Jag, en radikaliserad kristen?

En anonym kommentator skrev i en kommentar idag att jag är "fem före att bli en radikaliserad kristen". Samme anonym radade upp en massa huvudlösheter och gav flera bevis på oförmåga att läsa och förstå skriven text, så egentligen borde jag bara strunta i dessa kommentarer. Men det är tyvärr inte så enkelt att göra det. Speciellt inte när man blir orättvist påhoppad och lögnaktigt beskylld för än det ena, än det andra. Men just det här påståendet tyckte jag var lite småfestligt och värt att lyfta fram. För hur är det, är jag en radikal(iserad) kristen? Vad betyder orden, och mot vilken bakgrund ska dessa ord ses?

Jag vill börja med att säga att jag hoppas att jag är en radikal kristen. Radikal i meningen en människa som går till botten/till rötterna och verkligen försöker förstå vad den kristna tron är, vad den handlar om och som försöker gestalta denna tro i dagens värld. (Ordet radikal kommer från det latinska ordet "radix" som betyder just rot.) Ordet radikal/radikaliserad har förstås fått flera betydelser idag, och alla dessa är verkligen inte trevliga. Men jag föredrar att hålla mig till ordets ursprungliga betydelse. Och då hoppas jag, som sagt, att jag verkligen är en radikal kristen.

Jag har tidigare skrivit om "det konstanta avståndets förbannelse", och det tangerar detta med radikalism. En vis man skrev en gång att "alla som är mer hängivna (en sak) än jag är, är radikala". Det är en ganska bra definition, tycker jag. Den här definitionen lyfter nämligen fram det subjektiva i detta att kalla någon människa eller något fenomen radikal/radikalt. Men tillbaka till det konstanta avståndets förbannelse! Samhället utvecklas hela tiden, och ur en kristen människas synvinkel är denna utvecklig sällan positiv. I en välmående värld tenderar nämligen människan att lura sig själv längre och längre bort från Guds vilja så som den är uttryckt i uppenbarelsen (=Bibeln). Som kristna kan vi förhålla oss på tre olika sätt till denna utveckling. Vi kan: A. Läsa, tro och lyda Guds ord oberoende av hur världen utvecklas. Om vi gör det kommer vi att betraktas som radikala, trots att vårt sätt att leva, våra värderingar och våra åsikter inte har förändrats. Det är bara det att världen runt omkring oss har förändrats så mycket att vi börjar framstå som radikala, trots att vi det inte är vi som har förändrats. Eller så kan vi: B. Se hur världen förändras och göra vad vi kan för att så att säga hålla jämna steg med världen. Så som Svenska Yle (felaktigt) beskrev B-G Åstrands syn på samhället och Bibeln: Kyrkan ska tolka bibeln så att den [tolkningen] motsvarar dagens samhällsklimat. Om vi gör så blir kyrkan/vi kristna bara en spegel av den värld vi lever i. Eller med Jesu ord: Vi tappar sältan och duger inte till annat än till att kastas ut och trampas ner av människorna.

Eller så kan vi: C. Betrakta hur världen utvecklas och se till att våra åsikter och värderingar inte är de samma som världens. Men detta så att vi ändå följer efter, på behörigt avstånd, när världen runt omkring oss går allt längre bort från Guds vilja och bud. Vår referenspunkt är alltså inte Guds ord utan världen. Det är detta jag har kallat för det konstanta avståendets förbannelse. Vi ser alltså till att vi inte går lika långt som världen – att vi håller den på armlängds avstånd – men vi följer ändå efter. Med några decenniers eller års fördröjning, men dock.

Vad är alltså poängen här? Jo, poängen är att för en kristen ska referenspunkten vara Guds ord och inget annat. Om Guds ord säger nej och världen säger ja ska en kristen säga nej. Och detta nej består eftersom Guds ord "består i evighet" (1Petr. 1:25) Det ändrar inte över tid. Låt mig ta ett exempel för att visa vad jag menar: Om Guds ord säger att samboende är synd så är samboende synd oberoende av hur accepterat detta än har blivit i världen runtomkring oss. För femtio år sedan var denna uppfattning, om än inte legio men åtminstone accepterad. För trettio år sedan var man lite udda om man ansåg att samboende var fel. Idag är man radikal. Detta bara som ett, tydligt, exempel på hur uppfattningarna i det omkringliggande samhället förändras och hur synen på sådana som inte ändrar uppfattning har skiftat över tid.

Det handlar om synen på Bibeln. Och framför allt om synen på Bibelns huvudbudskap – lag och evangelium. Jag väljer, liksom vår kyrka (i bekännelse om tyvärr inte i praktiken), att hålla mig till vad Guds oföränderliga, heliga och sanna ord säger. Om detta gör att jag är "radikaliserad" så får jag väl vara det då. Egentligen borde det vara fullständigt självklart för alla som bär det kristna namnet att vi i den meningen är "radikaliserade". Det finns nämligen inte radikala kristna å ena sidan och icke-radikala kristna å andra sidan. Om vi inte håller oss till Guds ord kommer vi nämligen, förr eller senare, att tappa bort Honom som ger oss det kristna namnet. Och då är vi förstås inte längre kristna utan något annat.