Om falsk religion

Jag hittade en intressant podd på issues.etc häromdagen. Programvärden Todd Wilken intervjuade Matt Walsh (från "The Daily Wire") över temat "Hur kristendomen kapitulerat inför kulturen". Där ingick ett avsnitt som är nog så aktuellt. Jag översätter:

TW: Matt, varför uppmanar du homosexualitetsbekräftande kristna – som Jane Hatmaker och många andra – att, som du säger, sluta låtsas och erkänna att de inte längre är troende kristna?

MW: När du tar dig an Guds ord kan du inte välja ut de bitar du gillar och kasta bort andra bitar som du inte gillar. Om du gör så skapar du i själva verket din egen religion. Det har du förstås all rätt att göra, men om du skapar din egen religion så är det du har skapat inte kristendom. Det är i själva verket något helt annat. Så vad denna religion än är så kan du ge den ett namn och säga: Detta är min religion!

När vi läser Bibeln ser vi att den består av många olika böcker och av många olika stilar, och vi kan inte läsa hela Bibeln på samma sätt. Det finns t.ex. delar som är poesi, och de delarna kan vi förstås inte ta bokstavligt. Men när vi kommer till de delar som talar om homosexualitet, eller om moraliska frågor överlag, ser vi enkelt att dessa passager inte ska förstås bildligt. Utifrån sammanhanget ser vi att de ska förstås bokstavligt. Så om du, som en kristen, påstår att dessa avsnitt inte ska tas på allvar säger du samtidigt att Paulus har fel när han talar om detta. Ja, att Bibeln har fel när den talar om detta. Det du då säger är att Bibeln innehåller fel, ja än värre, att den innehåller moraliska fel. Då kommer frågan oundvikligen: Om Bibeln har fel angående denna moraliska fråga, i vilka andra frågor har den också fel? Det är fullständigt uppenbart att om vi börjar underkänna vad Skriften säger på ett område kommer till sist hela byggnaden att rasa ihop. Det du då blir kvar med är din egen religion. Det är inte kristendom.

Så långt Todd Wilken och Matt Walsh. Jag har varit inne på detta samma tema flera gånger tidigare här på bloggen, och det slutar aldrig förvåna mig hur kyrkliga ledare som vill fria till världen/den kultur vi lever i säljer ut den tro de är satta att försvara. Den religion de då kommer att bekänna kan förstås påminna mycket om kristendom, men den är i själva verket något annat. Apostlarna är väldigt tydliga med att vi bör ta avstånd från sådana som beter sig på detta sätt (Se t.ex. 2 Joh. 9:11 och 2 Tim.3:5) och därmed kommer att bekänna en annan tro än den som har "överlämnats åt de heliga" (Jud. 1:3).

Nu behöver vi förstås vara medvetna om att alla kan fela. Men det är stor skillnad om man går emot Guds ord på någon punkt av okunskap eller oaktsamhet än om man gör det avsiktligt och i uppror mot Herren och hans bud. I det förra fallet korrigerar man sin hållning när man blir förmanad, i det senare gör man det inte utan framhärdar i sitt avfall och låter sig själv bli förhärdad. Det är det senare vi behöver vara aktsamma på och sådana så kallade kristna vi behöver ta avstånd ifrån.

Tyvärr hör största delen av våra biskopar och en inte liten del av vår kyrkas präster till den senare gruppen. Det här gör att det är en svår balansgång vi tvingas till om vi vill vara kvar inom kyrkan. Denna balansgång kommer bl.a. till synes i att vi inte kan delta i vilka gudstjänster och möten som helst om vi vill vara trogna uppmaningarna i Guds ord och inte riskera vår andliga hälsa. Så här borde det förstås inte få vara, men situationen är tyvärr vad den är.

I vår kyrka idag finns det många olika religioner. Tyvärr är de som bekänner sig till sina egna religioner inte alls så villiga att erkänna detta och därför faller det på dig och mig att bedöma deras bekännelse och samtidigt bedöma vem vi kan ha andlig gemenskap med och vem vi inte kan ha det med. För att göra det lite enklare finns det ett par frågor som kan fungera som "lackmus-test". Todd Wilkens intervju med Matt Walsh visar på den idag kanske tydligaste av dessa.