Om dagens stora fråga

I samband med debatten om Kyrkhelgen i höstas skrev jag en text där jag konstaterade att många av inläggen i debatten var synnerligen avslöjande. Framför allt gällde detta vad biskop Åstrands sade i en intervju i Kp där det han sade klart och tydligt avslöjade att det han, och kyrkans ledning överlag, idag står för är inget annat än en ny religion. Man har, för att kunna inkludera hbtq i kyrkan och kunna delge dem "evangeliet" att "alla är skapade till Guds avbild precis sådana de är och att ingen behöver göra om sig på något sätt för att duga inför Gud" kapat bort syndafallet och synden ur sin lära. Det innebär att det man står för inte längre är kristendom. 

I sitt närmast desperata försök att komma världen till mötes och täppa till hålen som gör att medlemmarna läcker ut ur kyrkan kastar kyrkans ledning ut läran om synden. Med detta menar man att den kristna tron blir lättare att omfatta och inte så mycket till anstöt. Det är kanske sant på ett sätt att så sker, men samtidigt blir det man står för som sagt något annat än kristen tro. Man kan nämligen förändra formerna/uttrycken för den kristna tron utan att det för den skull blir något annat än kristen tro, men innehållet kan man inte gå åt - då blir det något annat än det man utgick ifrån. Framför allt för att det, i detta fall, i förlängningen innebär att vi inte heller behöver någon Frälsare eftersom det inte finns något vi behöver frälsas ifrån. Knappast skulle någon av t.ex. våra biskopar idag gå så långt och uttrycka sig på detta sätt, men det är det oaktat slutresultatet av deras läromanöver. Ett symptom på detta är man i kyrkan slutar tala om behovet av frälsning från den synd som alltså inte längre existerar och i stället börjar tala om t.ex. hotet från klimatförändringen och behovet av att rädda jorden och därmed frälsa (!) oss själva.

Det som dessutom sker när man opererar bort synden i avsikt att komma världen till mötes är att man berövar sig själv den bästa (och faktiskt enda korrekta) tolkningsnyckeln som kan hjälpa oss att förstå den värld vi lever i. Det är nämligen så att synden är närvarande i allt mänskligt. Den naturliga människan definieras framför allt av upproret mot sin Skapare. Ja, och synden påverkar inte bara allt mänskligt. Människans uppror mot Gud, som är vad synden i grunden handlar om, påverkar också den värld vi lever i och har runtomkring oss. Guds ord säger oss att hela skapelsen suckar och våndas eftersom också den, liksom vi människor, är lagd under förgängelsen. (Rom. 8) 

Om vi på det sätt som nu sker berövar oss själva denna tolkningsnyckel, detta sätt att begripa sig på oss själva och den värld vi lever i, ja då gör vi oss själva oskickliga att rätt kunna röra oss och verka i Guds skapelse. För att inte tala om att vi blir oskickliga att verka som rätta herdar och lärare i Guds församling - något som givetvis är en självklarhet eftersom den som köper denna nya religion inte längre ens med bästa vilja kan kallas en kristen.

---

Jag återkommer i denna sena tid allt som oftast till det korta Judas brev i NT. Detta brev, som är skrivet av Jesu halvbror och som är endast ett kapitel långt, inleds med ett i själva verket ganska tragiskt konstaterande (v. 3f): "Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Ty hos er har det nästlat sig in vissa personer. Om dem är det redan för länge sedan skrivet att de skulle drabbas av domen. Gudlösa som de är förvanskar de vår Guds nåd till försvar för ett liv i utsvävningar och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus."

Tänk vilken enormt träffsäker beskrivning av vår tid! Nåja. Det jag återkommer till gång på gång är detta med "kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga".

Detta är kyrkans uppgift, och detta är varje kristens uppgift. Men som sagt lever vi nu i en tid då kyrkans ledning har gjort sig själv, och en stor del av den kyrka som de är satta att leda, oskickliga för denna uppgift. Detta är så oerhört tragiskt! Men samtidigt innebär det att vi måste ställa oss själva denna fråga: När de som är satta att göra detta - alltså att kämpa för, bevara och föra vidare den tro som Herren har anförtrott oss - vad kan vi göra för att stiga in i den uppgift som de som först fick den har förkastat? Fredrik Sidenvall konstaterar i sin bok "Kampen för tron" att det är samma hand som en gång gav människorna (apostlarna) denna tro som en dag kommer att stå i slutet av raden av människor och ta emot denna tro som han har låtit gå som en stafettpinne genom historien. 

Vi kan helt enkelt inte vara den generation som bryter denna kedja av trons människor. Det att biskoparna och kyrkan i stort sviker ger inte oss rätten att göra det samma. Tvärtom är deras svek en uppmaning och en utmaning åt oss att inte göra det samma. 

Hur sker detta sedan rent praktiskt? Det är en mycket bra fråga.