Om synden och dess följder

I en av de otaliga diskussionerna här på bloggen kom vi för en knapp vecka sedan in på synden. Jag hade skrivit att "Herren manifesterar sig ... i tiden genom att möta människor som är hårt ansatta av sina synder, sin oro och sina plågor och ge dem frid genom tron på den uppståndne Herren Jesus Kristus ..."

Detta föll inte kommentarfältets ateister i smaken. En anonym kommentator menade att det handlar om att människor upplever att de är syndare. Kommentatorn påstod att "Jag tycker inte jag är en syndare, inte några miljarder andra heller, vilket betyder att ... manifestet är ... något som tröstar de som tror de har syndat." Avsikten med denna något svårförståeliga kommentar var att hävda att människan ingalunda är någon syndare utan att synden, och syndakännedomen, handlar om en känsla, en upplevelse. En känsla som präster och predikanter alltså har frammanat. Så om man inte känner någon synd, eller om man inte tror att synden finns, så är den inget problem.

Men nu är det tyvärr så att synden inte endast är en känsla eller en upplevelse. Synden är en realitet. Den är i allra högsta grad verklig, oberoende av om vi tror att den finns eller inte. På samma sätt kommer vi att drabbas av syndens följder, dess lön, oberoende av om vi tror att vi är syndare eller inte. Detta är inte bara en biblisk sanning utan också en biologisk sanning. Vi kommer nämligen alla att dö. (Rom: 6:23a)

Sedan kan jag inte begripa hur någon som har ögon att se med och öron att höra med kan inbilla sig själv att synden inte skulle finnas – och att det skulle finnas någon människa som inte skulle vara drabbad av den. Det går nämligen inte att se en nyhetssändning idag utan att slås av insikten att det finns synd och att den är förskräcklig. Det går inte att sätta sig ner i ett tyst rum och kontemplera över sig själv och sitt liv utan att inse att det finns saker som gått på tok i livet. Saker som beror på ingen annan än en själv.

Faktum är att Bibelns förklaring på varför det finns ondska både i världen och i det egna hjärtat är vida överlägsen alla andra förklaringar. Vi är genomruttna av synden, vi människor. Var och en av oss. Vi har en stark böjelse till och en begärelse efter det onda. Var och en av oss. Vår självbevarelsedrift, vår vilja att inte hamna i trubbel – vare sig med våra medmänniskor eller med landets lagar – tyglar oss oftast och gör att vi avhåller oss från att göra det onda. Men ändå. Begärelsen och böjelsen finns där, och för det mesta när vi kan ge utlopp för dessa utan att det drabbar oss själva på något sätt gör vi det. För att vi är syndare. För att vi är genomruttna av synden.

Detta är vår situation. Allas vår situation. Oberoende av om tror på syndens realitet eller inte. Det var därför Jesus måste komma. Han var nämligen inte drabbad av synden som vi. Han klarade av att leva ett fullständigt helt och felfritt liv. För att ge oss ett exempel? Nej. Inte för att ge oss ett exempel. Jesu exempel är nämligen allt för högt och härligt för oss syndare att följa. Vi kan försöka, och om vi klarar av att leva lite bättre är det förstås något positivt för de människor vi har runtomkring oss. Men Jesus kom inte för att ge oss ett exempel. Nej, han kom för att frälsa oss. För att ge sitt fullständiga liv i utbyte mot vårt av synden genomruttna liv. För att ta alla våra synder på sig och ta det straff som den helige Gudens fullkomliga lag hade utdömt åt oss var och en. Skyldig! Dödsdömd!

Jesus dog den död vi hade förtjänat genom vår synd. I utbyte mot vårt trasiga och av synden genomfläckade liv får alla som vill som gåva hans fullkomliga liv. Hans förtjänst: Himlen. I evighet. För att han förtjänat det, och för att han vill ge oss det. För att han älskar oss. Dig och mig, trots de vi är i oss själva. "Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus vår Herre." (Rom 6:23)

Men bara den som vill. Den som vägrar ödmjuka sig och erkänna sin synd får lov att själv stå för dess följder. Helt i onödan, men ändå.