Sagan om det lilla kungariket

Det var en gång ett litet kungarike där människorna levde lyckliga och trygga. Kungen var av den gamla stammen kungar, och folket lydde kungen och kungarikets grundares uråldriga befallningar. Visst fanns det sådana som då och då ifrågasatte denna lydnad och de gamla lagarna, men överlag fungerade livet i det lilla kungariket så som det alltid hade gjort.

Kungariket var ett valkungadöme, så alltid när den gamle kungen dog valde folket en ny kung bland rikets många prinsar. Kronan var kungarikets största arbetsgivare, och många, många av undersåtarna fick sitt levebröd helt eller delvis från kungens skattkammare. En av de urgamla lagarna, som få förstod sig på numera, var att alla som ville arbeta för kronan skulle använda blå gardiner i sina hem. Som sagt var det då och då vissa som knotade mot detta, och mot andra urgamla lagar, men för det mesta valde alla att lyda dessa lagar och livet gick sin gilla gång.

Men så en dag ordnade flera av dessa som brukat knota mot de urgamla lagarna en samling där de beslöt att det måste ske en förändring. De ville ha röda gardiner i sina hus – och ändå behålla sin rätt att arbeta för kronan. Detta krav framfördes till kungen, men han sade bestämt nej till deras krav. "I detta kungarike har vi alltid haft blå gardiner, och dessutom är detta vad kungarikets grundare har bestämt!" De knotande fick nöja sig med detta, men de kunde inte förstå varför de inte skulle få ha röda gardiner. Så de fortsatte att använda blå gardiner, men allt eftersom tiden gick blev det allt flera som menade att man visst borde få ha röda gardiner i sina hus.

Så en dag visade det sig att de som var av denna åsikt hade blivit flera än de som ansåg att gardinerna skulle vara blå. Kungen försökte vädja till sina undersåtar, men det gick inte att få dem på andra tankar. "Vi måste få ha röda gardiner!" Så kungen fick ge sig. Men när kungarikets lagar skrevs om så att de som arbetade åt kronan kunde ha röda gardiner i sina hus skrevs också in i lagen att den som alltjämt ville göra så som traditionen bjöd och kungarikets grundare hade bestämt – och använda blå gardiner – också kunde arbeta för kronan.

Så gick det några år, och en ny kung ersatte den gamle kungen. Denne nye kung var av den åsikten att de som arbetade för kronan skulle ha röda gardiner i sina hus. Den nye kungen tyckte inte alls om blå gardiner, så han bestämde att sådana som envisades med att ha blå gardiner inte längre kunde arbeta för kronan. Detta trots att traditionen i kungariket var vad den var och kungarikets grundares lagar inte hade ändrats – och trots att det hade skrivits in i lagarna att också de som ville använda blå gardiner också kunde arbeta för kronan. Det här innebar att många som länge hade arbetat troget för kungen och kronan tvingades välja mellan att byta ut sina blå gardiner mot röda eller att sluta arbeta för kronan. Många valde det senare, men ännu flera valde det förra.

Så gick det ännu några år. De som använde blå gardiner blev allt färre, och de som använde röda gardiner blev allt hårdare i sina omdömen om dessa bakåtsträvare som valde att hålla på traditionerna och det som kungarikets grundare hade befallt. Vissa gånger blev det några små slagsmål och ofta både ropades det efter dem på gatorna och talades illa om dem som fortfarande valde att hålla på traditionen och det som kungarikets grundare hade bestämt. Det förut så lyckliga och trygga lilla kungariket var inte längre så alldeles lyckligt och tryggt. De som använde blå gardiner kunde fortfarande inte arbeta för kronan, utan de tvingades söka sig till andra arbeten. Så en dag landsteg en ny idé i kungariket. Varför begränsa sig till att använda bara röda gardiner? Varför skulle man inte kunna använda alla regnbågens olika färger? Utom blått då, förstås. Den här tanken spred sig snabbt i kungariket, och tidningarna , TV och radio nappade på denna nya idé och spred den bland folkets breda lager. De flesta av de som hade använt röda gardiner såg inget hinder för att ta in flera färger i sina hem, förutom blått då förstås, och de färggranna gardinerna blev flera och flera. Det här var ju både vidsynt och tolerant, så varför inte?

De som fortfarande höll fast vid traditionerna och det som kungarikets grundare hade befallt gillade förstås inte detta nya heller, så de höll fast vid de blå gardinerna. Det här ledde till att de blev ännu mera illa sedda och förlöjligade. Man kallade dem intoleranta och bakåtsträvande, och när de försökte berätta varför det ändå var bäst att använda endast blå gardiner kallades de hatiska och krav restes på att de inte skulle få tala om dessa saker längre. Men de visste varför de inte hade gått in för att använda röda gardiner, och av samma orsak valde de att inte heller använda gardiner i regnbågens alla färger. Även om de inte alltid längre vågade berätta varför det var fel med röda gardiner och gardiner i regnbågens alla färger.

I kungariket fanns det många unga och ambitiösa prinsar som var uppvuxna i släkter där man alltid hade varit noggranna med att hålla på traditionerna och där man aktat på kungarikets grundares vilja. Ända sedan de varit små hade de alla gillat blå gardiner och de hade också förstått varför det var viktigt att använda just blå gardiner. Men de här unga prinsarna var som sagt väldigt ambitiösa. De ville alla arbeta för kronan, och en del av dem, de som var allra mest ambitiösa, ville en dag ersätta den gamle kungen. Det här var i centrum för alla deras strävanden. Men de insåg också att detta aldrig skulle lyckas ifall de valde att stå fast vid övertygelsen om att gardinerna skulle vara blå. Så därför övergav många av dessa unga prinsar sina släkters fasthållande vid blå gardiner och började använda röda gardiner i sina hus. På så vis kunde de arbeta för kronan och de allra mest ambitiösa av dem kunde också fortsätta att sträva mot målet att en dag bli kung.

Så en dag dog den gamle kungen. De unga ambitiösa prinsarna menade att det nu var deras tid. Flera av dem var vid det här laget inte så alldeles unga längre heller, så de förstod att detta kanske var deras sista chans att bli kung.  Några av dem hade därför också börjat använda gardiner i regnbågens alla färger, förutom förstås blått, eftersom det var populärt att göra det. De räknade med att det också säkert skulle ge flera röster i kungavalet när de gjorde så. Och hur det nu gick till blev en av dessa unga ambitiösa prinsar vald till kung i det lilla kungariket. Och människorna i det lilla kungariket fick en sådan kung de förtjänade.