Varför fortsätter vi?

Jag läste en artikel i dagens Iltalehti – en av många som handlade om hbt. (Där finns nog också artiklar om annat, men de är inte många.) Just den här artikeln gjorde mig extra beklämd. Lite som den kommentar som en anonym kommentator skrev här på bloggen på förmiddagen. Och vilken är orsaken till att jag känner mig beklämd? Jo, att det ska vara så förtvivlat svårt att lyckas kommunicera åt andra människor vad det handlar om när vi lyfter fram och varnar för den könsnihilism som, speciellt i Pride-tider, går fram som en ångvält speciellt i media. Beror denna svårighet på att vi är så dåliga på att kommunicera, eller handlar det om att den andra sidan är så fast i sina förutfattade meningar om oss och vårt budskap? Eller beror det, som jag flera gånger har hävdat, på att dessa människor har blivit slagna med blindhet? Eller handlar det om att, i just denna fråga, bara en hållning kan accepteras, alltså att alla reservationslöst och utan villkor kapitulerar och accepterar hbt-folket och ger dem tolkningsföreträde både i allt som har med kön och sexualitet att göra och även när det gäller vad Bibeln säger? Eller handlar det om att det är enklare att avfärda obekväma åsikter och fakta om man lyckas stämpla de som framför dessa som skulle de vara hatande och homofobiska? Som om skulle de vara direkt fientliga?

Jag tror faktiskt att svårigheterna beror på allt detta sammantaget. Vi försöker tala sanning i kärlek, men vi uppfattas, beskrivs och stämplas som hatiska. Vi kallas homofober och, faktiskt, satanister! (Det var något nytt.) I artikeln i Iltalehti sägs det att vi "strider mot" transpersoner och homosexuella. Som om dessa på något sätt skulle vara våra fiender. I själva verket är det ju precis tvärtom! När vi engagerar oss gör vi det för att vi bryr oss om dessa människor. Vi strider inte mot dem, utan för dem. Dessa människor är inte våra fiender, utan de är offer i en kosmisk strid mellan ljus och mörker, mellan godhet och ondska. Motståndarna är inte människorna, utan de "ondskans andemakter i himlarymderna" (Ef. 6) som bedrar, ljuger och fördärvar.

Vi försöker avslöja lögnen och i stället erbjuda människorna sanningen. Och allt detta i kärlek. Men tyvärr är vi, jag själv inberäknad, inte alltid så bra att göra detta på ett sätt så att det blir klart vad det är vi håller på med. Lägg sedan till allt det andra jag nämnde ovan, speciellt detta med att alla förväntas acceptera de lögner som serveras oss när det gäller kön och sexualitet, och då är vi i den situation vi nu befinner oss i. Där den stora stämpeln kommer fram och orden "hatisk" och "homofobisk" sätts på allt och alla som inte lägger sig platt för hbt-ideologin.

Så varför fortsätter vi, trots att ingen vill förstå oss? Svaret är enkelt: För att vi bryr oss. För att vi älskar. För att vi älskar både sanningen och också dessa stackars människor som har blivit bedragna av Lögnens Fader och sitt eget syndiga kött och som sitter fast i detta nät av lögner. Och för att vi alla, vi och våra barn och barnbarn, ska leva i den här världen. Vi vill inte att lögnen ska få regera ostört. Vi vill inte leva i en värld där lögnen regerar. Det blir både svårt och tungt att leva i en sådan värld.