyrka. Men likväl är den just det, en kyrka. En byggnad. Om än av monumental betydelse.
Det är fruktansvärt tragiskt när en dylik kulturskatt skadas så här svårt och delvis också förstörs. Men samtidigt ska vi komma ihåg att det bara är en byggnad, och byggnader kan ersättas. Eller som i det här fallet, byggas upp igen. Men den verkliga tragedin i detta sammanhang är ändå det franska folket och, som jag redan nämnde, den sekularisering och gudsfrånvändhet som landet, och egentligen hela Europa, har drabbats av. Det är en så mycket större tragedi än att en viktig kyrka blir lågornas rov.
Om vi ska gråta över det som hänt så är det detta vi ska gråta över: Att allt färre fransmän, och européer överlag, längre känner Herren. Det är den stora tragedin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar