Så oerhört tragiskt!

För en tid sedan kablades nyheten om en nederländsk flicka, Noa Pothoven (17), och hennes död ut över världen. Den här nyheten är tragisk på så många olika sätt. För det första: Det kan förvisso inte komma som någon överraskning för någon, men det finns mycket ondska i världen. Här har vi två män som förstörde en ung människas liv för all framtid (och då menar jag ALL framtid) genom att gruppvåldta henne. Skulle de ha gjort det om de hade vetat vad deras gärning ledde till? Det vet vi förstås inte, men troligt är att det ändå inte skulle ha stoppat dem.

Sedan har vi den fruktansvärda eutanasilagstiftningen i Nederländerna. Barn så unga som 12 år kan få dödshjälp om deras lidande uppfattas vara "outhärdligt". I Noas fall handlade det inte om någon fysisk sjukdom, utan om psykiska ärr efter gruppvåldtäkten. Ärr som säkert var både djupa och hemska, men som kunde ha botats om hon hade fått rätt och tillräcklig hjälp. Nu valde hon den till synes lätta vägen ut ur sitt lidande, och myndigheterna gav sitt ja till hennes val. Det här är bara så oerhört fruktansvärt och tragiskt – och en stark påminnelse och varning till oss att eutanasi är ett sluttande plan som aldrig slutar där det först är tänkt att det ska sluta.

Så har vi medias desperata försök att dölja vad som egentligen hände. När t.ex. Iltalehti först gick ut med nyheten hette det, vilket sedan visade sig vara korrekt, att det handlade om aktiv dödshjälp. Myndigheterna beslöt att Noa Pothoven skulle få rätt att dö. Sedan kom det en korrigering till detta som sade att det ingalunda handlade om någon aktiv dödshjälp, men denna korrigering var, har det sedan visat sig, fakenews i akt och mening att inte svärta ner eutanasin och försvåra för de krafter som argumenterar för införande av eutanasi i de länder där eutanasin ännu inte är laglig. Behöver jag säga att också detta är fruktansvärt? Vi nyhetskonsumenter förs bakom ljuset för att propagandakampanjen som bedrivs inte ska skadas.

Till sist, men inte minst, har vi så Noa Pothoven själv. 17 år gammal och redo att dö eftersom hennes lidande är "outhärdligt". Det är ju fullständigt självklart att ingen annan människa kan sätta sig in i hur hon upplevde sin situation. Men om det är något vi kan lära oss av historien och av andra människor så är det att det inte finns någon så mörk situation att det inte skulle finnas en möjlighet till en förändring till det bättre. Speciellt när det inte rör sig om någon fysisk sjukdom. Kyrkohistorien är fylld av exempel på människor som utsatts för enormt lidande (vissa för sin tros skull, andra "bara" på grund av människors ondska) men som har fått nåd och kraft att resa sig ur sitt elände. Och märk väl att jag skrev "kyrkohistorien". Någon kanske tänker att det var ett illa valt ord i sammanhanget, men jag ska visa varför så inte är fallet.

Nederländerna är idag ett av de mest sekulariserade länderna på jorden. Den kristna tron har, om inte utplånats i landet, så åtminstone marginaliserats och osynliggjorts. Jag vågar påstå att detta, lika mycket som den fruktansvärda gruppvåldtäkten, ledde till Noa Pothovens död. Sekularismen, scientismen och framför allt ateismen (som man med fog kan hävda har ersatt den kristna tron i Nederländerna) har inga svar på livets stora frågor. Där finns ingen tröst för den som drabbas av syndens ondska. Där finns inget helande för själens djupa sår. Det här gjorde att Noa Pothoven, och många, många andra med henne, inte har något hopp inför framtiden. Speciellt inte när hon, och andra, drabbas av ondska och elände. Utan Jesus Kristus finns det inget hopp, inget liv och ingen framtid. Då är det inte så konstigt att också en ung människa som drabbats så hårt av ondskan och syndens följder som Noa Pothoven hade gjort inte klarar av att se någon annan utväg än döden.

Det här är det mest tragiska av allt i denna oerhört tragiska historia.